Från Wikisource, det fria biblioteket.
1.
Vår Gud han gör under allena,
Hans makt och hans kärlek är stor,
Ty hvem kan väl honom förmena
Att hjelpa en själ hvilken tror.
2.
I första församlingen hände,
Herodes stod Herren emot,
Han Petrus till fängelset sände,
Fastkedjade till hand och till fot.
3.
Men lilla församlingen beder,
Om natten de samlas till bön,
Guds Ande det bönmötet leder,
Endrägten i sanning var skön.
4.
Då klappar en hand uppå porten,
Hvem är det som står utanför?
Jo, Petrus, så välkänd i orten,
Hans röst där man känner och hör.
5.
Man frågar: Hur kunde du komma
Ur fängelsets bojor och band?
Säg, hade de glömt att det bomma,
Hur löstes din fot och din hand?
6.
Se, Herren er bön har besvarat,
En ängel till fängelset kom,
Hur väl de än fången förvarat,
Här hjelpte ej lås eller bom.
7.
Från mig börja bojorna falla,
Och mantels uppå mig jag tog,
Krigsknektarne slumrade alla,
Då jag utur fängelset drog.
8.
Jernporten sig sjelf då upplåter,
Jag trodde, jag blott såg en syn,
Men då jag hann sansa mig åter,
Har ängeln uppfarit till skyn.
9.
Till tjenst för de sina utsänder
Vår Gud sina änglar också,
De bära oss på sina händer,
Att aldrig vi skada oss må.
