I dröm jag Våren såg, då han var liten,
en liten pilt med späda, kalla lemmar,
i vita linnet svept — låg sänkt i dvala.
Ej höjdes märkligt marmorbröstets rundning,
och ingen färg var på den bleka kinden.
Jag tänkte: stackars barn, du vaknar aldrig —
och drömde fort, jag vet ej vad jag drömde. —
Då såg jag honom åter, och jag hörde
en suck, så djup, utur det sköna bröstet,
och som små rosor blomstrade hans kinder,
som rosenknoppar små han söta läppar.
Han log i sömnen — och jag vid mig tänkte:
så ler blott den, som drömmer blomsterdrömmar;
och stod betraktande, hur som hans anda
så varm, balsamisk genomflöt hans väsen,
och hur han sov så ljuvt, som den oskyldiga,
vars andedräkt är som en stilla bön. — —
Då spratt hans öga, och en hel blå himmel
framstrålade därur, och höga himlen,
av blicken träffad, brann i rosenfärg,
liksom av kärlek tänd, och böd att älska.
Då glödde blodet uti alla rosor,
och böljan dansade i alla strömmar,
och alla fåglar sjöngo gällt i träden,
och mänskohjärtat genomfor en flamma:
”Då vaknade jag ock — och det var maj!”
