Schweizerflickan (Böttiger)
| ← Fjerran och när |
|
Schweizergossen → |
Vid foten av alper, i dalarnas grönska,
Jag finner så skön både himmel och jord,
Har ungdom, har helsa, har intet att önska,
Blott sjunger min visa och vallar min hjord.
Men hör jag lavinernas åska,
Och faller ett snöberg ur skyn,
Då komma vi alla i brådska
Och skynda tillbaka åt byn.
Hvar morgon en alpros jag fäster i hatten,
Och börjar min vandring, med staven i hand:
Vid blåögda sjöar med speglande vatten
Min hjord hämtar svalka i middagens brand.
Men vesten strör rosor på fjällen,
De brinna i purpur och gull,
Då samlar i hyddan oss qvällen:
Min själ är så lycklig, så full.
Hör! fallen de brusa. Det bruset mig söfver,
Men kommer en ovän, jag vaknar igen,
Och kommer en bergflod, så hoppar jag öfver,
Och kommer min älskling, så kysser jag den.
Men ack! O hvar kan han väl vara?
På länge jag såg honom ej.
Du klippa jag ber dig, o svara,
Monn’ han är mig trolös? — O nej!
Man talar så mycket om oron och qvalen,
Jag känner dem ej, vill blott sjunga och le,
Och skulle de också hit komma i dalen,
Jag klättrar på bergen, — det kunna ej de.
Tyst, hörs ej ett alphorn der borta?
Min älskling mig vinkar dit fram.
Med sång vill jag vägen förkorta.
Nu skynden er fort, mina lamm!
Noter
[redigera]- I Visor från farfars tid av Lennart Kjellgren är första raden ”Vid foten av alpen i daldjupets grönska”