Du, som min barndom gav din omsorg och din stämpel,
Ditt minne växer än, o hembygd, i mitt bröst.
Mitt öra längtar än till dina ekos röst,
Och fjärran dyrkar jag ditt skogsbevuxna tempel,
Där du bland klippor reser upp din bild,
Gigantiskt dristig och poetiskt vild.
Hur kraftigt varje drag din enkla skönhet talar!
Var tanke i ditt sköt blir, som din himmel klar.
I dina forsars fall den vilda styrkan tar,
Och friden vandrar tyst i dina dunkla dalar,
Då dina fjäll, bland himlar stigna opp,
En krans av stjärnor fläta kring sin topp.
Så var den glömda bygd, som födde Ossians yra.
Med guden i sitt bröst, med vinden i sitt hår,
Han stod på klippans spets och sjöng. — Försvunna år
Som hamnar stego upp att dansa kring hans lyra:
Fram genom sekler kom hans gudasång
Med duvans enfald och med dundrets gång.
Hur ljuv din sommar är! På en gång jätte vorden,
Han stiger blomsterkrönt ur isars vagga opp;
På en gång knopp och frukt han sållar i sitt lopp
Och rundar i ett drag vart ax, som kröner jorden,
Då dagen själv, med skörden i förbund,
Stjäl hälften bort utav sin vilas stund.
Skön är din vinter själv. Jag såg, jag såg ju hjälten:
En driva i sitt skägg, en tallkrans kring sitt hår,
Han far och silverkorn kring dina lundar sår
Och med förfrusen hand strör liljor över fälten;
På böljan, nyss i krig mot klippans brant,
Han lägger tung sin sköld av diamant.
Vad fröjd min barndom fann bland dina frusna fjällar,
Då än på skidors längd, som flög på drivans bryn,
Ifrån dess spets vår tropp nedstörte, som från skyn,
Än for på skor av stål att rita böljans hällar!
Omkring oss vintern, våren på vår kind,
Med bröst av oskuld och med fot av vind.
Hur skön jag månen såg i vinternatten tåga!
Hans strålar slumrade bland drivors bädd. — Med hast
Kom nordan. Klippan skalv, sjön soptes, stammen brast,
Och norrsken fräste ner från himmelen i låga;
Och skogens rå, med natten vaknad opp,
Stod i ett yrmoln uppå fjällens topp.
Men mild din sommarnatt går att vår syn förnöja.
Av bygdens lek ett skall förföljer hennes spår;
Ett pärleregn av dagg hon vrider ur sitt hår,
Och stjärnor slockna titt på hennes ljusblå slöja,
Då skrämd och snar sin tysta vagn hon styr
Emellan dag, som skymmer och som gryr.
I aldrig vissnad prakt sig dina lundar sira,
Med diadem av moln, med fot, som trampar Styx,
Står jordens årsbarn, fura, som ned från heden rycks
Att resa härskande bland böljors skum sin spira,
Ej speglad mer i insjöns lugn, vars brädd
Är i en gördel utav klippor klädd.
Dig, som min hembygd ger så rikt åt mödans händer,
Tyranners burna skräck och åldrig frihets värn,
Förgömda klippans son, jag hälsar dig, o järn!
Som fört med hämnden gick att stycka Latiens länder,
I flykten slog dess örnars legion
Och satte Nordens berg till världens tron.
Stig tryggat opp i dag bland palmerna av friden,
Där folken darrande dig lösa till sitt skygd;
Och lugnt din massa se, uti din fosterbygd,
Till plogbillns eggar vässt, till skärans cirkel vriden;
Och, segrande som lia eller svärd,
Nu meja skörden, nu en väpnad värld!
Låt mången veklig bygd de seders prål förljuva,
Som blivit dygdens grav och sannings plågoris!
Det folk, jag föddes bland, vill blott, på fädrens vis,
Sin enfald och sin plog, sin frihet och sin gruva;
Dess tjäll hann ej fördärvet, och dess tro
Står fast som klippan, där dess skatter bo.
Ta'n , möjor av min bygd, den krans er landsman binder;
Bland stadens dockor än hans hjärta mindes er.
Från himlen i er krets steg vitklädd oskuld ner,
Och fröjd och hälsa blott ha sminkat edra kinder.
Själv spegelns lov er blygsamhet försmår,
Som Luna rodnande från böljan går.
Förråder mig min sång? — Din son, o hembygd, vinne
Dock i din hulda famn en hydda någon gång,
Din höghet för sin själ, din enfald för sin sång,
Och dina ädlas bröst till gravvård för sitt minne;
Och låt din skugga, dina blommors doft
Ej sky den torva, där du lagt hans stoft!
