Från Wikisource, det fria biblioteket.
På söndagens morgon brådt man har
Att alla anlet få fina,
Så släta om kind och haka de må
Glatta skina.
Makligt sträkta, två hedersmän
På mjuka stolarne bida,
Med tvålade anlet lika hvarann,
Sida vid sida.
Den gråa och tomma luften blott
I rutan de ha framför sig,
Och konversationen, af läget trykt,
Varsamt rör sig.
Den färskaste nyhet nu som bäst
I husen på klockorna ringer,
Ser in och bullrar en stund och se'n
Vidare springer.
Han fallit i morse för egen hand
Med hjärtat genomskjutet,
Och solen lyste på kropp och golf,
Blodbegjutet.
Hvad ej kan päjlas ur menniskosjäl,
Som evigt för dag sig gömmer,
Man har i händerna uppenbart,
Och man dömer.
För hedersmännen på hvar sin stol
Är ämnet högst begärligt.
De yttra sin mening strängt och sträft
Men besvärligt.
De lifliga bli, och de taga i,
Så rocken af löddret fläckas,
Och hårda domar i säker fart
Något stäckas.
När knifven om glatta kinderna far,
Blir talet än mer försigtigt.
De tiga helt, när på strupen de ha
Knifven riktigt.
