Från Wikisource, det fria biblioteket.
Där satt på en av Pindens troner
en sångarkung i utdött hov,
och harpan med de rena toner
låg tystnad på hans arm och sov.
Han var ej mer, som förr, den glade
förtjusarn, hörd av stad och land,
och mörkret, för att hämnas, hade
uppå hans ögon lagt sin hand.
Då reste sig ett yngre släkte
med sorl ur sina dalars natt.
De stormade, men ingen räckte
till tronen, där den gamle satt.
Gick så en främling med sin lyra
den vilda tummelplats förbi.
Han såg väl striden och dess yra
men icke meningen däri.
"Vad vill", sad' han, "det långa kivet?
Den höges måttstock är ej vår.
Från andra höjder såg han livet,
han sång på andra toner går.
Från himlen kommer sångarljuset,
dess första färg har ingen sett.
Det bryts i skyn, det bryts i gruset,
för Gud allena är det ett.
Som blomstren skifta i det gröna,
så skiftar diktens lätta här.
I många former trivs det sköna,
och skönt är allt, som snillrikt är.
Hell dig, bland klassiska ruiner
du gamle, hög och undransvärd!
Du Farus, som står kvar och skiner
ur en förgången sångarvärld!
Till skum slås vågorna och stanna
emot din fot: för seglarns syn
du står med lågan på din panna
och lyser djupet, tänd i skyn."
Så talade han rörd, och lade
för skaldens fötter ned sin krans.
Den krans var ringa, men han hade
ej någon bättre då till hands.
Och solen sjunker i det samma,
och natten står på bergets topp;
och runt kring sångarns hjässa flamma
det gamla minnets facklor opp.
