Vänskapen (Sehlstedt 1861)
| ← Lilla Lisa |
|
Näsan → |
Vänskapen.
”Vänskap! hjertats herrskarinna!”
Jag dig vill just ingenting.
Jag dig redan börjat finna
Vansklig här på jordens ring.
Lätt som stjerten på en skata,
Far du upp och ned. — Åh nej!
Adjö med dig! Du kan prata,
Men ”stå stark”, det kan du ej.
Jag din sanna tro har pröfvat;
Profvet höll du ej till slut.
Bäst du svor, så oförtöfvadt
Flög du uppå dörren ut.
Sista vännen som jag hade
Och som minnet gömt ännu,
Han blef rik och till mig sade:
”Adjö med dig, söta du!”
Så oss trohet vedergäller
Nästan lika öfver allt.
Bör man gråta? f . . n heller,
Man bör taga saken kallt.
Förr än hjertat mer skall picka
Och tro vänskapen om godt,
Förr så vill jag brorskål dricka
Med den värsta Hottentott.
Du må gerna ha ditt värde,
Och för andra visa det.
Jag har nog af hvad du lärde,
Och behåller hvad jag vet.
Jag vill endast mig för skansa,
Mura till mitt hjertas hvalf. —
Tro på vänskap, är att dansa
Fåvitskt kring den gyllne kalf.
