Till Redaktionerna af Dagligt Allehanda och Aftonbladet
| ← Allianstraktaten emellan Swerige och Ryssland år 1812 |
|
Början till en räfst med Kongl. Poliskammaren i Stockholm → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 26 (2 April 1839) |
Till Redaktionerna af Dagligt Allehanda och Aftonbladet.
Redaktionen af Dagligt Allehanda har i sin nummer för sistlidne Lördag emot mig tillåtit sig en insinuation, reproducerad samma dag i Aftonbladet, som på den sednare tiden icke aktat för rof att i många afseenden vara det förras echo, en insinuation, stöpt i samma form, som alla de föregående, hvilka alltid varit viga att taga till mot personer, som våga tänka på egen hand, d. v. s. någongång skilja sina åsigter från deras, som finnas införlifvade hos den närvarande oppositionspressens koryféer, den insinuationen neml., att hafva »öfvergått», blifvit Regeringens hejdukar, med ett ord, hafva blifvit »lojala» — det förhatligaste ord den »fria» pressen känner.
Då jag för Allmänhetens ögon framlade mina åsigter rörande 1812 års politik, visste jag alltför väl; att dessa i ofvannämda tidningars händer skulle blifva de medel, hvarigenom denna »vackra öfvergångsbana» skulle bildas; som i berörde tidningar nu läggas mig till last. Jag visste allt detta, men jag fruktade det icke. Jag bekänner således öppet, att jag ej var nog blygsam att tro, det min obetydliga person omöjligt kunde blifva ett föremål för mina »store» kollegers — förlåten att jag ännu begagnar denna benämning! — ovilja. Jag är glad att så ej var; ty hur förfärligt skulle ej uppvaknandet hafva blifvit? Hvilken öfverraskning! hvilken ånger — öfver att i otid hafva varit så blyg! — Jag anade allt med lugn. Derför har jag uppburit allt med lugn. Knappt bade mina tvenne första artiklar kommit till verlden, förrän små strömoln uppstego och lägrade sig på oppositionens horisont, och det dröjde ej länge, förrän duggregnet började å ena sidan; men å den andra, nemligen den mycket goda sidan, frambröto glädjens solstrålar. Det var ett regn i solskenet, mine värdaste! Mina tvenne öfriga artiklar kommo. Nytt duggregn och nya strålar! Dock stod jag ännu under tak för beggedera, under Frejas anspråkslösa och okonstlade tak, och var derigenom skyddad mot våldsammare verkningar. Men jag hade äfven i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, en af vårt fäderneslands anseddaste tidningar, en arm, och följaktligen i Göteborg och deromkring belägna orter — märken väl! — större publicitet än sjelfva Aftonbladet och Dagligt Allehanda — — Nu bröt stormen löst. Hopsmidd var åskviggen och den ljungade. — Men jag hade en säker åskledare, lika litet fästad vid »devuemangets» afgudatempel, som vid den Circus, hvaruti »massans sympatier» kämpa sina gladiatorsstrider, och den var: ett på ren öfvertygelse om sanningen grundadt sjelfmedvetande. Denna öfvertygelse, otillgänglig för allt, utom sundt förnuft och rättsdeducerade skäl, är och skall blifva mitt stöd både i närvarande och kommande dagar. Jag föraktar alla andra bojor, och hvarken behöfver eller skall låta dem mig påläggas.
Alltså och på grund deraf får jag härmedelst förklara, det jag aldrig ämnar stå i spetsen för andras, mot mina egna stridiga, grundsatser; att jag icke från Hr Nerman eller någon annan hört det minsta om någon tidning i Regeringens intresse; men väl att jag möjligtvis tänkt på, att med sakkunnige och för sannt liberala åsigter kände och ansedde personers biträde, framdeles utgifva en stor tidning, så stor åtminstone, som någon af de närvarande »store», en tidning, der det skall blifva mig en samvetssak att söka undvika alla slags skuggmoln, de månde vara genomträngda af maktens purpur eller fronderiets mörka färger; och att jag för detta ändamål hvarken skall akta möda eller möjlig ekonomisk förlust, hvilken sednare i dubbelt mått skall uppvägas af min kända, att i min mån bafva sökt gagnat mitt fädernesiand.
Ofvanstående, J respektive Redaktioner, kan tjena till svar på edra mot mig riktade, fullkomligt sanningslösa, tillmälen. Upptagen och förkunnen det för edra läsare, om ni hafven mod dertill och älsken sanningen! Hvarom icke, tröstar jag mig med detsamma, som tillförene gjort mig nästan tröstlös, neml. det, att edra yttringar och opinioner icke äro några orakelsvar. — Slutligen får jag, å de öfrige medarbetarnes i denna tidning vägnar, förklara, att denna tidning icke enoncerat sig som en absolut enhet, och att det således icke kan vara stridande mot dess liberala grundsatser att lemna rum för hvarje frisinnad åsigt, som icke bär någon annan stämpel än dess författares egen öfvertygelse; hvarjemte jag begagnar tillfället, att för Red. af Aftonbladet och Dagligt Allehanda uttrycka min erkänsla, för det de reproducerat hufvudregeln för mina åsigter i allt, den nemligen: »att man alltför väl kan tillhöra oppositionens leder, utan att derföre försvära sig åt den blinda radikalismen.»
P. S. Det der »sin tidning», som i Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning finnes stående, och hvaraf Dagligt Allehanda och Aftonbladet gjort så mycket allarm, är ett skriffel, hvilket vi väl märkte, men glömde att rätta, innan artikeln med posten afsändes.
