Aret, en rik och mäktig man,
En natt sin välmakt plötsligt fann
Ett rof för eldens grymhet blifva.
Förlåten, modfälld stod Aret –
Mätress och vän och bordpoet
Nu trolöst honom öfvergifva.
En gammal smidig källar-katt
I denna ångestfulla natt
Allena delade hans smärta.
Han ensam sågs ej afskräckt bli,
Men ökte med sitt jemmerskri
Än mera qvalet, i hans hjerta.
»Hvad,» skrek Aret, »du här ännu?
Du mins allena, endast du,
Välgerningar från forna dagar!
Ack, dubbelt känner jag min nöd:
Jag eger blott ett stycke bröd,
Och nu min mistning först beklagar,
Men kom, min vän i nöden, kom!
Om tårstänkt bröd du tycker om,
Jag hälften dig ej undandrager...»
'Ha,' murrar Kiss med höfvisk tukt,
'Så svek mig ej min goda lukt!'
Han nappar det – och flykten tager.
