Från Wikisource, det fria biblioteket.
Vår Tid.
år tid är svår
I Svea land:
Den klagan går
Kring land och strand.
Det är nog rätt,
Men märk ändå:
Vårt lefnadssätt
Syns det ej på.
Att pengar här,
Kredit och lån
Är ungefär
Som ta från mån.
Men denna brist
Bör förebrås
Oss sjelfva visst,
Godt folk, gunås!
Vår kraft är död,
Vårt sinne slappt:
Om vi ha bröd
Till nödtorft knappt,
Af utlänskt skräp
Är landet trångt,
Och qvinnans släp
Är lika långt.
Snart en och hvar
Bedyra vill,
Att hvad han har,
Ej räcker till.
Hvad är som gör,
Vår ställning så?
Fåfängan bör
Man skylla på.
Det enkla skys
I bord och stol,
Och alldrig sys
En hemväfd kjol.
Der sitter frun
I ländstoln qvaf,
Och ej ett fjun
Hon dammar af.
I dans och flärd
Går dottren se’n,
Och hennes verld
Är jemt i sken.
Hon gör sig grann,
Pianot slås,
Men laga kan
Hon ej en sås.
På tok det går
I landet än,
Tills qvinnan får
Förstånd igen.
Och mannen ser
Sig innan kort
Behöfva mer
Af samma sort.
E. S—dt.
