Från Wikisource, det fria biblioteket.
| Ur Idun 29 november 1895. Källa (PDF). |
I.
Hvar gång i aftonens stillhet
min moder till ro mig kysst,
hon på min mun och min panna
gör korsets tecken tyst.
Än oftare dig jag kysste,
när kvällen sänkte sig mild,
men aldrig på läppar och änne
du tecknade korsets bild.
Vår unga kärlek, som glömde,
hvad himlen den skyldig var,
den bär nog den största skulden
till allt hvad jag lidit har.
II.
Liksom herdinnan i sagan
tre vackra kransar jag fått.
Enhvar må efter mitt sinne
nu falla på någons lott.
Den första, af dunkla eklöf,
min gosse jag anförtror.
En styrka, hvarpå man litar,
i resliga eken bor.
Den andra, af vilda rosor,
jag skänker åt skogens bäck.
Hvar kind, som dess vågor löga,
blir ungdomsröd och täck.
Den tredje, af fältets blommor,
jag lindar kring Frälsarens hår.
Han får ej törnekrans bära
i mina sällaste år.
