Den har intet fosterland, som ställer
Alla lika högt – så sant jag tror,
Den har ingen kär, och får ej heller,
Som ej älskar framför allt sin mor.
Klingar icke modersmålet skönast?
Binder ej vårt hem med dubbla garn?
Lyser icke sjelfva ljungen grönast
På den torfva, der vi lekt som barn?
Men vårt land är icke marken bara,
Eller språket, som vi lärt så flinkt,
Det är tanken ock, den svenska, klara,
Och vårt frihetsarf, vår själs instinkt,
Och vår goda rätt att öfverväga
Hvad oss höfves, öppet, oinskränkt,
För att se’n vår trygga mening säga
Åt all verlden, fritt och oförkränkt.
Hvarför hade man då krig förklarat
Mot vårt fria ord oförberedt?
Var det derför att det uppenbarat
Någon olat, som väl också skett?
Fly till natten då, som hofsamt tiger,
Döden, som af ingen tunga vet,
Ty der lifvet rörs och solen stiger
Blir det sorl – men också verksamhet!
Trälens klenmod gör, att han förkättrar
Hvarje öppenhjertigt ord han hör,
Ty han känner mindre sina fjettrar,
När han tänker som hans herre gör.
Men ett folk, som fått i arf att länka
Sina öden sjelf, och obestridt,
Älskar sina egna tankar tänka,
Och det måste säga ut dem fritt.
Fogeln sjunger visst sin längtans qvitter,
Om han blott blir matad i sin bur,
Men det inre, som ett folk besitter,
Öppnas endast i en fri natur;
Hvad det känner, är ej något ensamt,
Men en blixt af himmelens förnuft,
Hvad det tänker, tänker det gemensamt,
Och det krymper, om det ej får luft.
Derför ve den hand, som afskär tungan
På det folk, som en gång haft en röst!
Ve den, som med vilja sårar lungan
I offentlighetens breda bröst!
Det är godt att lägga tyngd i slaget,
När man fått en klinga i sin hand,
Ännu mer att ha ett ord i laget
En gång, när det gäller folk och land.
Skänk ej bort det, Sverige, som en penning.
Skär ej heller bort det, som en böld,
Ty hvad andras öde tar för vändning,
Blir det för din barm en ädel sköld.
Håll dess kopparrundel mot de djerfva,
Som på friheten begå en stöld,
Håll den högt i luften, som Minerva
Höll sin fruktade Medusa-sköld!
Såret efter gammal tvedrägt ömmar
Stundom än, och kan ej läkas strax;
Men vi drömma ej så svåra drömmar
Och vi klösas ej, som fordomdags.
Se hur våra skogar derför nicka
Dag från dag sin fröjd, och, ännu mer,
Se hur våra fäder vänligt blicka
Genom vintergatans fönster ner!
