Från Wikisource, det fria biblioteket.
Vårvisa.
Nu kommer våren
Ändå till slut.
Nu bräka fåren
Och fä släpps ut.
Och gäss och pullor
Förtjusta bli.
Nu komma kullor
Uti parti.
Nu dammas stugor,
Hvar gård görs snygg.
Nu bitas flugor,
Nu snålas mygg.
De glada turar,
De se ej det,
Att spindeln lurar
Qch bygger nät.
Och vågen hoppar
Eör vänlig kul,
Och måsen doppar
Sin näsa gul.
Han hakar sedan
En löja ut:
Hon seglar redan
I hans kajut.
Och full af lyror
Är lunden ock.
I skogen myror
Dra timmerstock.
Och hela ligan
Slår till ett grin
Åt nyckelpigan
I krinolin.
Af glada trastar
Ge bergen skall.
Som jätteqvastar
Stå björk och tall.
De ge oss skugga
Mot solens gull:
Vi tacksamt hugga
Dem sen omkull.
Aborren simmar
På aborr-grund,
Och löjan stimmar
I vik och sund.
Förnäm går gäddan
Och slår vid bron:
Hon hör till gräddan
I sin nation.
Och hönan plockar
Åt ungen sin,
Och tuppen skrockar
Så styf och stinn.
I luften höken
Kring backen slår,
Och hönse-fröken
Sig akta får.
En kulla ansar
Min gård och grund.
En killing dansar
Min stuga rund.
Och barnen leka
Med lust och mod,
I soln de steka
Sitt unga blod.
Nu har jag vankat
I alla vrår
Och Castor bankat,
Som biter får.
Hos sjelfva suggan
Jag gjort visit;
Men tände snuggan,
Då jag kom dit.
Då blommor gunga
Med fager kind
Och jag får sjunga
Med vårens vind,
Då rigtigt mår jag
Till kropp och sinn' —
Farväl! nu går jag
Till gumman in.
Hvad möter blicken?
Jo delikat
En skinka spicken
Och grön sallat.
Jag för räddisan
Är mycket svag:
Vi sluta visan,
Så tycker jag!
E. S—dt.
