För dig, o änglaljuva,
jag sista gången tänder
min offereld, av himlens vind omfluten.
Med sångens milda duva
till avsked jag dig sändeer
en daggig ros, i diktens lundar bruten.
Av känslans tår begjuten,
Amanda, skönt hon glimmar.
Dock vet, de forna såren
ej pressat denna tåren,
som tindrande i purpurkalken simmar.
Av glädje jag den fällde,
befriad evigt från passionens välde.
Försvunnen är min låga,
lik flamman, som sig höjer
från altaret mot luftens regioner
Ej av min forna plåga
ett spår i hjärtat dröjer,
en suck ej hörs i lutans silvertoner.
I eviga eoner
min kärleks blomstersaga
ej mer skall omnämnd bliva,
ej mer en harpa liva,
ej känslovek en ynglings dröm ledsaga.
Nej! Utan namn och minnen,
o långa suckar, evigt I försvinnen.
Se Cyprias purpurblomma,
hur lockande hon blänker
på törnbeväpnad stjälk i vårens dagar.
Snart vissnande den fromma
sitt bleka huvud sänker
och nordanvädret hennes stoft förjagar.
Snart turturn åter klagar
och vårarne, som farit,
å nyo jorden sira,
och nya rosor spira
i dagen fram - dock ej den ros, som varit.
Så jordisk kärlek flyktar.
I höjden av sin prakt dess fägring lyktar.
Död måste blomman bliva,
om hösten skall oss unna
från tyngda grenar sina gyllne frukter.
Sitt larvstånd övergiva
skall fjäriln, för att kunna
i purpurflykt omkryssa källans bukter
och andas vårens lukter
och mellan rosor paras.
Ja, kedjan måste krossas,
den sköra formen lossas,
om tingens väsende skall uppenbaras.
och som för gyllne strålen
ett töcken flyr, - så för idén symbolen.
Ja, om den höga anden
på himlaburna vingar
skall, fri och salig, mot sitt hem sig höja,
de veka blomsterbanden,
vars trollmakt honom tvingar,
han slite först och rive tingens slöja!
I evigt mörker dröja
det inre livets sinnen,
så länge, med förmåga
av vällust eller plåga,
det yttre härskar över deras minnen.
Uppoffringen allena
befriar själarne och gör dem rena.
Farväl då, änglaväsen!
Mig andra världar kalla,
mig vinka stjärnornas keruber sakta.
Som blommorna, som gräsen
fantomerna här falla,
hell dem som trofast himlarne betrakta!
Som tidigt lärt förakta
allt vad ej evigt bliver.
O flicka, skönt du blommar.
All världens rikedomar
jag utan tvekan för din kärlek giver.
Men himlens eld mig bränner.
Ett högre liv mitt väckta hjärta känner.
