Vid en gammal krigsmans död

Vid en gammal krigsmans död av Karl Alfred Melin

Så har du lyktat den sista striden —
farväl, du ärlige kämpe god!
En man, som du, ser ej ofta tiden,
och blott för sent man dig rätt förstod.
      Till ro du lutat din hjässa ned,
      se'n striden slutat med evig fred.
Farväl, du gamle! Hos dig fanns mycket,
som först med döden oss föll i tycket.

Jag minns, när först han kom hit till orten,
re'n då ur tjänst för sitt träbens skull.
Han skötte glaset och dito korten,
bar uniform och medalj af gull.
      Det var en trygg en, ska' ni förstå,
      gick rak i ryggen och bred som två,
för minsta småsak i eld och låga,
helst när det var en politisk fråga.

För resten mente han väl med alla,
om ock till sist någon skruf gick lös;
tänk er, han ville ur grafven kalla
en gammal fördom från hedenhös:
      blott den kan vara sin frihet värd,
      som vill försvara den med sitt svärd —
det var hans käpphäst, den satsen dref han,
och sa' man mot honom, värre blef han.

Snart fick han griller än mer besatta.
Han lade först uniformen af;
man såg'en aldrig i korten fatta,
och glaset knappt honom glädje gaf.
      Men än man hörde i alla fall,
      hur gubben förde sin gamla trall,
tog fan till vittne och hans drabanter,
att här var galet på alla kanter.

Så kommo skandinavismens tider;
då sågs han åter i all sin glans.
Men när han varsnade sent omsider,
att liten hjälp i den leken fanns,
      det var, han sade, som hjärtat krympt,
      som mörker hade hans öga skymt —
han var en gubbe då allaredan
och dog så småningom bort alltsedan.

Han slogs år tretton, när fransman tämdes;
nu var han endast en bleknad hamn,
en tok, som öfver vår vanmakt grämdes
och blygdes smått för sitt svenska namn.
      I kläder slitna han stapplar trögt,
      med hår som hvitna och ryggen krökt,
kuraget borta, ej ens en svordom —
det var ej alls samma karl som fordom.

Men när omsider han döden kände,
då lät han klä sig som till parad.
Hur skulle, när han till himlen lände,
han eljest möta »de hjältars rad»!
      Men — hur det kom sig, man ej förstått —
      han knäppte om sig gehänget blott;
han skämdes kanske att vapen bära
i tider »eviga freden» nära.

Så gick han hän till det andra landet
en kväll med blicken mot aftonskyn,
och djupt i insjunkna ögat brann det,
som om han sett någon vacker syn;
      med barnsligt joller han slumrar in,
      i hand han håller medaljen sin...
Farväl, du man af de gamla dagar,
jag är ej den som din död beklagar.

                *   *   *

Men när du nalkas till himlasalen
och ser dess dörrar slås upp för dig,
stig dristigt fram under gullportalen,
i synen morsk, som du kom från krig;
      spänn af dig värjegehänget se'n,
      och glöm, att Sverge är värnlöst än,
se lugn och trygg ut, att när de se dig
de gamle hjältarne »kännas ve' dig»!

Ty se, däruppe kring silfverborden
de sitta än som på Sinclairs tid.
De språkas vid om den kära Norden,
hur den kan reda sig nu i strid.
      I tider gångna de kämpat nog,
      tills döden fångna dem ändtligt tog.
O Sverges barn, snart kanhända skullen
I vilja rifva dem upp ur mullen.

De sitta höge som unga furar,
som var det män af en annan släkt:
den helge Erik och alla Sturar,
och Gustaf Vasa och Engelbrekt;
      långt bort i fonden står Birger jarl,
      och tyst går ronden den tolfte Karl,
hans långa pamp emot sporren hamrar,
när han går fram genom dödens kamrar.

Där hvila vid Gustaf Adolfs sida
de andre Karlarne ut från strid;
och många andra, som ryktet vida
skall föra ända till senan tid;
      och alla, alla, som utan namn
      hvar timme falla i dödens famn,
men som i gärning liksom i orden
i lifvet verkat för fosterjorden.

De hafva tröstat i tider svåra
på ingen »stormakt» förutom Gud.
De sände härbud, och från sin fåra
gick bonden trofast vid trummans ljud.
      De göto gärna sitt hjärteblod
      att Sverge värna med manligt mod;
att det var »dyrbart» de ej förstodo,
när gamla Sverge det kom till godo.

Nu ger oss åkern hvart år sin gröda,
förvärf och näringar stå i blom.
Ett enda offer, en ringa möda,
och tryggad vore vår rikedom!
      Då skall man spara — man har ej råd —
      att sig försvara är öfverdåd....
så vi oss göra för världen löjliga
för att få slippa med »minsta möjliga»!

Du gamle krigsman, som nu i höjden
bland Karlar och bland Gustaver bor,
stör ej den himmelska hjältefröjden,
förtälj, att landet står högt i flor;
      att skörd bär jorden och klippan järn,
      men ej att Norden är utan värn...
ja, glöm oss själf och vårt dunkla öde,
var lycklig du hos de store döde!
1875.