Vår (Henning Berger)

←  Katten

Vår av Henning Berger

Höst  →

Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919).

Våren hade premiär i dag.

På mitt frukostbord stod en blå assiett med ett litet knippe av årets första rädisor. De voro nära på så stora som lillfingersnageln, hade färg som späda rosenblad med violvita spetsar och smakade färsk, uppblött mandelmassa. — De kostade två öre stycket, sade jungfrun, och voro således, som munsbit betraktade, mycket dyra. Menade hon.

Samtidigt meddelade min hustru att den första hyacinten slagit ut i ett av lökglasen mellan dubbelrutorna i hennes rum. Den var purpurfärgad och såg ut som en dåligt krusad plym. Men den lyste underbart och verkade underverk i jämförelse med de gröna bladsvärden, lökknölen och de vita rötterna nere i vattenbehållaren, vilka förde tanken på några spöklika havsdjurs sugarmar.

Ute var en blå himmel med små vita tappar och luft som uppvärmd. Man måste skruva av för värmen inne i rummen. Solen sken och strålarna nyförgyllde gamla ramar, så att de liksom strålade tillbaka. Om man lade handen på fönsterkarmen kändes den ljum, och i en spegel såg jag reflexen av en snedbruten dammpelares partiklar som en prismablixt.

Med ens voro gatorna torra. Asfalten hade haft vacuum-cleaner, skuggfälten och solfläckarna delade valörerna, så att de förra blevo mindre blå och de senare mindre vita än när snösolen sken. Herrarna gingo med uppknäppt överrock och alla unga töser hade friska ögon. Hamnen var full av issörja, men utanför ett par butiker stodo karlar på stegar och satte upp markiser. Måsarna singlade utåt, och kors i Jössu namn vad alla sparvar skreko! Det lät nästan som sång.

Ute på Langelinie, som i dag liknar ett stycke rivierapromenad, går jag in i ett skjul för att se på Kai Nielsens Myliussten.

Han är en trevlig bildhuggardjävul, Kai Nielsen. Ett stort barn, konstnär och människa. Har dessutom förtjänsten att i sätt och utseende vara mer svensk än dansk.

Nu hugger han in minnesristningen över de stupade Grönlandsfararna.

Det är vår över det hela, trots motivet.

Vårens käckhet — och död.

Ännu är det förmiddag, och jag erinrar mig, där jag sitter på en träställning, ett par vårminnen. För resten tre. Förlåt att jag drar dem!

De kunna, på sitt sätt, symbolisera den första, falska vårpremiären.

Alltså: litet vårsol, en bit av Sundets driv-is, där en svensk ångare, som heter Urania, just nu går ut med en blek, blågul flagga i aktern och några små blå puffar cigarrettrök. Jaha, hm, hm ...

De ha alla tre det gemensamt att de ha vårskugga på bottnen. I vårskuggan är det kallt.

Den första tillhör emellertid förmiddagen, och då fryser det ännu ej i skuggan.

Jag var skolpojke ute i elementarskolan på Östermalm och klockan 3 vandrade klassens bunkalag hem Karlavägen och ned Sturegatan. Där mötte vi, alltid ungefär vid Linnégatan, de hemgående flickorna från ett seminarium på Norr.

Det fanns blott en.

Hon var styvdotter till en general eller något dylikt och hade bruna ögon, brunt hår och röda band i de bruna flätorna.

Henne älskade vi!

Jag vet inte vad de andra gjorde, men jag för min del hade en färglåda uppe i hemmets vindskupa, och där ritade och målade jag ett porträtt av min barndoms gatsiren, och inunder skrev jag hennes namn — hennes älskade namn, som Hjalle Söderberg så toucherande säger i »Gertrud» — och satt och stirrade på mästerverket i ett slags trance. Hennes mödernenamn var polskt med en sky-ändelse, och det uppjagade naturligtvis ännu mer fantasien.

I den åldern älskar man av instinkt sina kamrater och skäms för flicktycken. Jag minns hur vi halvt rodnade när vi mötte sirenen och omedvetet släppte armtaget kring varandras skuldror, där skolväskan hängde.

Hur vackert, den gången! Vi voro rivaler, men hatade ej varandra.

Så var det en vårdag, en stockholmsk sådan i april, med takis, rännstensspeglingar av himlens nyckfulla flikblå och Humlegården liggande som ett delta. — Jag var ensam, ty min pojkfästmö var sjuk.

Jag larvade med klappande hjärta ned Sturegatan.

Hörnets kryddbod, raksalongen, de gråbruna, första fasaderna hade passerats. Jag rätade mig. Nu skulle hon komma! Från en tvärgata strömmade småungarna ut ifrån något som då hette Schackska skolan. — Ha! Vad brydde jag mig om dem ... Och där kom hon.

Men i sällskap med en guldknapp — en sjökadett — en dökaschett — ett sjökabinett, ack, inga hånsord kan ge en föreställning om vad jag genomgick i den stunden. Min pojksjäl vändes ut och in, det blev svart mitt i aprilsolen, och för första gången fick jag en aning om vad som väntade i livets högre klasser.

Det är ju löjligt — men jag har, trots allt sattyg jag senare mött på den breda levnads-avenyen, bevarat denna tidiga vårbild ofläckad. Det var i den något som jag ej kan förklara — en sorts premiärringning — och som i sin banala gossentimentalitet borde ha varit ett mene — mene —

Hela den våren gingo jag och min bäste kamrat Grevturegatan i stället för Sturegatan, och så sluppo vi alla kval över de gyllene knapparnas seger. Vi tröstade oss med några bloss på en Duke of Durhamcigarrett. Något man ej vågade på den fashionabla vårsols-gatan.

Många och långa år senare går jag en marsdag i Boulogneskogen. Det är strax innanför grindarna, så att jag kan se nere bakom Porte Dauphine Boni de Castellanes för de Gouldska banditmillionerna uppbyggda, röda marmorslott i Trianonimitation, med alla fönstren tillspikade ... Sagan är slut, och verkligheten fortsätter som bäst i form av skilsmässoprocess inför domstolen med allehanda skandaler och avslöjanden.

Jag gläder mig åt allt. 1 dag är livets, blodets dag, säger jag. — Vårens, ungdomens, det vill säga, om man så vill, den tidiga middagens höjd. Här är Livets stad och i den den eviga vårens. — Ah, le printemps ...

Ty jag går och väntar på ett möte.

Tusen droskor, tusen autos rulla förbi. Och ridande, gående... Till och med premiären av aeroplaner över Fontainebleau.

Det doftar viol — naturligtvis, när gör det icke det? — och hela beskrivningen på tavlan ha Zola och hundra andra gjort bättre än någon kan koncentrera på några centimeter tidningsspalt.

Det är underligt med väntan.

Uppfylles den genast är det som om den icke varit, primören har flugit för hastigt, charmen hann ej fullkomnas, målet blir en missräkning.

Det drar ut på tiden, och nu stiger längtans oro och sötma, kinderna bli heta och blicken får feber — man väntar, väntar... Stegen ökas med pulsens slag och hjärtats skälvning.

Ännu är det honungsglans i dagsskimret kring boskéerna.

Men väntan förlänges. Då blir det både bittert och ljuvt, sveda i bröstet, gråt i halsen och lidandets vällust i själen. Kinden bleknar och ögat slocknar, hjärnan föder mörka tankar och munnen stygga ord. De fallande skuggorna ha likblå kanter.

Men tillbaka till huvudsaken.

Huvudsaken är att jag denna underbara parisiska vårdag går och väntar på — i Paris, förstår ni, i Paris, i Paris, mon Dieu — på ett möte.

Dagrar och skuggor likna syrenernas, violernas, hyacinternas färger, men huvudsaken blir ändå: att jag väntar.

Ja, jag väntar.

Jag tror att ingen livets kondottiär har lärt sig att vänta så som i Paris — speciellt i Bois de Boulogne.

Nå ja, herregud!

Jag väntar alltså.

Men ingen kommer.

Det kan ju ej intressera allmänt vad chimär jag väntade, men som schattering i mitt vårkåseri hör det dit.

Jag väntade en vanlig dagslända.

Men naturligtvis trodde, tänkte jag ej så då.

Vilken vårdag!

Alléerna voro fulla av barn som, utstyrda likt fedockor, sprungo kring och kvittrade som sångfåglar. Och ekipagen rullade likt miljötåget hos Maupassant.

Allt tycktes mig i detta vårögonblick fullkomligt. De små eleganta restaurangerna, kastanjernas, lindarnas och platanernas kulisser, bensinlukten, skökornas parfym, bulevardfakirernas rop, Triumfbågens töckenskepnad, diset över amourernas stad, där Eiffeltornet stod som en rödgrå benstomme. Och alla violer, de från Nizza, de från Parma, de från kajerna, allt, allt, kokotternas sminkleenden, barnens kristallskratt, turisternas utrop och själva dammet, som virvlade upp kring lysande ekrar, allt tycktes mig den vårdagen innehålla livets löfte.

Men timmarna skredo.

Det mörknade och den jag väntade kom ej.

Det är icke Yorricks sentimentala resa som här återges. Och därför kan jag måhända ej återge detaljdragen av vad jag kände. Jag såg solen sänkas (som den ju hade lov till!), men utan att belysa det möte vilket jag menade att den hade enkom uppstått för. Huvudsumman är — i ett kåseri — att den belyste en miserabel herre, som aldrig glömmer intrycket av på en gång vår och missräkning i den förbindelse de här voro satta.

Det var en praktfull vårsolnedgång med så mycket guld och rosa att hela skogen flammade bortåt Neuilly till, och stora strimmor flöto ut över den blankslitna och av millioner gummihjul polerade asfalten ända ned till Etoile. Och under det att jag med tunga steg vandrade ned Malakoff stelnade så småningom min vårlängtan, blodets rus svann med luftens, Paris var en stad som alla andra städer, och våren var sig lik världen över, alla åldrars privilegierade drömtid. Min väntans spänning och besvikning utlöstes i ett stilla och kallt lugn. Jag minns denna tidiga vårdag med tacksamhet.

Och det är ett tredje vårminne, lika enkelt och för trycksvärtan onödigt som de två föregående. Men jag ser det så tydligt när jag sitter här på Kai Nielsens stenblock och solen går ned bakom Amager, så att Sundets is blir svartgrå och alla masterna i Arsenalsdockorna tecknas som järnpelare. — Det är kallt mot aftonen.

Våren är också dödens årstid. Aldrig ser man så många liktåg som då. Den samlar in de mycket unga och de mycket gamla — de som ej äga motståndskraft. I tidningarna stå feta, svarta annonsramar och nekrologer med porträtt. Och i blomsterbutikerna skylta kransar med band och inskriptioner, tack och ett sista farväl! Begravningsbyråernas och hyrkuskverkens direktörer se så nöjda ut.

Kyrkogårdsmyllan, där snön fläckvis smälter, doftar friskare.

Jag satt en vår i en stad i utlandet, då en begravningsprocession gick förbi. Jag gjorde som seden där var, jag reste mig upp och tog av hatten, hälsande den lycklige som gjorde färden mot slutstationen.

Då jag åter satte mig, vinkade en man i tåget åt mig att jag skulle dröja en stund på min soffa, så skulle han snart vara tillbaka.

Det var en tillfällig bekantskap jag gjort på stamkaféet.

Han kom också mycket riktigt, glad att ha gjort sin plikt, och ville tydligen berätta något. Vid den följande spritförtäringen, då vi drucko ett glas för den vackra och livgivande våren, sade han:

— Det var en hygglig och fin människa som vi begravde i dag. En stilla natur, tyst och hänsynsfull, en smula tillbakadragen kanske, en enstöring, litet ensam... Men hjälpsam och fin, som sagt.

För resten underlig. Kan ni tänka er, han ville ha en bok med i kistan!

— Såå, sade jag förstrött, en bibel eller någon älsklingslektyr, kanske ett minne?

— Nej, nej, inte alls. Hans gamla hushållerska berättade att han de sista åren ofta suttit och bläddrat i en notisbok, en helt vanlig, billig kalender med en massa anteckningsblad i slutet och memorandumplats för var dag i året. Och sannerligen stod det ej föreskrivet i en »sista vilja» att den skulle med i graven.

Men, ser ni, det löjliga var ju att icke en enda rad, inte ett ord, förstår ni, var eller hade någonsin varit skriven i boken. Varenda sida var blank, och under alla åren hade han ej funnit på att klottra ned en enda liten tanke i sin bok. Den var oskriven och nästan som ny, fast han, som sagt, suttit och kikat i den år ut och år in. »Och ibland grät han,» sade hushållerskan. Hahaha!

—Nå, fick han den tomma boken i kistan?

—Nej, i helvete heller! Han var, som jag säger, en fin och hygglig människa, och vi respekterade honom för mycket att göra honom löjlig i döden. Folk skulle ju ha trott, om det kommit ut, att han dött fnoskig...

*

När jag kommer hem ser jag att hyacinten ser underligt frusen ut. Den har blivit ställd på balkongen och så har man glömt den då solen gick.

Jag är rädd att våren har haft en för tidig premiär. I morgon snöar det!

Kallt, vitt, begravande.

Det är kritiken.

(D. N. mars 1912)