Vreta kloster/Klostrets upplösning

←  VII. Klostrets ekonomi

Vreta kloster av Frans Oscar Wågman

Vägledning  →

Klostrets upplösning

Gustaf Vasa uppsteg på Sveriges tron. Sin vana likmätigt hastade Vreta-klostret att af den nye regenten förskaffa sig stadfästelsebref å sina gamla fri- och rättigheter, och Gustaf utgaf ett dylikt den 7 okt. 1523. Ej han själf, ej heller de, som sökte hans skydd, anade, att samma hand, som underskref löftet om skydd, skulle lägga det gamla samfundet i spillror och grus. Och dock var allaredan det första steget taget på den bana, som skulle leda till klostrens undergång.

Icke religiösa utan politiskt-ekonomiska bevekelsegrunder förmådde i förstone Gustaf Vasa att hylla reformatoriska principer. Riket var i fullkomligt utblottad ställning; endast kyrkan ägde medel att upprätta den, och kyrkan måste därför lämna sina medel. Redan 1523 på sommaren hade beslutats ett lån i silfver, och konungen skref till alla församlingar i riket att komma kronan till undsättning, rannsaka i kyrkor och kloster och taga monstranser, klenoder, kalkar och allt hvad de menade sig kunna undvara och skicka det med säkert bud till Stockholm. Allt skulle blifva upptecknadt och återbetaldt, när Gud så fogade, att riket kom till bättre stadga. Vreta afsände en Nils Andersson till konungen med 4 mark lödig i silfver och erhöll kvitto härå den 14 okt. 1523. Till Gottlandståget följande år affordrade Gustaf dryga afgifter. Vadstena skulle t.ex. lämna 600 mark; för Vreta saknas uppgift. Samtidigt började konungen förlägga knektar i «borgläger» i en del kloster och forfor härmed äfven följande år; dock blef Vreta skonadt härför ända till 1526, då äfven det fick åtaga sig denna tunga. Gustafs bref härom är dock vänligt och ursäktande; han vågar, säger han, af flera anledningar, särskildt ryktena om Severin Norrbys planer, ej låta sitt «hoffolk» släppa sina hästar på bete utan har beslutat inkvartera dem på sina slott och i klostren; han beder abbedissan utan knot mottaga folket och fritager i stället klostret från all biskopsgästning.

Gustafs sinne hade emellertid öppnats alltmer för reformatorernas läror, och den smak han fått för kyrkans ägodelar gjorde icke böjelsen mindre varm. Så kom till stånd Västerås riksdag och med den det beslut, Västerås recess, hvarigenom de svenska klostren erhöllo sin dödsdom.

I beslutets 2:a punkt stadgades nämligen, att kronans ränta skulle återupprättas med biskoparnes, domkyrkornas och klostrens räntor, och emedan i klostren en lång tid varit ett skröpligt regemente, i ty att de haft klena föreståndare, så att de fått förfalla och godsen ödeläggas, skulle konungen skicka en god riddersman öfver samma kloster, hvilken skulle låta klosterfolket få sitt redliga uppehälle och hålla klostren vid makt. Hvad däröfver kunde vara, däraf skulle han göra tjänst åt konungen med borgläger eller eljest som konungen täcktes.

Gustaf, som dikterat beslutet, afsåg sålunda icke att med ett slag tillintetgöra klostren. Dess invånare skulle få kvarstanna, om de ville, erhålla sitt om än torftiga uppehälle, till och med utöfva sin gudstjänst utan för stor inskränkning; men det bröd de åto var ett nådebröd, deras hela tillvaro berodde på konungens goda behag; klostret var ej mer ett samfund med tilllgångar att uppehålla sig själft och sina ändamål; det, som nyss ägt så mycket, ägde nu intet.

Gustaf hade erfarit, att kyrkan ännu hade varma anhängare i Sverige och att äfven den stora massan af folket såg med både undran och missnöje hans reformatoriska åtgärder. Han var en vis man och gick därför framåt med sakta steg. Ännu 1529 skref han om Kalmarklostret: «Vi hafva ingen förment vara i kloster, så vilja vi ej heller förmena dessa, att de må till föda erhålla hvad de behöfva.»

Klosterfolket hade frihet att lämna klostren, men de utdrefvos icke; i fråga om munkarne ändrade konungen dock småningom handlingssätt men förfor skonsammare mot nunnorna. Vi känna ej, huruvida eller i hvad mån systrarna i Vreta begagnat tillåtelsen att gå ut ur klostret. Alltför lockande var ej den erbjudna friheten. Den allmänna folkmeningen hade så föga tagit intryck af reformationens läror och grundsatser, att den betraktade de ur klostren utträdande nunnorna med afsky och förakt och, säger en författare, med samma vämjelse vände sig bort från de nunnor, som gifte sig, som från dem, hvilka förföllo till skökor.

Verkningarna af Västerås recess blefvo i förstone i Vreta märkbara egentligast i ekonomien. Abbedissan Sigrid fortfor att hafva ledningen af det hela om hand. I sept. 1527 ingick konungen med henne en öfverenskommelse, att hon skulle till kronan erlägga 100 mark örtug årligen, hvaremot hon ägde rätt till klostrets alla landbor och räntor samt fritogs från borgläger. Följande år, äfvenledes i sept., förnyades öfverenskommelsen men i större utsträckning, i det abbedissan mot 400 mark årlig skatt till kronan erhöll såväl Askaby som Vreta kloster med allt hvad därtill hörde. och tog konungen klostren under sitt särskilda skydd.

Krafven voro således nu stegrade, och konungens hand öfver klostret blef snart allt tyngre. En «provisor», som skulle å Gustafs vägnar utöfva tillsyn öfver klostret tillsattes; hans namn var Bengt Knutsson. Snart underrättade konungen abbedissan, att fogden öfver biskopsstolens landbor i Östergötland, Enevald Hansson, skulle hafva sitt tillhåll i klostret, och 1531 ville han förflytta nunnorna i Skeninge till Vreta och Vadstena. Skatten till kronan var också tydligen svår att utgöra, helst den skulle erläggas «i fyrkar och nya örtugar», så att klostret 1531 måste låna 200 mark danska af konungens svärmoder, «fru Ebba på Ekeberg». Huruvida under dessa omständigheter abbedissan fann bördan för tung eller konungen ansåg med sin fördel förenligt att lägga klostrens förvaltning i andra händer, är obekant, men den 13 febr. 1533 gaf konungen åt sin förtrogne vän, riksrådet Axel Bielke till Häradssäter, förläningsbref å Vreta kloster «fritt och kvitt» med sakören och fodring. Redan 1536 erhöll dock konungens svärmoder, fru Ebba Leijonhufvud, som vistades i klostret, besittningsrätt till detsamma.^[1]

Möjligen, till och med troligen, hade klostrets ansenliga ägovälde redan börjat att kringskäras ej obetydligt. En punkt i Västerås recess bestämde nämligen, att, på det ridderskapet skulle upphjälpas, de gods, som af förfädren blifvit skänkta, sålda eller pantsatta till kyrkor och kloster efter kung Karls räfst, skulle återgå till arvingarne, dock för köpe- och pantegods mot lösen, så framt ej godsen genom sin afkastning under tidernas längd löst sig själfva. På grund af detta beslut framkommo en hel mängd anspråk på klostergods, och de frälsemän voro ej få, hvilka utan vidare satte sig i besittning af egendom, till hvilken de ansågo sig äga rätt; en hel mängd bref från konungen visa den möda, han hade att stäfja detta de adliga herrarnes åtgöranden att «rappa sig till» kyrko- och klostergods. Själf var han ej den, som lät sin rätt förfaras i fråga om gods och ägodelar. Ännu 1543 erhöll Sven Torstensson hans befallning att efterforska gods, som tillhörde kyrkor, kloster och andliga stiftelser i Östergötland, bland dem Vreta.

De i klostret befintliga systrarna behandlades af konungen med en viss mildhet och undseende. Man har velat söka orsaken härtill i hans svärmoders vistelse i klostret; troligen har denna omständighet medverkat, men det är å andra sidan tydligt, att Gustaf af försiktighetsskäl ej ville visa sig hård. Nunnorna fingo utöfva sin gudstjänst efter gammal ritus, om än mera privat och med någon inskränkning. Möjligen har till och med deras antal ökats på 1540-talet. Redan 1531 hade Gustaf ifrågasatt att flytta nunnorna i Skeninge till Vadstena och Vreta. Planen strandade då på systrarnas motstånd men upptogs åter 1544. Ej heller nu ville skeningesystrarna flytta till Vadstena; «så må man väl låta dem komma till Vreta», skrifver konungen.

Abbedissan Sigrid slöt sina dagar år 1538, och äfven fru Ebba Leijonhufuvd bortrycktes 1549 af den då härjande pesten. Samfundet hade härmed mist sina hufvudsakligaste stöd, men en, naturligtvis med åren alltmera minskad, systraflock, fortfor att vistas i klostret ännu in på Erik XIV:s regeringstid.^[2] Den erhöll af kronan sitt uppehälle såsom nådebröd. När den sista medlemmen af det en gång så rika och ansedda Vretaklostret gick ur tiden, därom förvarar ingen urkund minnet.

Enligt Gustaf Vasas testamente tillföll klostret liksom socknen Vreta sonen Magnus. Dock lär Erik XIV 1565 förlänat klostergods åt åtskilliga krigare i stället för aflöning. Af klostrets stora ägovälde besitter numera kronan ytterst ringa del, kyrkan de båda prästgårdarna i Vreta socken.

Stenar bestå, när människor förgå. Klostrets sista reella minnen äro dess byggnader, ehuru äfven de mestadels i ruiner eller helt och hållet försvunna.

Byggnaderna fingo efter reformationen förfalla. Den lilla nunneflocken hade icke makt att underhålla dem, kronan och dess läntagare intet intresse; de sökte så stor inkomst som möjligt med minsta utgift. Till vanvården kommo olyckor och hemsökelser. Vid sitt återtåg efter striden vid Kungs-Norrby 1568 gästade danska krigshären Vreta som utplundrades, så att af prästgårdens inventarium återstod endast ett bykkar och en kopparkittel.^[3] Byggnaderna ledo dock ej större åverkan, än att de kunde användas för Linköpings skolas behof, då staden den 20 nov. 1567 blifvit afbränd af danskarne.^[4] skolmästaren Petrus Ragvaldi flyttade nämligen med skolan till Vreta. Men redan 1570 inträffade en ny olycka; samtliga klosterhemman i Vreta afbrunno utom Berg, Sutaregården och Brunnby.^[5]

Byggnadernas förfall fortgick en tid in på Johan III:s regering; denne konung ägde med alla sina fel en förtjänst: sin kärlek till byggnadskonsten och omvårdnad om dess verk. År 1579 lät han verkställa en del reparationer å de öfriga husen^[6] och, hvilket år är obekant, äfvenledes å kyrkan, hvarvid han lät förfärdiga och uppställa i kyrkan minnesvårdarna öfver konung Inges, Ragvalds, Magnus Nilssons och Sune Siks verkliga eller förmenta grafvar.^[7] Sannolikt äro dessa vårdar prof på den arbetsskicklighet, som presterades just i Vreta, hvars gamla stenbrott konungen upptagit och där äfven finare stenhuggeriarbeten utfördes, t.ex. fönstren i Klara kyrka i Stockholm.^[8]

Klosterbyggnadernas vidare öden äro därefter endast ett stadigt tilltagande fortskridande till undergång. De användes delvis för kyrkoherdeboställets ekonomi, till källare, visthus, fähus, delvis fingo de obegagnade härjas af väder och vind och tidens tand. Redan Dahlbergs Suecia visar dem liggande i ruiner. Dock skulle ej blott naturkrafterna fullända förstörelsen; människohanden ville deltaga däri. När torn skulle byggas å Linköpings domkyrka, ingingo stadens landshöfding och biskop till kung. maj:t med begäran att få hämta behöflig kalksten från klosterruinerna. Ansökan bifölls, så vidt anspråken gällde alldeles förfallna murar, hvaremot svaret uppsköts rörande öfriga byggnader.^[9]

En del murar blefvo nu nedbrutna, men kalkstenen befanns ej för ändamålet lämplig, hvadan stenen ej användes vid domkyrkan, och raseringen af murarna blef fullkomligt ändamålslös. Härvid var åtminstone ett allmänt företag i fråga, och man nyttjade laglig väg; men redan förut och länge efteråt, ända tills industrien ej längre var lönande, hade ortens folk för sed att utan vidare bryta ut sten ur murarna såväl för egna byggnadsföretag som för afsalu och kalkbränning, och församlingen i sin helhet föregick med exempel.^[10]

Af de forna klosterhusen finnes numera i behåll endast ett i någorlunda försvarligt skick: det längst i sydväst belägna. En liten rest af en mur strax norr om kyrkan visar, hvar systrarnas boning var belägen; nedsänkt i jorden, vittrad, söndersprängd af trädrötter skall den inom ej lång tid vara förstörd till sista spår.

Kyrkans egenskap af sockenkyrka räddade den från undergång; den finnes kvar, ehuru i synnerligen skröpligt skick. Såsom regeln var för cistercienserkyrkor, saknade den under medeltiden torn; ett sådant uppfördes först i 1600-talets tidigare hälft vid västra gafvelns södra sida; såsom byggdt af tegel benämndes det «röda tornet». I skärningen mellan korets båda armar (utbyggnader) uppsattes samtidigt en träspira. Åren 1764 - 66 företogs en genomgripande reparation. Röda tornet nedrefs, och det nuvarande tornet uppfördes; koret hade förut höjt sig öfver den egentliga kyrkan; nu «påmurades västra delen af kyrkan, så att den i sin helhet kom under ett tak». Biskop Lindblom hade på 1780-talet planen att nedbryta pelare och hvalf, hvarigenom en prydlig och «glad» kyrka skulle vinnas; lyckligtvis lade socknens ekonomi hinder i vägen för den intressanta planen. Sedan «kungagrafvarna» 1843-45 reparerats på statens bekostnad, företogs en allmän reparation 1846, då kyrkan fick sitt nuvarande utseende. Utom dessa stora arbeten hafva tid efter annan smärre sådana skett: medeltidens små fönster ha vidgats, läktare uppbyggts m.m. 1663 vidfogades kyrkan ett grafkor för den grefliga Douglaska familjen.

Ett förslag till kyrkans fullständiga restaurering hvilar i afvaktan på anslag af regering och riksdag.

---

1. C. Silfverstolpe i Nordisk familjebok.
2. I kronan räkenskaper finnes en anteckning härom: «Anno 1559 den 13 febr. har mäster Erik Falk levererat till Vreta kloster: smör 1½ tunna, gumselamm 13 st., tackelamm 7 st.» Enligt samma års räkenskaper har konungen unnat nunnorna: «råg: 9 pund 6 spenn; malt: 3 tunnor 2 pund 2 spenn» År 1562 erhöllo de 5 kvigor, 8 gumselamm, 5 tackelamm. Boren., anf. st. s. 55, 56.
3. Anteckning i Vreta kyrkoarkiv.
4. Rhyzelius, Monasteriologia.
5. Boren., anf. st., s. 56. Uppgiften får väl fattas så, att eldsvådan träffade de egentliga s.k. klostergårdarna i kyrkans närmaste närhet.
6. Se Hogenskild Bielkes bref till konungen, nov. 1578, i Histor. Bibl. utg. af Silfverstolpe II, s. 68, noten.
7. De förgyllda kopparkronorna öfver grafvarna äro uppsatta af Karl XI.
8. Hist. Bibl. I, s. 238.
9. G. Westling: Linköpings domkyrka, s. 15.
10. «Den, som af de omkring kyrkan varande gamla klosterbyggnaderna utbryter antingen kalk- eller murstenar och dem försäljer eller eljest föryttrar till annat än församlingens och kyrkans tjänst och behof, vare förfallen till 5 daler s:mts vite.» Vreta klosters sockenstämmoprotokoll d. 5 juli 1763. Liknande beslut fattades ofta, både tidigare och senare.