Vintergrönt/San Marcos kloster

←  En melodi

Vintergrönt av Carl David af Wirsén San Marcos kloster

Rigi  →

San Marcos kloster.

Florens.

Hvarje hjärta har sin egen 
Vallfartsort, dit drömmar gå.
Qvalet med de snabba stegen
Hinner ej dess vigda vrå,
Ej bekymren, hur de ila,
Följa vandraren ditin.
Hvarje hjärta har sin hvila,
Har sin fristad — jag har min.

Bort jag flyr till Arnostaden,
Till S. Marcos klostergård.
Kring den vänliga arkaden
Hålla fridens andar vård,
Kristus syns i pilgrimsskruden
Målad ofvan klostrets port,
Af dominikaner bjuden
Till hospitiets stilla ort.

Fiesole, ett barn af ljuset,
Prydde här med bilders tal
Hvarje cell i ordenshuset,
Gångar och kapitelsal.
Som en våg, där svanen seglar,
Speglar af hans milda glans,
Så S. Marcos kloster speglar
Genom tidehvarfven hans.

Ej af skenet, ej af flärden
Var hans barnasjäl berörd,
Penseln ej af sinnevärlden,
Med dess prakt och ståt, förförd
Ren och huld och fläckfritt fager
Var den inre värld han såg,
Och en öfverjordisk dager
Göt sin klarhet i hans håg.

Här han målat Edens stränder,
Helgon, strålande i skyn,
Barn med strängaspel i händer
Och med oskuldsfärg på hyn,
Rosigt skära änglaväsen,
Som förkunna lammets pris,
Dans på daggbestänkta gräsen
Vid ett öppnadt paradis.

Alltid förrn han gick att måla,
Bad han först en stilla bön,
Därför ock hans bilder stråla
Af en andakt from och skön.
Fast hans pensel tecknat miste,
Fast hans konst var föga rik,
Häfden ingen konstnär visste
Mer förklarad, änglalik.

Därför flyr från stundens fejder
Jag, när vesperklockan slår,
Ofta till de stilla nejder,
Der S. Marcos kloster står.
Barndomsvärldens goda änglar
Från min tinning inom kort
Fläkta där med liljestänglar
Aggande bekymmer bort.

---

---