Visor, romanser och ballader/Filippa
| ← Vadstena |
|
Ur Hemming Gadds lif → |
Filippa.
Vadstena.
Det finns bland andra minnens rad
I fru Birgittas kyrka
En graf, en stilla hvilostad
För tålig, kvinnlig styrka.
Af leopard och lilja prydd,
Den ger en Englands dotter skydd
Och af Filippa den bebos,
Som var Lancasters röda ros.
I fru Birgittas kyrka
En graf, en stilla hvilostad
För tålig, kvinnlig styrka.
Af leopard och lilja prydd,
Den ger en Englands dotter skydd
Och af Filippa den bebos,
Som var Lancasters röda ros.
När denna ros i Lund en dag
Fick Eriks hjälmhatt sira,
Man med tornej och riddarslag
Dess fägring gick att fira.
Men hård var kungen, lyckan svek,
Allt mer och mer blef rosen blek,
Ty lifvets glädje flög sin kos
Ifrån Lancasters röda ros.
Den rosen då mot olycksregn,
Mot åsk- och hagelskuren
Fick i Birgittas kyrka hägn
Och lugn bak klostermuren.
Från kung och make, vild och vred,
Åt nunnecellens djupa fred
Hon fann det ljuft att anförtros,
Lancasters bleka röda ros.
Mot åsk- och hagelskuren
Fick i Birgittas kyrka hägn
Och lugn bak klostermuren.
Från kung och make, vild och vred,
Åt nunnecellens djupa fred
Hon fann det ljuft att anförtros,
Lancasters bleka röda ros.
Här dog hon. Grift, som skänkte vård
Och frid från stormar tunga,
Kring dig i smältande ackord
Än Vetterns vågor sjunga!
Du sorgsna barn från Englands haf,
Martyrens palm vi ge din graf
Och klosterliljor strö därhos
Vi ut omkring Lancasters ros.
Vi hvita, röda rosor ut
Här strö i mild förening.
Ty »rosors krig» är evigt slut
Och har ej längre mening.
Vi röda, hvita rosor strö
Kring plats, där Englands barn fick dö.
Hon själf blef nästan hvit, det tros,
Af tårars svall, Lancasters ros.
Här strö i mild förening.
Ty »rosors krig» är evigt slut
Och har ej längre mening.
Vi röda, hvita rosor strö
Kring plats, där Englands barn fick dö.
Hon själf blef nästan hvit, det tros,
Af tårars svall, Lancasters ros.