Uppå vattnets lugna våg
mellan mist och dimma
runt kring tackel, block och tåg
vi neptuner stimma.
Fåfängt tro vi stormens hot,
nej, vi hoppa på en fot,
och om skutan knarkar mot,
skratta vi och simma.
Om än åskan eldar skyn,
och i seglen fräser,
om hon svedde ögnabryn,
ändå ingen läser:
Bacchi visor sjunga vi,
men när döden gått förbi,
slå vi fullt i glaset i,
medan böljan jäser.
Kära, vad förfärar oss,
blott vi få oss sansa;
orkar Näcken med oss slåss,
sku vi oss förskansa,
skjuta'n genom med harpun,
så han släppa skall basun,
Ja! så fenor, fjäll och dun
sku i luften dansa.
Hurra gossar! ser ni mån?
Se den blanka ringen;
den som kunde stöta på'n!
Tala om för ingen.
Had' vi bara ankargrund,
men den klimpen har ej sund -
fan far i vad den är rund,
lät oss segla kring'en.
Opp i toppen, opp kamrat!
Ser du templets spira?
Jo! den glimmar desperat,
fira, fira, fira,
opp på däcket alle man,
skrik och knuffas - slå varann!
Bacchus skall oss preja an
och med kransen sira.
Gossar! Se den raska val'n,
hur han dör och tumlar,
ljusblå vattnet i kanal'n
blodar han och grumlar.
Hurra, längst i viken in,
se där dansar en delfin.
Blåsen flöjt, knäpp mandolin,
klang, trumslagar'n trumlar.
Si trumslagar'n var han står,
i sitt vita linne,
och en mängd av virvlar slår,
med en opplyft pinne.
Trumman glimmar blank mot mån,
när han vandrar till och från,
bum, bumble-bum, bum - tocke dån,
där är mandom inne.
Sjungom! Sjung, Neptuni lov,
gastar, troll och spöken,
vattennymfer i hans hov,
edra sorl föröken!
Men begråten någon gång
Movitz lyra, flöjt och sång.
Sakten edra yra språng
och hans gravvård söken.
Med svart kolt och vit turban,
i den främsta båten,
gamla Trundman själv för an
denna sorgeståten.
I den urnan, just den där,
Trundman på sitt huvud bär,
i den urnan samlad är
Movitz aska ... Gråten!
