Vintergrönt/H. K. H. Prinsessan Eugenia
| ← Till Erik af Edholm |
|
Förböner → |
H. K. H. Prinsessan Eugenia.[1]
Jag vet en själ, hvars stilla fröjd
Det är att lindra qvalen,
En blick som går från slottets höjd
Till lidandet i dalen,
En mun som ljufva böner ber
För dem, som plågor smärta,
En hand, som rikligt gåfvor ger
Och alltid ger ett hjärta.
Det är att lindra qvalen,
En blick som går från slottets höjd
Till lidandet i dalen,
En mun som ljufva böner ber
För dem, som plågor smärta,
En hand, som rikligt gåfvor ger
Och alltid ger ett hjärta.
Furstinnans rike vida går:
De sörjande, som qvida,
De små, som fått i lifvets vår
Till lott att mycket lida,
En blek, en älsklig barnahär,
En späd martyr, som gråter,
En krympling matt och svag — se där
Eugenias undersåter!
Hon lidit själf — men korset kan
Bli stöd, ej börda bara,
När inre helsa själen fann
Och Gud fått allt förklara.
Ett genomskinligt hölje då
En luttrad ande hyser:
Ur alabasterkupan så
Den milda lågan lyser.
Bli stöd, ej börda bara,
När inre helsa själen fann
Och Gud fått allt förklara.
Ett genomskinligt hölje då
En luttrad ande hyser:
Ur alabasterkupan så
Den milda lågan lyser.
Då kan man rikt på jorden ock
Välsigna, gagna, verka,
Men vara stadd på flyttning dock
Och vingars tillväxt märka.
Man går härnere, men som gäst
Och sprider tröst på färden,
Och blomman, som vid jord är fäst,
Har rot i andevärlden.
Lef länge qvar och länge gif
Åt hvarje skyddsling hägnet!
Mer ljuft är ej för trädets lif
Det hulda sommarregnet.
Du jämt ett »Fridhem» skapar mild,
Där nöd var förr att finna,
Du ödmjuk kärleks skära bild.
De lidandes furstinna!
Åt hvarje skyddsling hägnet!
Mer ljuft är ej för trädets lif
Det hulda sommarregnet.
Du jämt ett »Fridhem» skapar mild,
Där nöd var förr att finna,
Du ödmjuk kärleks skära bild.
De lidandes furstinna!
- ↑ Skrivet år 1886.