Kyrkans högtidsklockor ringa,
Deras skära toner klinga,
Med en samklang ljuv och ren.
Folket sig tillsammans skockar,
Idel helgdagsklädda flockar,
Vackra kvinnor, stolte män.
Och giv akt! Nu trummor röras,
Krigsmusikens festljud höras
Från den gamla Mora-strand.
Ärorika fanor sänkas
Händer varmt till andakt länkas.
Tusen hjärtan stå i brand!
Vadan kommer denna tjusning?
Denna sällsamt glada ljusning,
Som i varje blick är röjd?
Vadan detta sorl bland hopen,
Styckeskotten, hurraropen
Stigande mot himmelshöjd?
Främling! Känn det ädla hjärta,
Som i både fröjd och smärta
Klappar högt hos detta folk!
Denna dag är trofasthetens,
Kärlekens och tacksamhetens
Fria, oförställda tolk.
Dyster natt vår nord betäckte,
Våldet järnhård spira sträckte,
Över den, och folket skalv.
Sveriges bästa blod var gjutet,
Sveriges sista hopp var slutet
Här i dunkelt källarvalv.
Men i natten stjärnan tändes,
Av en mild försyn oss sändes
Räddning ur en kvinnas hand.
Prövad trohet steg ur bålet,
Återlivat mod drog stålet,
Brutet låg det ok oss bland.
Och till välstånd, makt och ära,
(Våra hävder så ju lära)
Frigjort Sverige lyftat blev,
Snart dess rykte flög kring jorden,
Det som Drottning satt i Norden
Och för världen lagar skrev.
Efter trenne sekler skiften,
Än idag kring Vasagriften
Håller hjältestammen vakt.
Den med lag vill landet bygga,
Den ej vill och skall ej rygga
Fegt för övervåldets makt.
Veklingen från Söderns länder,
Vid de yppigt klädda stränder
Gärna skryta må av sitt
Ömsom slava, ömsom rasa —,
Pris ske Gud och Gustaf Vasa
Tryggt står Sveas land — och fritt
