Vadet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Vadet
av Jens Zetlitz
Översättare: Anna Maria Lenngren
Översättningen av Lenngren gjord 1796.


Det hände någon gång en stackars engelsman
        (Qvickt hufvud, artig pojke eljes,
                Som det förtäljes),
                Det hände, säger jag, att han
                Förutan stöflar sig befann.
        »Bevars, nog vet man sådant händer!»
        Med mycket skäl man här invända kan.
»Det var ej något nytt — och snillena, minsann,
                Ha ondt om skor i alla länder.»
                Nå, läsare, jag medger dig,
                Så grym är väl erfarenheten,
                Men du skall också tillstå mig,
Att när man utan mynt vill stöflar skafta sig,
                Då pröfvas snillet, fintligheten.
                Hvad gjorde denne då? Låt se:
        Han gick till en skomakare —
        Figurligt sagdt var visst ej detta,
        Det säger mig mitt samvete;
        Men frågan är om stöflarne,
        Och svår är konsten att berätta.
Ponera annorstäds till fötter och till ben
                Han sig behöfvande befunnit,
Man sirligt kunnat sagt: Han gick till en kapten,
Och sagan till sin stil då mera prydnad vunnit.
                Men minsta medel här ej vins
        Till prydnad och till glans för stilen,
        Ty uti hela England fins
        Ännu ej en kapten vid sylen.

Nå, vidare — den man, hvarom förtäljas bör,
                Gick till en stöfvel-fabrikör
                (Den titeln kan i hast passera)
Och i hans magasin begynte revidera,
        Beskåda, häckla och probera,
                Tills äntlig han så lycklig var
                Att hitta på ett stöfvelpar,
                Af bockskinn, glänsande och smorda,
                Precist som åt hans fötter gjorda.
Den glädje han förnam när detta par drogs på,
                Var, skall man tro, visst icke ringa,
                Men det kan endast den förstå,
                Som ser sig nya stöflar få,
                Då året om han har haft inga.
                Först han försökte med dem gå —
Åh nej, de kändes ej det allra minsta tvinga
Den liktorn, han drogs med uppå sin venstra tå.
                Nu började han äfven springa,
                Och vips från trappan med ett hopp
                Och långa stycken framåt gatan.
                Skomakarn efter honom lopp,
I tofflor stadd, med krum och ovig kropp,
                Och skrek: »Ta fast, ta fast den satan,
                Ack, ta fast tjufven — fort ta fast!»
                Men han med stöflarna i hast
                Sig trängde genom slödderhopen,
                Som skockat sig vid dessa ropen,
        Och satte af som en fantast
Och stötte kärngar kull och korgar, rån och vofflor:
                »Fort, fort ur vägen!» ropte han.
»Godt folk, vi slagit vad hvem fortast löpa kan.
                Med stöflar jag och han med tofflor.»