Till en Ordspråkshatare

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vid Brylån
Till en Ordspråkshatare.
av Elias Sehlstedt
Snögloppsvers  →
ur Telegrafen. Optisk Kalender för 1858. af Elias Sehlstedt. Utgiven 1857


[ 39 ]

Till en Ordspråkshatare.


Du bedt mig sjunga. Nå väl! ur armen jag skakar.
Du får ursäkta likväl, om visan ej smakar.
Det är min vänskap, som denna gången dig naggar:
Du vet af gammalt, finns ingen ros utan taggar.

Att vara nöjd med sin lott är alltid det bästa,
Och sky som pesten all afundskap mot sin nästa.
Hvarandras välstånd vi alltför mycket förtryta:
Det alltid mycket är i en främmande gryta.

Mot andras lycka man jemt sin egen vill byta,
Så tycks ibland, då man ser en gladare yta.
Men ingen känner ens hjertas innersta jemmer:
Den som har skon, känner alltid bäst hvar den klämmer.

[ 40 ]


Njut som ditt eget af andras gladare öden;
Men vändes lyckan, så vänd ej ryggen åt nöden.
Stöt ingen från dig. Den gamla läran du känner,
Så väl som jag, att i nöden pröfvar man vänner.

I denna verlden kan något hvar taga miste.
Att vara fläckfri blir alltid menskan den siste.
Fast man sin vishet alltjemt försöker att skärpa:
En kloker höna kan ock i nässlorna värpa.

Var mån om hemmet och med din gumma förtrogen.
Mot hemmets trefnad välj icke trefna’n på krogen.
Det lätt besannas, det gamla klassiska ordet:
Är katten borta, så springer råttan på bordet.

Uti dispyter, pass på när vreden vill stiga.
Kan du ej annat, försök åtminstone tiga.
Rätt eller orätt — man bör dock aldrig förgäta:
Det rår ej en för att det är tvenne som träta.

Släpp ej en förmån, hvarpå du en gång fått fasta,
I hopp om större den ringare ej förkasta.
Behåll det säkra, och blif den lärdomen trogen:
En sparf i näfven är mer än tio i skogen.

[ 41 ]


Af verldens barn hör man ganska ofta det frågas,
I sorg och motgång, hvarför af ödet man plågas.
Hvaraf det kommer, det kan jag också förklara:
En tok kan fråga långt mer än klokt folk kan svara.

Ej lika gåfvor har lyckan åt oss förunnat.
Är viljan god, har man likväl gjort hvad man kunnat.
Det kan väl hända att våra sträfvanden stranda:
Si desint vires, voluntas est laudanda.

Till din begrundan jag visan nu öfverlåter.
Jag tror du somnar. Nå, kom en annan gång åter!
Du skall med Guds hjelp ej bli på ordspråk besviken.
Det skadar aldrig att ha en vän uti viken.