Från Wikisource, det fria biblioteket.
Vintern 1866.
Lilla, söta, snälla vinter!
Hvad du älskvärd är i år!
Ingen snö i drifvor står,
Ingen is, der foten slinter,
Ingen frost i skägg och hår!
Alla tycks du ock behaga:
Tiggarn gläds uti sitt sinn’,
Skeppen slippa frysa in:
Ingen tycks ha skäl att klaga,
Om ej den, som säljer skinn.
Sommarlikt stå berg och skogar,
Fria rulla sjö och haf,
Folk och fä ej veta af
Hvarken skottning eller plogar,
Och naturn har ingen graf.
Gammal häfd är öfvergifven,
Vinterns lyx umbäras kan.
Nasus vinner, äfven han.
Bore sjelf är ej sjelfskrifven
Mera han än någon ann’.
Luftens glada fjäderskara,
Trana, hök och mås och lomm,
Slippa sin förvisningsdom:
Ingen nu behöfver fara
För att värma sig i Rom.
Pojkar stå i sorg försjunkna:
„Utan is är vintern noll“.
Men, go’ vänner! utan groll:
Det är bättre, än att drunkna,
Att ha lifvet i behåll.
Undrar, hvad de lärdas gille
Har att säga om vår jord.
Är hon vriden? med ett ord!
Det ser ut, som södern ville
„Byta hemman“ med vår nord.
Dunkelt blir för oss det mesta
Hvad naturen vill och kan,
Ingen hennes gåta fann.
“Oden styre till det bästa“;
Det angår ju ingen ann!
E. S—dt.
