Utdrag af en rapport öfver fortgången af arbetet med ordnandet af det äldre Senatsarchivet under loppet af år 1844 (1845)
Utdrag af en Rapport, afgifven till Vice-Ordföranden i Kejserliga Senatens för Finland Oeconomie-Departement, Herr Geheime-Rådet, Commendören och Riddaren L. G. von Haartman; öfver fortgången af arbetet med ordnandet af det äldre Senatsarchivet under loppet af år 1844.[1]
Under de fyra åren från 1840 till och med 1843, som Jag för enskilda forskningar var sysselsatt att undersöka Senatsarchivet, hade jag tillfälle att erfara, hvad slags äldre handlingar der funnos, efter hvilken princip de voro uppställda och huru mycken ordning inom dem herskade. Man anträffar der handlingar så gamla, att de gå upp i tiden ända till första tredjedelen af det 16:de århundradet, visserligen i början spridda och fragmentariska, men redan från medlet af samma sekel och sedan allt framåt i någorlunda oafbruten och fullständig följd. Denna samling intill år 1808 omfattar de akter, som enligt Artikeln XII i 1809 års fredsfördrag mellan Ryssland och Sverige utlemnades ur de Svenska collegierna och embetsverken till de Finska, för sådant ändamål till Sverige affärdade Comissarierne, och ibland dem utgöres åter största delen, eller alla före 1750 och många efteråt, afsådana, som från Kammar-Collegium lefvererades. Den innehåller således hufvudsakligen räkenskaper, redovisningar med hvad mera till dem hör. Men genom deras egendomliga beskaffenhet i äldre tider och ännu mera genom de talrika bilagor af bref och andra akter, som vid dem finnas, ega dessa räkenskaper vida större historiskt värde och vigt, än räkenskaperna från en sednare tid. Ty om de med förstånd och urskiljning begagnas, kan forskaren i deras innehåll finna rika ämnen till skildringar af det inre tillståndet och de allmänna förhållandena i fäderneslandet under olika tider, likasom de vigtiga bilagorna icke sällan upplysa många facta i våra häfder. En bestämd och skarpt betecknad olikhet, så till innehåll som form, visar sig, såsom sagdt, mellan de äldre och yngre räkenskapshandlingarna. Året 1634 bildar liksom gränsen dem emellan. Genom den regering form, som då utkom, erhöll hela förvaltningen en ny organisation, hvars första grundläggning tillhör redan den store Gustaf Adolf. Hvad landstyrelsen beträffar, som ensam kommer här i fråga, så upphörde den omedelbara regeringen genom fogdar — det s. k. „Fogderegementet” — och desse tjenstemän subordinerades under länestyrelserna, som öfverallt organiserades på samma gång länen definitivt reglerades. Endast länestyrelserna egde dädaneller att vända sig gerad till sjelfva regeringen och de högsta administrativa myndigheterna, rikets collegier, hvaremot fogdarne skulle inför länestyrelsen ansvara och redogöra för sina districter. Samtidigt med denna förändring — och till en del redan förut — förändrades sjelfva räkenskapernas uppställning och form, som alltmer förenklades och reducerades till numerisk korthet och precision. Det detaljerade och, så att säga, åskådliga och skildrande, som utmärker de äldre, ur hvilka mången vigtig upplysning sjelfmant framträder, försvinner vid detta silfrans absoluta herravälde. Ty då de äldre som afgåfvos directe till „Räkningskammaren” af häradsfogdarne, omfatta mindre districter, — ty i regeln fanns en fogde för hvart härad —, och dertill kommer, att deras mindre strängt bundna form tillåter en större rymlighet i uppgifter och framställning, så måste man ju genom dem vinna en mer i detalj gående kännedom af folket, landet och begges särskilda förhållanden, än man möjligen kan få af de sednare, som af länestyrelserna uppgjordes för hela länet och i en sorm, som närmast afsåg silfrans punktliga noggrannhet med åsidosättande af uppgifternas detaljer. När man härtill ännu lägger, att äfven antalet af andra handlingar, än räkenskaper, för de äldre tiderna är vida större, än för de sednare, så inser man lätt, att denna del af archivet, d. ä. den före 1634, är företrädesvis den historiska delen deraf.
Dessa omständigheter föranledde mig att för det första afdela archivet i tvenne hälfter, det äldre till och med 1634 och det yngre ifrån denna tid intill 1808. Naturligtvis begynte jag först ordnandet af den förra delen. Denna del af Kejs. Senatens archiv, innehållande 7 à 8000 skilda häften förutan de lösa akterna, utgöres, såsom redan nämdt är, hufvudsakligen af räkenskaper och andra handlingar, hvilka af de lägre administrativa myndigheterna i de särskilda delarna af landet, och i synnerhet af fogdarne, blifvit afgifna till de öfverordnade, till en mindre del af allmänna redovisningar för hela provinser och hela landet, och till minsta delen af handlingar, som röra lagskipningen. Visserligen var en god del af dessa akter uppställd i en skenbar yttre ordning, nemligen efter de nuvarande länen sålunda, att man inom pappconvoluter med ryggetiketter, som utvisade, till hvilka län och år handlingarna borde höra, samlat en mängd häften. Men dels omfattade denna rangering endast Åbo och Tavastehus läner med Nyland, under det handlingarna för de öfriga landskapen, Österbotten, Åland, Savolaks och Karelen, sammanfästade i större bundtar nästan utan spår till någon ordning, förvarades å vinden till Senatshuset, dels var ock denna skenbara ordning så ytterst knapphändig, att man öfverallt anträffade icke allenast handlingar från helt andra län, än de betecknade, då deremot de dithörande saknades, utan äfven den kronologiska följden inom hvar serie befanns fullkomligen rubbad. Vid sådana förhållanden hade det blifvit nödigt, äfven om man, erkännande dess riktighet, bibehöll indelningen efter de n. v. länen, att ånyo fötetaga en total omrangering, för att genomföra åtminstone denna ordning; och så mycket nödvändigare blef det nu, om man såg sig föranlåten att öfvergifva denna indelningsgrund och antaga den efter landskaper. Skälena härföre, hemtade ur sjelfva handlingarnas egna art och inrättning, som åter berodde af de territoriala fördelningarne dåförtiden, kunna endast i sammanhang med en framställning af dessa sistnämnda ådagaläggas: hvarföre det må mig tillåtas att här på dem kasta en flygtig historisk blick.
Finlands älsta borgerliga skick hvilar på kyrklig grund. Liksom kyrkan hos oss föregick det borgerliga samhället och röjde väg för detta, så härleda sig ock otvifvelaktigt de första administrativa fördelningar af landet från de äldre ecclesiastika. Socknen eller kyrkogället är den första, länge den enda, territoriala enheten. I den mån samhället rotfäster sig och tillvaxer, börjar den borgerliga indelningen att skymma bort den kyrkliga. Allra först uppstodo äfven i borgerligt afseende socknar — man kunde kalla dem skatte socknar — efter kyrkosocknarnas mönster. I älsta tider torde begge nära nog hafva sammanfallit. Men sedan odling och folkmängd i landet tilltagit, måste de stora kyrkosocknarne delas, långt innan detta behof gjorde sig gällande för förvaltningen. Derigenom förklaras det egna phenomenet, att t. e. i 16:de seklet flere kyrkosocknar funnos i landet, än jordaböckerna upptaga, och att kyrko- och skaltesocknarnas gebit och gränser icke sällan voro skiljaktiga. Vid samhällsordningens vidare utveckling infann sig nödvändigheten att få större territoriala enheter för förvaltningen. Så uppväxte ur sammanfattningen af socknar häraderna, såsom områden för fogdarnes styrelseverksamhet. Ty häradet eger icke i vårt land samma betydelse, som i den Svenska samhällsförfattningen, att vara en ursprunglig land- och folkfördelning med afseende å rättsliga och krigiska förhållanden, utan det är till sitt ursprung en endast administrativ indelning, sant olikt med ledning af äldre folk- och ortsförhållanden, ehuru det sedermera blef också en juridisk. Men då det var förenadt med många svårigheter för en enda Ståthållare att vaka öfver alla fogdar i landet, så länge förvaltningen ännu icke blifvit centraliserad, så sammanfattades snart deras districter, häraderna, i några större grupper, slottslän. Sådane uppstodo småningom och naturligen omkring de straxt vid eröfringen anlagda eller efterhand uppkommande slotten, såsom deras medel- och stödjepunkter. För de älsta måste man anse trakterna omkring Åbo, Korsholm, Tavasteborg, och Wiborg, hvarifrån sednare afskildes districterna omkring Björneborg, Borgå, Kastelholm, Raseborg och Nyslott. Så många slottslän förekomma i Finland vid slutet af medeltiden. Med begreppet af slottslän, såsom den öfversta administrativa districtsenheten, sammanparade sig begreppet af landskap, som slutligen segrade öfver det förra och upptogs äfven inom förvaltningen. Landskapsbegreppet i Finland, beroende af ursprungliga orts- och stamskilnader inom folket, har sin rot icke i någon administrativ organisation, utan i sjelfva folkföreställningen, hvilket äfven landskapernas genuint inhemska namn bevisa. Men emedan slottslänens gellit nästan allestädes öfverensstämde med landskaperna, så sammanblandades tidigt i den allmänna föreställningen begge begreppen, ja på ett och annat ställe, der slotten tidigare råkat i förfall, försvann snart benämningen af slottslän och endast det respektiva landskapsnamnet qvarstod, såsom t. e. i Satakunda och Österbotten. På sådant sätt motsvarade Egentliga Finland Åbo slottslän, Åland Kastelholms slottslän, Satakunda Björneborgs (slotts-) län, Österbotten Korsholms slottslän, Tavastland Tavasteborgs slottslän, Karelen (nemligen den älsta Svenska delen) Wiborgs slottslän, och Savolaks Nyslottslän. Ensamt Nyland, der tvenne slottslän förekomma, Borgå och Raseborgs gör härifrån ett undantag, dock i sjelfva verket mera skenbart, än verkligt. Ty att på den plats, der sedan Borgå köpstad uppkom, ett fäste i äldsta tider funnits, måhända ursprungligen till skydd för de Nyländske kolonisterne mot deras hedniska grannar, Karelarne, har af ortens namn och lokala traditioner med mycken sannolikhet blifvit slutadt, då de historiska minnena ej hinna så högt upp i tiden. Sedan denna ”borg" råkat i förfall, uppbygdes inom samma landamären i sednare hälften af det 14:de århundradet Raseborg. Liksom hela Nyland förut torde hafva kallats Borgå slottslän, så sammanlattades det sedermera under namn af Raseborgs slotts län, derunder „Borgå län" sedan hörde endast såsom ett härad, d. ä. ett förvaltningsdistrict. Sådant torde under hela sednare hällften af vår medeltid förhållandet hafva varit mellan slottslänen och landskapen — i folkföreställningen temligen liktydiga begrepp, ehuru det sednare ännu ej var af staten erkändt. Men landskapsbegreppet var stadigt och oföränderligt såsom folkets ursprungliga stamskilnäder och landets natur, i hvilka det hade sin rot, då deremot begreppet af slottslän, såsom beroende endast af vexlande styrelseförhållanden, måste vara tillfälligt och föränderligt. Derföre, sedan under tidernas lopp några slott i landet försvunnit och ett nytt stats- och styrelseskick småningom uppstått, råkade slottslänen i glömska, men landskapen förblefvo och gjorde sig inom förvaltningen gällande.
Något annorlunda förhöll det sig med den judiciella fördelningen i Finland. Den uppkom först efter skedd administrativ organisation af landet och med ledning af denna. Man bör härvid ihågkomma, att Finland var ett med vapen eröfradt land. Segrarnes första systemål var Kristna lärans utbredande. Deraf följde, att kyrkan allra först grundades i vårt land, Dernäst ville man så mycket som möjligt draga af eröfringen fördel i administrativt hänseende. Så blefvo styrelseförhållandena reglerade. Men samhällsutveklingen inom de öfriga borgerliga sphererna dröjde länge att följa efter. Hvad lagskipningen beträffar, så ligger det i sakens natur, att dess ordnande i ett eröffadt land, äfven då de segrande förfara med så mycken humanitet som i Finland, skall blifva en sednare omsorg, än ordnandet af styrelseförhållanderna, dels emedan “inter arma silent leges, d. ä. under eröfringens omedelbara inflytelse blir det mindre fråga om lag och rätt, än hvad fördelen för den ene och nödvändigheten för den andre bjuder, dels och i synnerhet derföre, att innan genom kulturens och samhällslifvets invecklade förhållanden den omedelbara rätts- och sedlighetskänslan försvagats hos ett, naturen ännu närmare stående folk, ibland hvilket allmän sed gäller för lag, kännes behofvet af en ordnad och fast rättsförfattning mindre. Historiens tystnad talar och för ett sådant förhållande hos oss. Alltså torde man få antaga, att någon judiciel författning och landfördelning icke blifvit införd i Finland förr, än efter fulländad och stadgad administrativ organisation. — Om det också kan hafva all sannolikhet för sig, att de första frön till en rättsförfattning kommit till oss med de Svenske kolonisterne, som hit öfverförde sina landskaps traditionella rättsbegrepp, så kan likväl icke något den Svenska rättens allmännare herravälde i Finland utsättas tidigare, än i förra hälften af det fjortonde århundradet. Då hade genom Nöteborgska fredsslutet Sverige blifvit tryggadt i besittningen af Finland, äfvensom man finner, att vid samma tid den borgerliga administrationen i dess grunddrag blifvit här införd; då inträffar det första försöket att bringa hela Svenska riket under en gemensam lag; slutligen omtalas först vid denna tid lagmän i Finland; och öfverhetliga stadgar i afseende å våra rättsförhållandens ordnande börja utkomma. — Likasom innehållet af den rätt, vi fingo, var gifvet och bestämdt på förhand, så voro och rättsförfattningarnes yttre former bestämda, och det blef här endast fråga om deras anfogande och tillämpning på förhandenvarande förhållanden, hvilket mycket underhjelptes deraf, att elementer af ett rättstillstånd, i sin rot beslägtadt med det Skandinaviska, redan förefunnos hos oss. Hvad nu den rättsliga landfördelningen vidkommer, så voro domsagan och lagsagan former för densamma. Den förra var i Sverige liktydig med häradet, som der tidigare var ett judicielt, än ett administrativt district. Hos oss var förhållandet alldeles motsatt, när man ser på den historiska tiden. Den borgerliga socknen och häradet, såsom förvaltningsområden, finnas redan till, innan häradet förekommer såsom ett lagskipningsdistrict. Då en rättsförfattning enligt germaniskt-svenska begrepp infördes i vårt land, hvad var väl naturligare än att de districter, som redan förefunnos här såsom de lägsta administrativa, häraderna, — på några ställen benämnda gisslalag. — också skulle apteras till lägre judiciela? Härvid måste man, till förklaring af ett sednare förhållande med häraderna, erinra sig, att i äldsta tider häraderna voro långt färre och följaktligen af vidsträcktare omfång, än sedermera. Så t. ex. utgjorde ännu i medlet af 16:de seklet hela Savolaks endast ett härad, och hela Österbotten likaledes ett enda. Då torde häraderna, såsom administrativa och judiciella districter, ännu hafva öfverensstämt. Men när under tidernas lopp de stora häraderna, till lättnad för förvaltningen, blefva delade i flere, och de stundom fingo skärskilde, stundom bibehöllo en gemensam fogde, så blef länge ännu domsagans område orubbadt. Derigenom förklaras det egna förhållandet, att i medlet af 16:de seklet, från hvilken tid underrättelserna om de territoriala förhållandena i fäderneslandet begynna blifva mera sammanhängande, i södra delen af landet en domsaga vanligen innefattade flere häradsfogdars districter, då deremot i de norra landsorterna häraderna och domsagorna ännu voro identiska. — Lagsagornas uppkomst vitnar om samma förhållande. I Sverige hade rättsförfattningen organiskt utvecklat sig, och der representerade lagsagan folkstammens inom ett visst område slutna enhet, men icke så i Finland, der rättsförfattningen införts genom ett administrativt arrangement, ehuru, såsom sagdt är, på grundvalen af beslägtade rättselementer. Uti Finland förekomma icke lagmän förr, än sedan hela landet var kufvadt och besittningen af detsamma utifrån tryggad, i förra hälften af 14:de århundradet. I förstone utgjorde hela Finland en enda lagsaga. Att den då ansågs, enligt de gällande provinciella begreppen, representera Finska folkstammens enhet i den Svenska rikskroppen, visar tillfyllest den urkund (af år 1362), hvarigenom lagmannen i Österlanden (Finland) får rättighet att, liksom de öfriga landskapens lagmän, deltaga i konungavalet. Men icke fullt ett århundrade fortfor detta förhållande, då (1435) det stadgades, att Finland skulle delas i två lagsagor. Dermed försvann enheten. Söderfinne-lagsaga skulle utgöras af södra Finland, Nyland, Tavastland, Savolaks och Karelen, Norrfinne åter af norra Finland, Åland, Satakunda och Österbotten. Ett visst afseende å landskaps indelningen och lokaliteterna är uti denna fördelning omisskännelig, ehuru man finner, att de stora folkstammarnas gebit icke blifvit beaktade. Detta sista föreställningssätt kunde man deremot vara frestad att återfinna i den rangering af lagsagorna, som under Kon. Johan II:s tid skedde, då Finland erhöll sin tredje lagsaga, den Karelska, som skulle omfatta Savolax och Karelen med Kymmenegårdslän och några socknar af östra Tavastland, såvida man vill betrakta den sistnämnda, området för den Savolaks-Karelska folkstammen, som en enhet i motsats mot de bägge andra, som omfattade den Tavastländska folkstammen och de Svenske inflytningarne. Men utom åtskilligt annat tala sjelfva lagsagornas begränsning och den enkla omständigheten, att nästan öfverallt annorstädes i riket det gamla begreppet om lagsagans enhet med folkstammens gebit då redan var försvunnet, tillräckligt mot en sådan tvungen uppfattning. —Man återkommer således ytterst dertill, att i Finland den judiciella territorialfördelningen berott endast af lokala och administrativa förhållanden.
.jpg)
Under det landfördelningen för lagskipningen fortfor att vara i hufvuddragen den nu betecknade allt intill medlet af det 17:de seklet, undergick den administrativa inom samma tid hvarjehanda vexlingar. Under större delen af Konung Gustaf I:s regering var Finland indeladt i slottslän. Sådana voro då: Åbo, Kastelholms, Björneborgs, Korsholms, Tavastehus, Raseborgs, hvarmed Borgå län stundom var förenadt, stundom icke, Wiborgs, till hvilket Kymmenegårds län stod i samma förhållande, som Borgå till Raseborg, och Nyslotts län. Efter år 1545 börjar småningom ett annat system i förvaltningen att här göra sig gällande, och landets styrelse från slottet upphör. Då begynner anläggningen af afvelsgårdar, hvilka snart, lika nät, på alla håll omspunno fäderneslandet. Uti Tavastland räknade man ensamt 10 à 12 sådana, uti Savolaks 6 à 7 och uti Österbotten 3. Relativt än flere funnos i de andra landskapen. Deras ändamål för den allmänna ekonomien hör ej hit att utreda. Men för förvaltningsindelningen blefvo de så till vida af vigt, som genom dem begreppet af gårdslän för en tid constituerades. På hvarje, eller åtminstone de vida flesta, afvelsgårdar voro fogdar tillsatte, under hvilka det nästomgränsande landet såsom förvaltningsdistrict lydde. Så t. ex. var Savolaks, som den tiden innefattade endast 6 socknar, likväl deladt i 7 gårdslän. Landet kom så att sönderstyckas i en mängd små parceler och man ansåg detta gagneligt för controllen öfver förvaltningen. Detta förhållande utvecklades i synnerhet under de sista åren af Gustaf Wasas styrelse, sedan han sjelf år 1555 varit här i Finland. Redan hans närmaste efterträdare, Erik XIV, afvek något från fadrens system i detta afseende, ehuru det i dess väsendtligaste delar under hans korta regering ännu förblef gällande. Men Johan III beträdde genast en annan väg. Erfarenheten hade tillräckligt ådagalagt, att afvelsgårdarna ej medförde den åsyftade nyttan, så att de merendels drifvits med förlust för kronan, och att den detaljerade förvaltningen förtärde sig sjelf. Till följe deraf nedlades en del af dessa gårdar eller upplätos åt kronobönder, andra donerades åt enskilda, och de många fögderierna sammanslogos. Man återgick likväl icke till slottsförvaltningen, utan för de nu ökade districter tillsattes s. k. häradsfogdar, hvilka, så ofta det passade sig, hade säte och uppehälle på kungsgårdarna. Vid bestämmandet af desse fogdars district följde man vanligen, så ofta det var möjligt, den äldre häradsindelningen, så att nu mängenstädes det juridiska häradet åter sammanföll med det administrativa, dock med den afvikelse, att der häradet redan var af mindre omfång, förenades tvenne under en fogdes förvaltning, såsom t. ex. omkring Åbo, der Haliko och Piikis härader, d. ä. Söderfinland, utgjorde ett fögderi och Masku och Wemo härader, eller Norrfinland, ett annat. Stundom delades också alltför stora härader i tvenne, som bibehöllo en gemensam häradshöfding, men fingo hvar sin häradsfogde, såsom t. ex. Savolaks, som elter denna tid förekommer deladt i Stor-Savolaks — omfattande skattesocknarna Jockas, Wesilax och Pellosniemi — och Lill-Savolaks — inbegripande Randasalmi, Sääminge och Tavisalmi. Men godtyckliga afsöndringar af någon del af ett härad från det öfriga och dess sammanslående med ett annat — endast i administrativt, men alldrig i judicielt afseende — äro högst sällsynta och då antingen shart öfvergående eller föranledda af gemensamma skatteförhållanden. Äfven i det afseende är det förhållande mellan häraderna och landskapen, som under hela denna tid herrskar, serdeles anmärkningsvärdt, att aldrig ett härad bestod af delar eller socknar från olika landskap, utan omfattade landskapet endast ett eller och flere härader, så voro dock häraderna strängt slutna inom landskapet; ett bevis, att landskapsbegreppet, om ej grundadt på, åtminstone sammanhängande med det inhemska häradsbegreppet (Kihlakunnat), arbetat sig äfven inom förvaltningen upp till erkännande. — Hvad landskapens styrelse beträffar, så är att märka, att ända till den store Gustaf Adolfs dagar inga särskilda ståthållare fimnnos för provinserna i vårt land, annat än uindantagsvis, såsom t. ex. under sednare delen af Konung Johans regering, då Per Dagge till Söderby förordnades till ståthållare i Österbotten, hufvudsakligen för försvarsverket i detta landskap under dåvarande ofred med Ryssland. Likaså finner man, att omkring år 1577 Herman Fleming till Vilnäs, tillika öfverbefälhafvare öfver den på östra gränsen församlade hären, varit ståthållare öfver Karelen och Savolaks. Vidare var hela Finland på 1580-talet fördeladt i två ståthållare eller generalguvernörskap, det ena under Riksrådet Axel Lejonhufvud, Grefve till Raseborg, omfattade egentliga Finland, Åland, Satakunda, Nyland, Tavastland, och österbotten, det andra hela Savolaks och Karelen med spridda stycken af Nyland och Tavastland, eller Wiborgs, Nyslotts, Kexholms och Kymmenegärds läner, under Riksrådet, Riddaren Claés Åkesson Tott till Byestad och Sjundeby. Men denna delning upphörde redan omkring 1591, sedan begge, till följd af mötet i Reval, råkat i Konung Johans onåd och blifvit afsatte, då Riksmarskalken Claës Fleming till Wik blef ensam “General-Guvernator” öfver hela Finland, såsom andre före honom varit. Ännu sednare förekommer en dylik delning, under Konung Carl IX, emellan Joachim Scheel von Suckow med Tönne Jöransson till Högzgård i vestra Finland och Axel Ryning till Tuna i östra Finland, men den upphörde efter några år. Det vanliga förhållandet var deremot, att inga egna styresmän för landskapen funnos, utan endast ståthållare för hela Finland med residens i Åbo, som näst styrelsen i Stockholm hade uppsigten öfver landet. Under dem subordinerade omedelbart såväl slottsfogdarne —ibland också kallade ståthållare—, hvilka icke gemenligen hade att befatta sig med slottslänens förvaltning, utan endast med ekonomin på slotten och dertill lagda gårdar, som också häradsfogdarne, i hvilkashänder hela landstyrelsen befann sig.
Sådana voro, i hufvuddragen tecknade, grunderna för landfördelningen i Finland med afseende å lagskipningens och förvaltningens utöfding ända till den store Gustaf Adolfs tidehvarf. Hans regering, som öfverhufvud gör epok i den inre utveeklingen i Finland och Sverige, rubbade väsendtligen dessa grunder. Genom stiftelsen af Hofrätter och lagmännens underordnande under dem icke blott förlorade desse embetsmän sin förra höga och imposanta ställning till folket, utan äfven sjelfva lagsagornas territoriala betydelse, att beteckna vissa folkstammars områden, så vidt de gjort det i Finland, utplånades fullkomligt under de följande tiderna, då deras antal genom klyfningar ökades och gränsorna vanligen blefvo beroende af locala förhållanden. Likartade förändringar undergingo äfven domsagorna, hvilkas gebit nu bestämdes efter helt andra grunder, än häradsindelningen, så att ofta socknar från två eller flere härader sammanblandades i domsagan. Men vida mer ingripande i statsorganismen var den nya ombildning af förvaltningen, som, redan af Konung Gustaf Adolf till större delen utförd, fullkomligen reglerades i 1634 års regeringsform. Det heter visserligen i denna regeringsform, att länen skulle bildas af vissa “land och landskaper"; men att stammarnas och landskapens gränsor icke så serdeles noga iakttogos, utvisar redan den första läneregleringen i Finland. Enligt densamma skulle här finnas fem län: Åbo, Tavastehus, Österbottens, Wiborgs, och Kexholms. Af dem slöt sig blott ett enda, österbottens, nära till den gamla landskapsindelningen, deremot förenades under Åbo län icke mindre än 3 landskaper (egentliga Finland, Åland och Satakunda) och lika många gamla slottslän, Åbo, Kumogårds och Kustelholms, likasom under Tavasthus'län 2 landskaper (Tavastland och Nyland), och dessa ej en gång till hela deras vidd, samt 3 slottslän (Tavastehus, Raseborgs och Borgå). Viborgs län omfattade hela Savolaks och Viborgska Karelen med spridda parceler af Nyland och Tavastland, eller Viborgs, Nyslotts och Kymmenegärdsläner, samt slutligen Kexholms län det förra Kexholmska slottslänet, d. ä. den genom Stolbovafreden vunna delen af Karelen, liksom Österbottens län inbegrep det fordna Korsholmska slottslänet. En vidare conseqvens häraf blef, att äfven fogdarnes områden, häraderna, utom att de nu nedsattes till lägre administrationsdistricter, mångfäldigt förändrades. Detta torde vara nog för att visa, på hvilken helt olika grund den nya administrativa fördelningen hvilade i förhållande till den äldre. Ännu mer afvek man från den äldre fördelningen, då under tidernas lopp, vid tilltagande odling och folkmängd, nödvändigheten installde sig, att ytterligare dela dessa län, hvarvid man endast fästade afseende å orternas geographiska läge och andra omständigheter af rent administrativ natur, men lemnade landskapens och häradernas gränsor alldeles ur sigte. Serdeles godtycklig visar sig i dessa afseenden Konung Gustaf III:s länereglering. — — — Men denna anmärkning, ehuru föranledd af sjelfva ämnet, förflyttar dock frågan på andra sidan om det ursprungliga syftemålet, som var att visa, hvilka voro de ledande principerna i lagskipningens och förvaltningens fördelning före och efter 1634, för att derigenom rättfärdiga förfarandet att “åtskilja handlingar före denna tid och efter densamma samt att ordna de förra landskapsvis.
För att nu af det föregående draga resultaterna, måste följande ihågkommas. Af de handlingar, som angå tiden ifrån 1530 (de älsta, som finnas) eller egentligen från 1540 till 1634, röra jemförelsevis få lagskipningen i landet, och dessa äro alla upprättade efter socknar och härader, som voro strängt slutna innom landskapet; ett något större antal består af sådana, som angå hela landet eller speciella förvaltningsgrenar eller åtminstone flere provinser tillsammans, hvilka derföre, såsom snart kommer att nämnas, måste afskiljas från de öfriga; men vida vägnar största delen utgöras af räkenskaper och akter för förvaltningen i landet. Nu erinrar man sig ock, att slottslänen, den tid de voro öfversta förvaltningsdistricter, i det närmaste sammanföllo med landskapen; hvad de sedermera inrättade gårdslänen beträffar, så gäller om dem, att de också gemenligen slöto sig inom landskapet, och att samma förhållande egde rum med häraderna, under sednare och större delen af denna period de högsta administrativa districtsenheterna, är ofvanföre redan anmärkt. Landskapsbegreppet synes således vara det gemensamma, som beherskar och reglerar alla dessa landfördelningar. När således fråga uppstår om det naturligaste och ändamålsenligaste sättet att ordna det äldre archivet, torde man, efter öfvervägande af det ofvananförda, ej kunna tveka att tillerkänna företrädet, hvad den äldre tiden angår, åt rangeringen efter landskaper, och inom dem efter gårdslän och härader, framför alla andra möjliga indelningsgrunder.
(nuvarande landskapsgränser i gult). Illustrationsbild.
Efter att sålunda hafva vunnit stadgad öfvertygelse om den enda rigtiga och lämpliga methoden, grep jag utan uppskof an det allmänna omordnandet, som var ett oeftergifligt vilkor för vinnandet af reda i de enskilda delarna. Sedan ett af rummen till höger i soubaisementet, som förut inrymt yngre handlingar, blifvit åt mig upplåtet, lät jag från vinden och andra ställen dit föra alla handlingar, äldre än 1634, och der provisoriskt uppställa dem. På grund af den kännedom, jag redan förvärfvat mig af dem, uppgjorde jag derpå för den allmänna rangeringen följande afdelningar : 1 Egentliga Finland, deladt i Söder- och Norrfinland, hvardera med tvenne härader, det förra med Piikis och Haliko, det sednare med Masku och Vemo: 2 Åland med ett enda härad; 3 Satakunda, fördeladt i två härader, Öfre och Nedre, “Satakunden”; 4 Österbotten, ända till 1602 bildande blott ett härad, men efter denna tid deladt i tvenne, “Södre och Norre- Prosterierna”; 5 Nyland, omfattande de tre slottslänen eller lik benämnda häraderna: Raseborgs, Borgå och Kymmene-gårdsläner; 6 Tavastland med fyra härader, Hattula, Säxmäki, Hollola och Öfre härader, hvarvid är att märka, att stundom Hollola och Hauho voro åtskilda, men vanligen förenade till ett enda härad, och att stundom Hollola, Hauho och Öfre härader voro sämmanslagna i administrativt afseende; vidare 7 Savolaks, deladt i de tvenne häraderna, “Stor- och Lill- Savolaks", och slutligen 8 Karelen, omfattande Viborgs slottslän med de fyra häraderna, Viborgs (eller Stranda) Eurepää, Jääskis och Lappvesi, samt emellan 1580 och 1597 och efter 1611 äfven Kexholms län, hvarest, emedan det af ålder tillhört Ryssland, häradsindelningen alls icke förekommer. Emellan dessa 8 afdelningar blef nu hela massan af äldre handlingar fördelad vid denna första rangering; som endast afsåg att på ett ställe sammanföra alla till ett och samma landskap hörande akter. Härförutom afskilde jag särskildt alla s. k. Allmänna Handlingar, dit sådana hörde, som ej kuude hänföras till någon speciel provins, dels emedan de omfattade hela landet eller åtminstone flere landskap, dels derföre, att de hade alls ingen local betydelse, eller att denna hos dem ej var det väsendtliga och utmärkande.
Sedan detta var fulländadt, vidtog jag ordnandet af de särskilda landskapsafdelningarna. Härvid iakttogs det förfarandet, att låta inom hvart landskap den kronologiska följden utgöra den fortlöpande distinctiva skilnaden, likväl med afsöndrande äfven af de olikartade handlingarna, d. v. s. att ordna alla ett landskap; akter efter år, men att inom livart år åtskilja slottens (Åbo, Tavastehus', Kastelholms, Viborgs, Nyslotts och Kexholms), kungsgårdarnas och häradernas hvar för sig. Detta arbeté, som hela den återstående delen af året 1844 sysselsatt mig, har nu såvidt framskridit, att akterna för hela egentliga Finland, Åland, Satakunda, Österbotten, Nyland och Tavastland äro fullständigt ordnade intill 1634. Med Savolaks och Karelens handlingar är också början gjord och inom några veckor torde de hinna genomgås och bringas till ordning, hvarefter endast återstår rangeringen af de allmänna handlingarna, hvilka erfordra en noggrannare granskning både lör deras mer olikartade innehåll och för deras större historiska vigt. Men sedan jag äfven dermed kommit till slut, hvilket inom några månader är att emotse, är hela samlingen af äldre handlingar till och med 1634 bragt i det skick, ätt när som helst förtecknandet kan begynnas.
Härvid bör ej lemnas obemäldt, att jag under verkställandet af denna sednare rangering, så mycket tiden och mitt hufvudsyftemål medgifvit, fästat uppmärksamhet vid allt, som i historiskt afseende förefallit mig anmärkningsvärdt, och med särskilda märken utmärkt ställen, der sådant förekommit, för att framdeles antecknas och excerperas. Men att detta hittils kunnat ske högst ofullständigt, inses lätteligen, om man betänker, att till fullständighet i detta afseende erfordras, att hafva i detalj genomgått och granskat hvar enskild akt, hvilket icke kunnat ske utan all för stor tidspillan och men för sjelfva ordhandet. Det bästa tillfälle dertill torde yppas vid registreringen. Emellertid hafva redan nu hågra handlingar af rent historisk natur blifvit anträffade, som med det snaraste skola offentliggöras, hvaribland tvenne originala permbref från medeltiden rörande våra kyrkoförhållanden, finna, liksom Manuale Aboënse, såsom omslag på räkenskaperna.
Källa: Utdrag af en Rapport, afgifven till Vice-Ordföranden i Kejserliga Senatens för Finland Oeconomie-Departement, Herr Geheime-Rådet, Commendören och Riddaren L. G. von Haartman; öfver fortgången af arbetet med ordnandet af det äldre Senatsarchivet under loppet af år 1844. Saima 19.6.1845, s. 2-4 och Saima 26.6.1845, s. 2-3.
Författare: Edvard Grönblad
- ↑ Författad af Docenten i Historien vid Kejserl. Alexanders-Universitetet E. Grönblad, åt hvilken Kejs. Senaten, medelst beslut af den 20 December 1843, uppdragit verkställigheten af detta arbete. Den egendomliga form, hvari en sådan officiel akt som denna måst affattas, har tvungit Förf. att bemöda sig om den möjligaste korthet, hvaraf följt, att den historiska öfversigten af styrelseförhållandena och territarialindelningen i äldre tider lidit betydlig inskränkning, och att många mindre kända och allmänna uppgifter och yrkanden icke kunnat med erforderliga bilägg styrkas. Han hoppas likväl att en annan gång komma i tillfälle att återupptaga detta ämne och då egna det en mer uttömmande behandling.