Undertecknad på sin faders gård

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Vår stad
Undertecknad på sin faders gård.
av Elias Sehlstedt
Vårknäpp  →
Ur Illustrerad Tidning Band 15. 4 Januari 1862, N:o 1(4), Se digitalisering på Alvin!


Undertecknad på sin faders gård.

En natt i Hernösand.




«Hur skönt ler solen!» Nej, kring skogens toppar
Står natten än och sveper sin salopp.
Från moln till moln den bleka månen hoppar,
Så har han husvill gått i seklets lopp.
I sömnens famn de Hernösandska kroppar
Ge föga hopp att nånsin vakna opp.
Jag fåfängt öfverallt mig framåt lutar
Att läsa «Rum för resande» på knutar.

Här är mitt barndomshem: en krog vid vägen
Är fordna hyddan på min faders strand.
Husvill i natten står jag nu förlägen
Vid porten med mitt hattfodral i hand.
Ack! det är sannt, det finns en gammal sägen
Att ingen är profet i eget land.
Dock bättre är det, hur man än må prata,
Att sofva på en krog, än på en gata.

Och öfver porten stod i färgbokstäfver
«Stadskällaren» — nå, lika godt det är.
En suck i djupet af mitt bröst jag qväfver
Och bultar på och nattlogis begär.
Ett lurfvigt hufvud sig ur fönstret häfver,
En gentleman, som ej vill ha besvär.
«Här finns ej rum», han skrek, stolt som en pascha,
«Om ock ni vore sjelfva Torre-Arsa.»

«Ack! bäste herre! låt er dock beveka:
Finns ej ett enda rum, det vore fan!
Då ni ej skäms att rum om natten neka,
Hur hutlös är ni då på ljusa dan!» —
Då börjar han åt himlahvalfvet peka
Och visa mig åt fanders «norr om stan.»
En Stockholmsbo, mitt herrskap, kan ni tänka,
Att så behandla, köra bort och kränka!

Dock vill jag först bese de ställen kära,
De barndomsvänner, dem jag älskat så:
Min gamla brunn, der ofta jag var nära
Att hufvudstupa utur verlden gå.
Ack! här jag kokat knäck med ingefära
I detta rum, som månen skiner på.
Här kan jag hitta öfver allt och blunda:
«Allt är som förr, blott jag är annorlunda.»

Är allt som förr? Hvar är den långa raden
Af skjul och bodar med sin hönsgård bak?
Och strandens bryggor med de sköna baden
Och tupp och flaggstång, himmelshög och rak?
Ack, öfver allt har yxan gått och spaden,
Och jemnadt är mitt gröna källartak!
Dock fåfängt öfver tidens våld vi klage,
Och står jag här — förkyler jag min mage.

E. S—dt.