Nej, min Salime, jag må bekänna,
Jag hellre ser uti din hand
En bandsöm än en penna!
Man sagt du skrifver vers ibland –
Ack, om jag den förledarn kände,
Som dig på dessa griller bragt,
Han skulle få en exemplarisk ände!
Så oerhördt man ock mig sagt,
Att du dig ren till böcker lagt,
Att du, för vitter läsning böjlig,
Hvar dag med allo makt
Dig söker göra lärd och löjlig...
Lyd mig och detta uppsåt fly!
Vet, du, Salime, hvart dig din dårskap lockar?
Hvar gång du snillets blommor plockar,
Förgås en ros utaf din hy.
Hvar gång som du din lyra tager,
Du kärleken förtörnad gör.
Salime, ack, nej – det är ej lager,
Men myrten, som dig pryda bör!
Tro ej den drift, som dig bedrager,
Var med din sälla oskuld nöjd!
Sök ej att Pindens spetsar skåda –
Vet, min Salime, på denna höjd
Är man med kjortlar uti våda!