Visor, romanser och ballader/Moirer
| ← Uppstånden |
|
Sångarlynne → |
Moirer.
Ibland under natten en mumlande sång
Jag hör ur den gråa antiken,
Jag lyss till de åldriga moirernas gång,
Som stiga ur skuggornas riken,
De sjunga, som fordom, om Labdakos’ ätt
Om straffet, som följer den trampade rätt.
Då ser jag Atrider,
Napoleonider,
Jag ser, huru Ate förgörarn förgör,
Hur Dike skall drabba enhvar, som förför.
Så klingar den åldriga visa,
Som människan bäfvande hör.
Så nära de komma med skräck och med ve,
Att, lyst som af blixtar, jag häpen
Svartmantlade väsen tycker mig se,
Hör fraset af böljande släpen.
De sjunga, som fordom, sin stygiska sång
Hur trotsande håg skall få plikta en gång,
Hur gudaföraktet
Skall störtas i schaktet,
Hur Nemesis samhällsförstörarn förstör,
Hur hoppet bedrager, hur lyckan är skör.
Så klingar den åldriga visa,
Som menniskan rysande hör.
Högtidligt de sjunga dock äfven ibland
Om ljusa, elysiska ängar,
Om Orfevs, som räddar från Akerons strand
Sin älskling med tonande strängar,
Om heligt Eleusis, där soning och bot,
Ta saligt de vandrande mysterna mot,
Om Psyche, som irrar
Och djupt sig förvirrar,
Men luttrande vandring till Erebos gör
Och enas med Eros vid jublande kör.
Så klingar den åldriga visa,
Som menniskan vördande hör.
Jag hör ur den gråa antiken,
Jag lyss till de åldriga moirernas gång,
Som stiga ur skuggornas riken,
De sjunga, som fordom, om Labdakos’ ätt
Om straffet, som följer den trampade rätt.
Då ser jag Atrider,
Napoleonider,
Jag ser, huru Ate förgörarn förgör,
Hur Dike skall drabba enhvar, som förför.
Så klingar den åldriga visa,
Som människan bäfvande hör.
Så nära de komma med skräck och med ve,
Att, lyst som af blixtar, jag häpen
Svartmantlade väsen tycker mig se,
Hör fraset af böljande släpen.
De sjunga, som fordom, sin stygiska sång
Hur trotsande håg skall få plikta en gång,
Hur gudaföraktet
Skall störtas i schaktet,
Hur Nemesis samhällsförstörarn förstör,
Hur hoppet bedrager, hur lyckan är skör.
Så klingar den åldriga visa,
Som menniskan rysande hör.
Högtidligt de sjunga dock äfven ibland
Om ljusa, elysiska ängar,
Om Orfevs, som räddar från Akerons strand
Sin älskling med tonande strängar,
Om heligt Eleusis, där soning och bot,
Ta saligt de vandrande mysterna mot,
Om Psyche, som irrar
Och djupt sig förvirrar,
Men luttrande vandring till Erebos gör
Och enas med Eros vid jublande kör.
Så klingar den åldriga visa,
Som menniskan vördande hör.