Hoppa till innehållet

Visor, romanser och ballader/Visby

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Den underbara fågeln
Visor, romanser och ballader
av Carl David af Wirsén

Visby
Menestrelen  →


[ 86 ]

Visby.


Du stiger, skön och drottninglik,
Ur hafvet upp, på rosor rik
Och minnen från din Hansa.
Du gömmer gyllne sagoskrin
I hvarje åldrande ruin,
Dig torn och ringmur kransa.
Åt sångarn, som dig tjusad ser,
Du diktens vilda mullbär ger.



[ 87 ]I afsats jämt på afsats höjd,
Med täppor ger du blomsterfröjd
Åt många krökar skumma,
Ur månget hvalf hörs sägners sus,
Gengångarlikt trappgafvelhus
Stå upp i gator krumma,
Här hålla forngestalter ting
Och hafvet svallar vidt omkring.

I öde gränd, på nattlig ban,
Tycks skymta fram en franciskan
Ibland, när Visby sofver;
När månen glimmar upp ur skyn
Den trollar fram i spökbildssyn
Från fordoms grafalkover
En ålderman ur stadens råd
Med någon vän från Novgorod.



[ 88 ]Du är en sällsam labyrint,
Du eger, skådad från din »klint»,
Ett medeltida tycke.
Med din Maria-dôm, din mur,
Ditt haf, din sydliga natur
Du är ett pärlesmycke,
En underbar, förtrollad stad
Och Sveriges sista fornballad.