Hans var en fattig hyddans son
Och missnöjd med sig sjelf och lifvet;
Han hvarje sak såg bakifrån
Och fann sitt öde bakvändt skrifvet;
Med gumman, ingen skönhet just,
Men ganska klok och bra för resten,
Han låg i ständig fejd och dust
Och svor på klockaren och presten.
Om grannen ägde mer än han,
Var det ett skäl att honom hata;
Sin gamla katt han glosögd fann
Och lifdömd hvarje munter skata;
Sjöng någon, blef han desperat,
Och vid ett löje knöt han näfven;
Han velat mörda kung och stat
Och land och rike, tror jag, äfven ...
En vinterdag han tvungen blef
Att hämta bränsle uti skogen
Och svärjande från hemmet dref,
Ty långt det var till byn och — krogen;
Der gick han, frusen, arg och tvär
Och trätte öfver sina öden
Och menade, att hans begär —
Hans enda — var nu bara döden.
Och denne kom. Med han höjd
Han sakta framskred bakom klippan,
Och Hans, af skräck till jorden böjd,
Föll stel och raklång ned på knippan.
»Du kallat mig — jag hört ditt ord»,
Med hålig stämma sade döden,
»Här är jag — du skall bli till jord,
Ty fyllda äro dina öden.
Till ingens fröjd du lefvat har,
Kall som min ande är ditt hjerta;
Du är ett träd, som frukt ej bar,
Blott svampar, giftiga och hjerta;
Så torr som riset är din själ,
Som riset skall du ock förbrinna;
Gör nu din bikt — men fort och väl,
Ty blixtsnabbt skall dig han hinna!»
»Förbarmande! Jag ångra vill
Och jag vill lefva», skrek Hans Hansen,
Men — han såg lian blixtra till
Och miste hufvudet och sansen ...
När åter han slog ögat opp,
(Fast döden slagit nyss ihjäl'en)
I sängen låg hans gamla kropp,
Och qvar i kroppen hängde själen.
—
Se'n denna dag Hans Hansen var
En annan man till själ och sinne;
Han hat till ingen dödlig bar,
Var fridsamt stämd och trifdes inne.
Sin flaska han i bitar slog
(Fast med en suck) och drack så vatten,
Fann gumman Sara dräglig nog
Och såg ej minsta fel på katten . . .
Om någon sjöng, han hörde på,
Ja, kunde sjunga med för resten;
I frid lät klockaren han gå
Och gaf sin tionde till presten;
Tillät sin kung att lefva få,
Tills en gång han gick af med döden;
Bjöd grannen till sig då och då
Och svor ej mer på sina öden.
Med fasa ofta mindes han
Den syn, i skogen honom störde;
Men fasan småningom försvann,
Allt som ett annat lif han förde.
Hans dödsdag åter synen drog
Förbi hans blick. »Så ljus du blifvit!»
Sa' gamle Hans. Men döden log:
»Det är du sjelf, som ljus mig gifvit!»
