Ur vår äldsta bok/Inledning

←  Rättelse

Ur vår äldsta bok av Natanael Beckman Inledning

Plansch: En sida av äldre Västgötalagen.  →

INLEDNING.

Vår äldsta på svenska skrivna bok förvaras på Kungl. biblioteket i Stockholm, där den bär signum B 59. Intill för helt få år sedan plägade man säga, att den var vår äldsta handskrift på svenska, men professor O. v. Friesen har visat, såsom det synes omotsägligt, att vi ha ett litet bokfragment, som är äldre; det utgöres av två små blad. För vår uppgift är det nu en lycka, att detta fragment tillhört en bok med samma huvudinnehåll som B 59. Båda böckerna, såväl den nu på ett par enstaka blad när bevarade som den på ett par enstaka blad när förlorade, ha nämligen innehållit den äldre Västgötalagen.

Det torde icke sakna sitt intresse att studera en sådan boks historia. Vi skola söka redogöra för denna, såvitt det varit möjligt att sluta därtill. B59 är tydligen till sin huvuddel skriven på 1280-talet. Den avsåg att upptaga Västergötlands då gällande rätt, sådan denna ett sextiotal år tidigare samlats och redigerats av lagman Eskil och i mindre mån sedan omarbetats.

Men just vid den tid, då vår handskrift skrevs, synes det ha varit ovanligt liv i lagstiftningsarbetet i Västergötland. Vi äro ju inne på den store rikslagstiftaren Magnus Ladulås’ tid, och Västergötland hade just då en kraftig lagmanssläkt. Lagmannen hette Algot, möjligen en avkomling av den lagmanssläkt, som på 1100-talet skänkt provinsen lagman Karle, »fäderneslandets fader». Algot hade en son, som var biskop, medeltidens störste Skarabiskop, Brynolf. Två andra söner till Algot tillhörde domkapitlet som kaniker, den ene av dem bar titeln »legifer», lagmannen, och fick senare befordran till kansler hos konungen.

B 59 blev således snart nog föråldrad som lagbok. Det blev nödvändigt att åtminstone införa de tillägg, som lagen fått. Försök ha gjorts, troligen omkring 1300, till sådant införande i ett litet häfte, som kallar sig självt »Liber Laurentii, quem scripsit Lydekinus», vilket torde betyda: »Laurentii anteckningsbok, som renskrivits av Lydekinus». Vem Laurentius var, veta vi icke; troligen var han en kanik i Skara. Lydekinus har ett namn, som tyder på lågtysk börd, han skriver en synnerligen driven stil men behärskar dåligt svenskan; en person med samma namn är några år senare präst i Lödöse. Antagligt är, att Lydekinus varit en andlig, en skrivare hos biskopen eller någon annan, och fått befordran till Lödöse, där hans förmodade lågtyska språkkunskap borde komma väl till pass bland de talrika sjömännen. Laurentii av Lydekinus renskrivna bok har till en början tillkommit så, att förf. lagt framför sig dels B 59, dels en handskrift av vår yngre Västgötalag och antecknat vad som var nytt i den senare. Längre fram har han infört åtskilliga anteckningar ur andra källor, delvis, tyckes det, med syfte att ha i minnet sådana kanoniska rättsgrundsatser, som borde göras gällande i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lydekini handskrift är skriven i alldeles samma format som den ursprungliga delen av B59, och det lider intet tvivel, att det från början varit meningen, att den skulle häftas samman med denna, såsom även skett.

Efter det Lydekinushandskriften blivit gjord, kom boken i händerna på en ny skrivare. Denne plägar kallas Vidhems- prästen; det framgår av hans egna uppgifter, att han hette Laurentius, kallades Diakn och svarade för Vidhems (Laske- Vedums) kyrkokassa år 1325. Det synes troligt, att även Laurentius var knuten till stiftsstyrelsen; möjligen var han biskopens diakon och hade Vidhem som prebende.

Vidhemsprästen Laurentius har inskrivit en hel mängd viktiga saker, t. ex. den äldsta text vi ha av Edsöreslagarna och den enda av Alsnö stadga om frigästnings upphörande. Han har vidare skrivit en fullständig latinsk redaktion av kyrkobalken och en hel del andra lagexcerpter. Men viktigast är för oss, att han skrivit in den äldsta framställning av svensk historia, som finnes i vår litteratur. Det är denna historia, till formen en enkel längd över Västergötlands lagmän, Sveriges kristna konungar och Skara biskopar, som utgör huvudinnehållet av föreliggande edition. Korteligen sagt förefaller den att vara en ganska pålitlig uppteckning, gjord av en personligt from lekman, troligen en domare.

Jämte själva krönikan ha vi tagit in en del ur lagtexterna, d. v. s. sådant, som även ur allmännare synpunkter kunnat vara av intresse och hjälpa till vid en orientering över det rätt invecklade material, varur forskaren samlar en bild av det gamla Västergötlands och i viss mån Nordens äldsta samhällsskick.

Ty Västgötalagen är viktig icke blott för västgötar. Övriga svenska lagar äro yngre och således vida mer påverkade av kyrklig och kunglig lagstiftning. De norska lagarna, även de äldsta, visa liknande påverkning, ty redan på 1100-talet hade biskoparna genom klokt ingripande i tronstriderna skaffat sig ett stort inflytande. Äkta germanskt rättsskick får därför ofta letas fram just ur vår lag.

Då man skall söka göra sig en föreställning om beskaffenheten av vår gamla lag, får man icke glömma, att vår handskrift var en privat anteckningsbok. Någon auktoriserad text var den på intet sätt. Vi ha nu förlorat alla andra handskrifter av lagen på de två fragmentbladen när. Men vi veta från annat håll, att rätt stora olikheter kunnat råda mellan olika avskrifter av samma lag. Det avgörande blev nog i sista hand tingsmenighetens åsikt om lagens innehåll, de äldsta laghandskrifterna ha varit underordnade hjälpmedel för domare och icke minst för andliga att hålla reda på de gällande bestämmelserna. Därav har blivit en följd, att vår yngre Västgötalag, som tydligen gått ut från en annan grupp av handskrifter till den äldre, än den B 59 tillhört, ibland kan supplera vår handskrift av VGL I. Vi avtrycka alltså stycken dels av de tre händer, som skrivit B 59, dels enstaka stycken ur fragmentet, dels slutligen ett par stycken ur handskrifterna till VGL II, då dessas innehåll kan visas ha tillhört den ursprungliga redaktionen eller på ett mera värdefullt sätt belyser dennas stadganden.

För specialisten finnas utmärkta upplagor av hithörande texter. Redan Schlyters stora edition (1827) var mönstergill, och senare ha vi fått ett fotolitografiskt avtryck, som för forskaren nästan ersätter själva handskriften. Det fanns intet skäl att konkurrera med dessa. Däremot fanns det skäl att ge ut texterna i sådan form, att man kunde lättare finna sig till rätta i dem. Vår text är alltså normaliserad; den tager blott begränsad hänsyn till ortografiens ofta alldeles godtyckliga växlingar. Den normaliserar utan att redovisa sådana rättelser, som sakna betydelse för innehållsuppfattningen.

Till själva texten foga vi en parallellt löpande översättning, vilken vi just, emedan texten står strax bredvid, ansett oss vid behov kunna göra i någon mån till en parafras. Slut- ligen lägga vi till sådana anmärkningar, som erfordras för ett fullt förstående och kritiskt bedömande av de meddelade texterna.

Tack vare förlagsfirmans tillmötesgående och rika förråd av klichéer ha vi kunnat förse texten med ett antal illustrationer, som ofta vida bättre än en lång förklaring ge inblick i textens innehåll.

Vi hoppas alltså, att vi genom den lilla boken satt ett medel i händerna på en historiskt intresserad allmänhet att bilda sig en föreställning om innehållet i vår äldsta lag och vår äldsta krönika.^[1]

Skövde i mars 1912.

Utgivaren. 

1. Till förebyggande av missförstånd må nämnas, att mitt uttalande s. 31 om Prof. Brauns framställning rörande Ingvar Viðfǫrli var skrivet, innan Prof. v. Friesens framställning i ämnet kom mig tillhanda.