Vid grafven

Här hvilar ut i sin stilla graf
        den trötta kropp.
På vården en fjäril — symbolen af
        vårt evighetshopp.

Ditt lif lik masken du trälat fram,
        vid stoftet fäst;
lång var vägen och mödosam,
        när den var som bäst.

Dock äfven för dig en gång till slut
        var timmen slagen:
puppan brister, du svingar ut
        med fröjd i dagen.

Hur underbar den sälla stund,
        som förvandling bringar!
Du somnar in i dödens blund
        och vaknar med vingar.