Tom är min flaska, tunnan utrunnen,
guld i min ficka var aldrig uti,
knappt den trådsändan ännu är spunnen
fullt till det blaggarn min skjorta skall bli.
Och till en jacka prydd med snören,
vävd utav getragg, lagom stor:
fan ta som tror, att klädsfabrikören
ännu hint födas och ögnat sin mor.
Tom är min verkstad, knappt finns där verke,
knappt till en pinne att slå i en klack.
Aldrig en stövel, inte ett märke,
aldrig en sula ... nej ingen, stor tack.
Avklädda väggar, små och låga,
nedruttna golv med beck och talg.
Men ändå klang - mitt stop till full råga,
fräser Rosolis och glödgar mitt svalg.
Just här på trappan, ensam, allena
jag nu mest legat två dygn vid mitt stop;
och med min klang på denna här sena
templets all ungdom jag bådat ihop.
Just under detta mandelträdet,
där nu papegojan skrattar fräckt;
där har jag spelt och sjungit det kvädet,
som all naturen till klagan uppväckt.
Lamporna fladdra ... facklorna spraka,
hästarna gnägga ... och Trundman ser ner,
nymferna gråta ... skyarna braka,
floden sig gruvar ... och Eol han ler.
Men mina barn, i gråt jag somna',
när jag min broders urna såg;
träden då in! ... Välkomna, välkomna!
Bacchus oppelde vårt blod och vår håg.
