Visor, romanser och ballader/Det tyngsta
| ← Visans förvisning |
|
Consuelo → |
Det tyngsta.
Det tyngsta är ej alls att vandra obelönad,
När man sitt bästa skänkt, när man gjort manlig tjänst,
Ej att sin afton se af ingen fröjd förskönad,
Ej af det blida ljus, som lyckan ger, beglänst.
När man sitt bästa skänkt, när man gjort manlig tjänst,
Ej att sin afton se af ingen fröjd förskönad,
Ej af det blida ljus, som lyckan ger, beglänst.
Det tyngsta är ej alls att in i striden kastas,
Fast man har friden kär långt mer än kamp och kif,
Ej att ett ädelt nit af smädartunga lastas:
I troget väktarkall må offras lugn och lif.
O nej, det tyngsta är, när hvad vi ypperst vilja,
Blir oförstådt af den, som högt vi hållit kär,
Att afstånd hjärtan ock, som stjärnor, städs skall skilja,
Att mellan själ och själ en dimma lägrad är.
Blir oförstådt af den, som högt vi hållit kär,
Att afstånd hjärtan ock, som stjärnor, städs skall skilja,
Att mellan själ och själ en dimma lägrad är.
Det tyngsta är, att ej sig skära flammor ena,
Att harpoton ej skönt förmäls med harpoton,
Att mellan andar två, som glöda för det rena,
Ej finns hvad bäst behöfs: idéers kommunion.
Att harpoton ej skönt förmäls med harpoton,
Att mellan andar två, som glöda för det rena,
Ej finns hvad bäst behöfs: idéers kommunion.
Hvart pansar kännes tungt för oförtröttad kämpe,
När ej hvar pansarring har smidts af vänfast band,
När ej från Ossas höjd till något vänligt Tempe
Han kan en stund gå ned vid sympatiens hand.