Från Wikisource, det fria biblioteket.
På skrälliga träskor, stor och stark,
Mellan gårdarne jämt han på vandring är —
Lätt bure hans rygg en tunna råg,
Men tiggarepåsen den makligt bär.
Där kommer ej minsta stråle af lif
Ur ögonen, slöa, stora och blå.
Man ser, hur bak breda pannan jämt
Så stilla tankarne alla stå.
Och sätter man honom en spade i hand,
Så gräfver han gropen: men slingrig kant
Och ojämn botten få jämnas till;
Ej bättre man väntat det af Jon Fant.
Och Jon han går och kommer igen,
Han har ej hem och känner ej nöd.
Och smäller en snärt på hans påse ibland,
Så faller den mjukt på sofvel och bröd.
I kyrkan där framme vid predikstoln
Hvar enda söndag man ser hans rygg,
Hur den nu, från hvardagsbördan fri,
Sig breder i bänken stark och trygg.
En stämma han har, som fyller hvalf:
Det böljar välljud ur vidgadt bröst.
Från klockaren själf han tonen tar,
Och honom följer hvar enda röst.
Hans väldiga ton är fast och klar;
Det är, som hans ande, töckenfri,
Sig vaggade fram i en värld, där alt
Den såge i klarhet glida förbi.
Det låter, som sloge för blundande blick
Sig Zions portar skinande opp,
Som en Gud allsvåldig ur fåvis mun
Lät salmen ljuda salighetshopp.
Och prästen stiger på predikstoln,
Och fjollige Jon syns somna godt.
Snart talar i salmerna åter hans röst.
Se'n trår han de vägar, jämt han trådt.
