Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
Heliga natt, i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
uslingens enda skatt, slavarnes frihet du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan du ej hela de blödande sår mig dagen har givit,
klaga min smärta för dig skall du ej neka likväl.
O att du evig blev! Men allt är förgängligt i tiden,
vågorna skifta ej så fjärran på sjöarne om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en vila,
aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnes här.
Mäktige gudar, unnen mig den! Snart, snart mig den unnen!
Icke en annan bön har jag att ställa till er.
