Vintergröna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vintergröna
av Gustaf Ullman
Publicerad i Aftonbladet den 6 januari 1918, sid. 4. ("Vintergröna" är också titeln på en novell av Henning Berger i samlingen Lifvets blommor.)


[ 4 ]

VINTERGRÖNA

Av GUSTAF ULLMAN.

På gamla trädgår'ns mossbelupna gångar
i julkväll vandrar tyst ett åldrigt par.
För dem, i minnet, blomsterprakten ångar
av lyckans vår, som lyste soligt klar.
I deras hjärtan dröjer glansen kvar. —

För nya släkten ha de troget sparat
och värnat om sin levnads trygga bo.
Åt sena släkten ha de ömt bevarat
en arvedel i kärlek, hopp och tro,
som ännu under silverhåren gro.

Den gamle bjuder armen åt sin sköna
och viskar: "Börjar färden kännas tung?
Se, du, på gavelmurens vintergröna!
I kölden än den lyser frisk och ung.
Än i vårt bo du drottning är, jag kung!"

"Ja" — ler hon stilla — "det går an att leka,
för oss, som nått i fred vår levnads mål.
Men tidens vindar inga drömmar smeka.
Jag ser i drömmen glans av blodigt stål
och mer — och mer — än stackars hjärtat tål."

Och allvarsam, men blid, den gamle svarar:
"Låt oss gå in i barns och barnbarns ring
och söka Den, som ensam allt förklarar.
Med Honom frukta vi ej någonting —
ej livets bördor, icke dödens sting."

Så fredligt knittrar rimfrostvita gruset
för gamla makarnas förtrogna fjät.
Murgrönan slumrar ljuvt mot fönsterträt
och ovan skimrar evigt himmelsljuset
i vinternattens stumma majestät.