Var jag går i skogar, berg och dalar

Var jag går i skogar, berg och dalar av Carl Olof Rosenius

Vers 1 och 2 är original av Rosenius, medan övriga är skrivna av en herrnhutisk svensk författare och bearbetade av Rosenius. I 1986 års psalmbok har verserna bearbetats av Ragnar Holte. Det hernhutiska inflytandet kan ses i textens uppmaning till Att få se och röra vid hans sår i tredje samt i femte versens Finna vila städs vid dina sår! Låt mig somna i ditt hulda sköte ^[1]. Emanuel Linderholm gjorde en bearbetning av denna psalmtext till sin mors minne ^[2]. På Wikipedia finns en artikel om Var jag går i skogar, berg och dalar.

1.
Var jag går i skogar, berg och dalar
Följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
Talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god. Väl var han döder,
Men han lever i all evighet.
|:Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet.:|

2.
Allt, vad vi till evig tid behöva,
Allt i allo har jag i min vän.
Allt, vad som mitt hjärta kan bedröva,
Känner han och hjälper det igen.
Väl försvinner ofta vännen kära,
Men han sade själv: en liten tid;
|:Se'n en tid igen och jag är nära;
Då blir åter fröjd och frid.:|

3.
När på Tomas Segerfursten tänker,
Där han full av sorg och otro går,
Skyndar han och honom tillgång skänker
Att få se och röra vid hans sår.
Tomas, rörd av Jesu hulda hjärta,
Övervunnen av hans marterskrud,
|:Ropar, full av fröjd och kärlekssmärta:
»O, min Herre och min Gud!»:|

4.
Skänk ock mig, o Jesus, denna lycka,
Som fördriver otrons mörka kval!
Sårens bild i hjärtat värdes trycka
Till besegling av mitt nådeval!
Hulde herde, tänk därpå, att fåren,
Samlade vid evangelii ljud,
|:Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!:|

5.
Följ mig, huldaste, uppstugna hjärta,
På den väg jag genom öknen går!
Låt min tro, i glädje och i smärta,
Finna vila städs vid dina sår!
Låt mig somna i ditt hulda sköte,
Låt mig uppstå, klädd uti din skrud,
|:Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O, min Herre och min Gud!:|

1986 års psalmbok (psalm 251)

1.
Var jag går i skogar, berg och dalar,

följer mig en vän, jag hör hans röst.

Han osynlig är, men till mig talar,

talar stundom varning, stundom tröst.

Han, min Herde, gick för mig i döden,

men han lever i all evighet.

/: Sina får han följer, vårdar,

föder med osäglig trofasthet. :/

2.
Allt vad vi på färden kan behöva,

allt för evigt har jag i min vän.

Allt som här mitt hjärta kan bedröva

känner han och tröstar mig igen.

När långt borta tycks mig vännen kära,

jag då minns hans ord: En liten tid,

/: sen en tid igen, och jag är nära, 

då blir åter fröjd och frid. :/

3.
När på Tomas Segerfursten tänker,

ser att tyngd och tvivlande han går,

skyndar han och honom nåden skänker

att få se och röra vid hans sår.

Tomas, rörd av Jesu varma hjärta,
övervunnen av hans marterskrud,

/: ropar, fylld av fröjd och kärlekssmärta:

O min Herre och min Gud! :/

4.
Endast du, Uppståndne, kan mig frälsa,

endast du är med mig var jag går.

Dina sår är läkedom och hälsa.

Fäst min tro vid dig, att hem jag når.

Genom liv och död du, Herre, led mig.

Låt mig uppstå, klädd i renhets skrud,

/: frälst och salig ropa, när jag ser dig:

O min Herre och min Gud! :/

Text: C O Rosenius (1847) R Holte* (1986) Musik: Ur Ahnfelts sånger (1868)

Källor

1. Arne Jarrick, Den himmelske älskaren. Herrnhutisk väckelse, vantro och sekularisering i 1700-talets Sverige. Stockholm 1987
2. Svensk Lärartidning 1933, s. 1291 årg 52 och finns publicerad på Projekt Runeberg