Ulfåsa

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

Ulfåsa.

1.

Ulf Gudmarsons fru ser om sitt hus
 Vid Borens blånande vatten,
Hon stiger ur bädd förrn dag är ljus, 
Hon sträfvar sent inpå natten, 
Hon sköter om man och barn, 
Hon vistas i bod och kvarn;
Om stekarhus och ladugård, 
Om kryddgårdsörter har hon vård.

Vid spinnrock och slända dagen går,
Och tyg till sömnader mätes,
Men tanken på Kristi helga sår
Och bönen aldrig förgätes.
Vät syns hon vid jakt, i dans,
Väl älskar hon ståt och glans,
Men djupt i hjärtat hörs en röst:
Sätt ej till jordens prakt din tröst!

Och kommer från Vallands fjärran kust
Till Borens blommande stränder
En lekare, rik på sångens lust,
Med klangfull fiddla i händer,
Då vaknar vid strängars ljud
En manande längtans bud:
Gå till martyrers helga Rom
Som pilgrim andaktsfull och from!

Ulf Gudmarsons fru i nattlig syn
Vid månens darrande dager
En kvinna ser stiga ned ur skyn,
Till skick förunderligt fager.
En krona i hand hon bär:
»Du kallad och korad är,
Glöm ej för jordens skatter af
Den krona dig som barn jag gaf!

––––––––

2.

»Väl älskar jag Ulf, men till gästabud,
Till bägareklang han drages,
Och själf utaf nöjen och yppig skrud
Min trotsiga själ betages.
Min kropp en otämd fåle är,
Skogsfågelns vilda håg jag bär,
Mitt sinne brusar som en fors,
Jag glömmer bort Guds helga kors.

Att icke må slockna vårt himlahopp,
Vår gång vi till vallfärd ställa,
Vi söka med bedjande hjärtan opp
Jacobum af Compostella.
Vi vilja djupt i bön och bot
Där sjunka ned vid altarfot:
Kom, Ulf, från mjöd och drufvomust
En dödlig dryck är jordens lust.