Vallfart och vandringsår/Namnlös och odödlig
| ← I det tysta landet |
|
I Bougival → |
Namnlös och odödlig.
Fullbordat stod i Pästums rosenträdgård
Neptuni tempel, och där satt en man
och lutad mot hans arm hans unga hustru
med gula sländan i sin hand och spann.
Hon hörde herdepiporna från berget,
där stadens herdar förde sina svin.
Hon viskade med nästan barnslig glädje,
när hon på fingret vred sitt mjuka lin:
»Nu är min lyckas mått till brädden fyllt.
Den man, som för mig hem till Naxos' hamn,
har byggt Neptunus denna vackra byggnad
och återvänder med odödligt namn.»
Men hennes man gav allvarsam till svar:
»Säg vida hellre, när om några år
vi dö och småningom vårt namn med oss,
står denna byggnad som i dag den står.
Tror du, en konstnär i sin diktnings stund
handklappningar och rop till bakgrund ser?
Nej, inåt, endast inåt ser hans öga,
och världen finns för honom icke mer.
Och därför ville skalden gråta blod,
när han ej mäktar föda fram sin själ.
Men han vill kyssa varje rad, i vilken
han återser sin ande sann och hel.
I dessa rader lever han och rörs.
Odödligheten söker han, men märk,
sitt eget verks och ej sitt eget ryktes.
En konstnärs rätta namn, det är hans verk.
Vad är Homeros? På sin höjd en myt!
Men mot en mera verklig sträcks vår famn.
Vi se hur ådran bultar vid hans tinning.
Och Iliaden är hans stora namn.»
Han reste sig som för att gå, men raskt
grep hon i fållen av hans kappa fast
och mumlade med hundra löjen gömda
i ett förstulet litet ögonkast:
»Där i kolonnens sida står ditt namn!
Är allvar med ditt breda skryt till slut,
så tag där nere bland ditt manskaps verktyg
den största släggan och hugg namnet ut!»
Han vände sig. Han såg på henne strängt,
men då hon satt där lugn som jämt och strök
till rätta rivna linet på sitt finger
och såg mot masterna i vikens krök,
då sträckte han sig häftigt bort och tog
den största släggan i sin hand och höll
så hårt om skaftet, att hans krökta knoge
blev vit som vax. Den lyfta släggan föll.
Den stänkte gnistor ur kolonnens sida
och strödde för hans båda fötter ner
ett regn av vassa skärvor över trappan;
och templet bar från nu hans namn ej mer.
Då sprang hans unga hustru med ett skrik
från lin och slända till hans fötter hän,
och över dessa skärvor av hans rykte
föll hon på knä med famnen om hans knän.
»Nu,» ropte hon, »har ej den lycka ord,
med vilken jag far hem till Naxos' hamn!
Nu är min make tusen gånger större,
och Pästums tempel är hans stora namn!»
Och kvällen kom. Ett ensamt skepp sköt ut
med Naxos' vimpel och med fallna segel.
Det roddes långsamt fjärran och försvann
i själva solen långt på havets spegel.
Och tusen år och mer ha gått sen dess
och jämnat Pästum till en vårgrön hed,
men templet står, och i ruinens skugga
rör herden gigan i arkadisk fred.
Byggmästarns namn förvisso ingen vet,
men den som ser mot templets ljusa höjd,
ser honom själv framför sig med detsamma
och ser på tinnen än i dag hans fröjd.
Han är mig som en gammal kär bekant,
som långt på avstånd redan känns igen,
en skolkamrat, en bror, en ungdomsvän.