Vreta kloster: Vägledning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  VIII. Klostrets upplösning
Vreta kloster
av Frans Oscar Wågman


Kyrkan[redigera]

Omgifven af sin lummiga kyrkogård erbjuder det minnesrika gamla templet en rätt tilltalande anblick. Tornet, 42 meter högt, byggdt 1764 efter ritning af Cronstedt, står ej i öfverenskommelse med kyrkans ålderdomliga stil men är i sig själft ej utan förtjänst. Kyrkan i öfrigt ger ett intryck af lif och organism genom de många tillbyggnader, hvilka, olika till form och höjd samt bildande en mängd växlande vinklar, utsprång, afsatser och takytor, vidhäfta densamma och åstadkomma en pittoresk verkan. Samtliga ytterväggar äro kalkrappade; af arkitektoniska prydnader finnas inga, om ej en och annan pilaster samt ett par i rappningen insänkta kors å östra gafveln. Taken, förr spånklädda, nu plåttäckta, äro i sadelform; betäckningen å tornet liksom å det så kallade Douglasska grafkoret utgöres af en kupolformig huf med lanternin, som afslutas med en mindre huf liknande den större. Fönstren betrakta vi vid ett besök i kyrkans inre. Ingångarna äro tre, en å hvardera af kyrkans södra, västra och norra sidor; de sakna betydenhet och intresse; ansenligast är den å västra sidan, en portal uppförd 1804 i något slags tung kejsarstil och flankerad af tunga sträfpelare; marmortaflan däröfver bär inskriften; An. 1764. Regn. rege Adolpho Friederico delin. et ordin. supr. archit. e. equ. de st. pol. illustr. com. Carolo Johanne Cronstedt. Præf. prov. equ. de st. pol. Gustavo magist. Tiburtz Tiburtio r. acad. sci. memb. comminist. magist. Joachimo Balck sumpt. templi atqu. eccl. Wret. turris adstructa est.[1]

Church plan Vreta monastery church, Sweden.png
A. Koret P. Pelare
B. Triumfbågen Q. D'Albedyhllska grafven
C. Korsarmarna a. Altare
D. Midtskepp b. Inges grafvård
E. Sidoskepp c. Uttömningssten
F. Vapenhus d. Gång
G. Likbod e. Magnus Nilssons graf
H. Sidoskeppets utvidgning f. Ragvalds Knaphöfdes graf
J. Douglasska grafkoret g. Altare
K. Ragvald Knaphövdes kor h. Uppgång till predikstolen
L. Magnus Nilssons graf i. Ingång till D'Albedyhllska grafven
M. Sune Siks kor k. Sune Siks graf
N. Sakristian l. Uttömningssten
O. «Skvallerkuren»  

Vi inträda i kyrkan genom västra dörren och ett smalt vapenhus. Templets grundplan (se skissen) visar ett treskeppigt långhus, ett tvärskepp med korta armar samt ett ovanligt stort kor. Hela längden är 42 meter. Skeppen åtskiljas af fyra pelare i 2 rader; ett tredje pelarpar är numera inbyggdt i tornets stödjemurar. Pelarna äro fyrkantiga, utan kapitäl belagda med pilaster utåt midtskeppet. Sidoskeppen äro mycket lägre och blott hälften så breda som midtskeppet; koret däremot bredare än detta samt högre; det innehåller tvenne kvadrater och har rak altarvägg. Hvalfbågarna äro stundom runda, vanligare lindrigt spetsade; stafverket är enkelt, tungt och uppbäres af kolonnettartade stöd med enkla kapitäl. De ursprungligen små, högt sittande fönstren äro under senare tider mångfaldigt ändrade och förstorade samt visa en mycket ful form genom sina tryckta öfverbågar. Dock finnes här och där i tillbyggnaderna ett och annat förster (sic) af ursprunglig romansk form med rundbåge; ett par dylika, nu igenmurade, sitta äfven öfver korläktarna; å södra tvärarmens gafvel är ett rundfönster, säkerligen gammalt men nu förvanskadt; å södra korväggen är ett karakteristiskt prof på öfvergångsstilens fönsteranordning.

Kyrkans byggnadsstil visar sig således vara den senromanska eller s.k. öfvergångsstilen, i enkel form efter cisteciensernas grundsats att undvika all onödig prydnad. Kyrkan verkar också allvarlig och tung, helst i sitt nuvarande förfall, men äger hos sig något, som stämmer sinnet högtidligt.

Såsom redan är nämndt, uppfördes kyrkan vid tiden omkring 1240 - 1289 och invigdes den 13 juni sistnämnda år. Materialet var huggen kalksten. Redan under klostertiden torde den hafva undergått förändringar;[2] med säkerhet veta vi ej något härom. Efter reformationen blefvo ändringarna talrikare. Torn, som under medeltiden saknats, uppfördes under kyrkoherden Nic. Magni tjänstetid (1608 - 1650) vid södra sidan längst i väster och kallades «röda tornet», antagligen af materialet; tegel; dess öfversta betäckning hade trappformade gafflar. Öfver koret fanns en takspira af trä, ovisst från hvilken tid. Det Douglasska grafkoret uppfördes 1663. Åren 1763 - 1767 företogs en genomgripande reparation. Det «röda tornet» nedtogs jämte takryttaren, och det nuvarande uppbyggdes; långhusets murar, förut 3 meter lägre än korets, ökades till samma höjd som detta, och hela kyrkans hufvudstomme lades under ett gemensamt sadeltak; kyrkans yttre rappades, och det inre hvitlimmades delvis.[3] Efter åtskilliga detaljförändringar skedde en ny genomgripande reparation, delvis med statsunderstöd åren 1842 - 1846, då kyrkan erhöll sitt nuvarande utseende.

Efter denna allmänna orientering företaga vi en vandring genom kyrkan, främst aktgifvande på inredningen, hvarvid vi anmärka, att trägolf i bänkarna lades först år 1796, «där man förut trampade själfva jorden». Altarbordet är gammalt, men det egendomligt formade ovala altarskranket är från 1802 liksom bänkarna, båda tarfligt hantverksarbete. Värdefullare är predikstolen, af ek i barockstil med Frälsarens och evangelisternas bilder i nischer, en gåfva af majoren Henrik Koskull (✝ 1656); den hit hörande vackra trappan är borttagen, och ekvirket doldt under bestrykning af svart och hvit oljefärg. Dopfunten af sten, från romansk tid saknar fotställning. Koret vanprydes af höga läktare från 1801. Orgelläktaren längst i väster har orgel om 9 stämmor,[4] förfärdigad af L.P. Åkerman 1865.

Ljuskronorna anföras i ordning, från väster räkadt: 1) Krona af mässing, 6-armad, gåfva af kvartermästaren Måns Haraldsson och hans hustru, hvilkas bilder i 1630-60 talets dräkt hänga å närmaste pelare. 2) dito af malm. 12 armad, köpt 1656; 3) dito 8-armad, gåfva af grevinnan Hedvig Douglas, född Mörner;[5] 4) dito af malm med fjorton pipor, gåfva af prosten Sithelii änka, Rebecka Dalhemia.[6] Till belysningen höra äfven ljusstakarna å altaret: tvenne af tenn af ovanligare form, gåfva af förenämnda grevinna Douglas; en större dito af mässing med inskrift: «Dono dedit M. Arvid Borænius P. et P. Wretensium Ao MDCCXXI.»[7] Af synnerligen värdefullt arbete är ett par ljusstakar af silfver i form av vridna pelare, betäckta med rikt blomverk, fåglar och frukter, allt i drifvet arbete. Inskriften bär gifvarenas namn: «Bothwid Gladhem; Helena Rönigh år 1713 den 25 december[8]

Innan vi lämna koret, uppmärksamma vi den gång, som genombryter triumfbågens södra mur, och hvilken under katolska tiden, om vi få lita på traditionen, ledt till biktstolen.[9] I samma mur är en 4-kantig nisch med en s.k. uttömningssten, hvari vigdt och helgadt vatten utslogs och medelst ett rör leddes ned i jorden för att undvika dess profanerande eller användande till vidskepelse.

Vi hafva i det föregående sett, huru Vreta kloster var en eftersträfvad begrafningsort. Förhållandet förblef detsamma efter reformationen, en god del af kyrkans minnen äro minnen från grafvarna. Vår vandring går nu bland dessa.

Vi börja i högkoret. Invid altaret är konung Inge d.y:s epitafium, förut omtaladt (sid. 13). På n. sidan om altaret, delvis täckt af altarskranket, är en grafsten med följande inskrift: «Hic requiescunt Ravaldus, Zacharias et Ericus [Lau] tii cü sua sorore [Ingridi] Resurectionem jus[torum ex]pectantes, qui [obierunt in] Chro 24 et [30 Maiji] Ano Dni [1566].[10] De inom parentes inneslutna orden äro enligt en äldre uppteckning.

Midt för altaret är en sten med Bielke- och Leijonhufvudska ätternas vapen; öfver sköldarna stå bokstäfverna a e och a e d. Kring kanten löper inskriften: «her ligger begrafven salige fru anna erickx dotter axel ericksons hvilken i christo afsomnade anno domini m d x l.[11]

Vi akttaga vidare följande grafstenar:

En sten med 2 par sköldar med herr Per Stolpes och hans fru Anna Somes fäderne- och mödernevapen. Inskrift: «Herunder hvilas i christo thë ædle och welbördighe Per Stolpe till Yttersiöholm, hvilken för Linkiöping slagë blef, thë 25 Sepemb. anno 1598 sampt hans elskelige kiere hvs frv, ædle och velbördige Anna Some, hvilken afsomnade i Herranom... anno... Gud gifwe them och os allom en saligh upstondelse. Amen.»[12]

En rikt utsirad sten med kolonner, änglahufvud, dödskalle m.m., inskrifterna «homo bulla» och «memento mori» samt: «mors certa, hora incerta.»[13] Vidare följande elegiska verser:

«Contumulantur in hac crypta Laurentius, huius
coetus qui fidus præsco, Palumbus, erat,
et thalami sociæ Mechtil' prior, Anna secunda
stirpis Enandrinæ hæc pignora et octo tori.
Per tua mundamur sanctissima vulnera Jesu.
Mors tua sit nobis gloria, Vita, salus.»[14]

Mellan kolonnerna står anfört Psalt. 64:20.

En sten med lagerkrans, bok och kalk, änglahufvud och dödskalle samt kolonner och initialerna NR - MS - LD. Öfverst anföras Rom. 14: 7,8. Nederst står: «Här vder hvilas i Herranö Gudi s.m. Nils magni, fordö skolemæstar i söderkop. säda pastor wid wreta closte och consitorialis vthi Licop. hvilke afsompnade the 16 Marti 1650 med sin elskelige H. ragnil Larsdotter, hvilke seda hon X bar hijt till werlde födt hade afsompnade i gvdi the IV ivly ano CIC ICCXXIII med sine IV bar ingrid nilsdotter lars nils och daniel nilssöner. Gud förläne the ee salig vpstandelse.»[15]

Grafsten med kolonner, lagerkrans och sköld, innehållande ett slags bomärke; i hörnen initialer, ofvan S.A., nedan M.A. Å stenen är uthugget Job 14: 1, 2 samt, «här: under: ligger: begrafven: salige: swenn: andersson: hvilken: afsomnade: i: christo: then: 5: ivly: ano 1.5.8.5: gvdh: hans: siel: nåde: evignerlige: ame.»

Äldst af alla griftestenarna, såvidt de ännu äro läsbara, är den vid södra korväggen liggande, som bär ett kors uthugget med en ring i midten; i en större ring däromkring läses: «obiit soror maria MCCC XII IIII kal. maji.» Inskriften i kanten kan ej tydas.

En nära härintill liggande sten har en inskrift, som redan 1735 var utnött; vid trappan till koret är en dylik, å hvilken endast bokstäfverna IL - S äro läsbara.

Å stora kyrkogången befinna sig följande grafstenar:

Nära predikstolen en sten med inskrift: «Prosten Münchenbergs Grafstelle». Härintill är på södra pelaren uppsatt en minnestafla med blomstergirlander, änglar, manshufvud i allongeperuk och ett rödt hjärta, samt bibelordet 1 Kor. 5:52. På taflans nedre del läses: «Minnestafla efter prosten Mag. ANTON MÜNCHENBERG och prostinnan Christina Älf. The woro födde i Norrköping Han 1680, t. 1 Julii Hon 1695 t. 16 Mart. och sammanvigde 1711 t. 11 Juni. Hans föräldrar woro bagare-åldermanen, Christoffer münchenberg och hust. Catharian Kalkberner, hennes prosten i Qvillinge Samuel Älf, och prostinnan Brita Wallenström. The förstanembde födde 7 barn, Brita-Catharina, Christina, Samuel, Anton, Erik, Lotta och Maria, Han studerade i Norrköping, Linköping, Upsala och Lund, blef collega i Norrköping 1709, capellan vid St. Johannes, 1710, pastor i Borg och Löt, 1720, pastor och prost i Vreta 1735, han afled 1743, hon 1781. Han d. 26 Septemb., hon d. 6 Mart.»

Fortsättande vandringen nedåt stora gången finna vi följande grafstenar.

En sten, rikt utsirad med lagerkrans, timglas, dödskalle och änglar samt flera inskrifter, såsom: «hodie mihi», «cras tibi.», «Wij äre hijt födde med sorg och gråt, vårt lijf ändas med samma låt, Som är ijdel bekymber och nöd alla dagar intil vår död.», «Här under ligger begrafven salig här Qvartermestaren af Östgöta Cavalleri fordom ärlige och manhaftige Måns Haraldson, hafver tienat uti 42 åhr död d. 16 Juni A:o 1693 med sin h. Katarina.» - «Måns Haraldson. Katarina Olufsdotter Anno 1688.» - Parets bild hänger, som redan nämnts, å den närstående norra pelaren.

Enklare sten med inskrift: «Härunder hvilas i Herranom s. Måns Jönsson i Mölap[16] fordom domare här i gulbergs härad, hvilken asomnade d. 14 Februari 1655 med sin kära hustru.»

Längst ned mot kyrkodörren en sten, hvarå är inristadt: «Här under hvilas i Herranom cronones befallningsman Wälbetrodde her Jöns Erichsson och hans k. hustru Cherstin Persdotter: under varande äktenskap aflat 5 barn, 4 söner och en dotter, varit läns- och upbördsman öfver gulbergs, bobergs härader uti 10 åhr, sädan befalningsman öfver gulbergs bobergs vifolka och Valkebo härader uti... åhr född i bosgårdh och harsta socken A:o 1644 Den 1 Feb. afsomnade den 24 nou. A:o 1712 hustrun född i glansta A:o 163.. d. 24 decemb: afsomnade d. 24 April 1712, sönerna Eric dödde 1706, Samuel 1688, Johan 1715, Axel 1707.» Härefter språket Fil. 1:21., och kring kanten Psalt. 37:25.[17]

De väsentligaste af kyrkans minnesmärken äro härmed genomgångna; vi företaga nu en vandring genom dess tillbyggnader eller s.k. kor.

På norra sidan i vinkeln mellan tvärarm och kor ligger en kvadratformig liten byggnad, hvilken utgjort en del af den gång, som förbundit kyrkan och klosterhusen; ännu kvarvarande diagonalstafvar i hvalfvet visa, att den ägt en viss prydlighet. Folkkvickheten i senare tid, dock redan före år 1700, har gifvit rummet namn af «Skvallerkuren», liksom närmaste kvadrat af korsarm heter «Käringsucken».

Öster härom ligger sakristian, ett rektangelformigt rum med hvalf men utan stafvar, numera deladt i 2 våningar, den öfre nyttjad till arkiv. Är möjligen samma rum, som kallats kungskoret. Enligt gamla men ej synnerligen trovärdiga uppgifter skulle konung Valdemar Birgersson och hans drottning Sofia här ligga begrafna. Här visas oss porträtten af två församlingens mest framsteånde kyrkoherdar. Tiburtz Tiburtius[18] och biskopen, sedermera ärkebiskopen J.A. Lindblom.[19] Ej heller må vi uraktlåta att se kyrkans kalk, af silfver och förgylld, ett krigsbyte från Polen och gåfva af fälstmarskalken grefve Robert Douglas. Den är genom sitt konstnärliga arbete en af kyrkans dyrbaraste klenoder. På fotställningens 6 fält äro 5 sköldar med den polska örnen i svart emalj, i det sjätte Kristus på korset omgifven af Maria och Johannes. På skaftets midt framställas under tornlika baldakiner i fristående bilder 6 helgon med sina attributer. Kring fotens yttre rand löper inskriften: «᛭ istum ᛫ calicem ᛫ dedit ᛫ iohannes monik ᛫ prepolitz ᛋ in ᛫ tfeuma (?) ᛫ i honore sancti viti martiris.»[20]

Öfriga altarkärl äro ej af särskildt intresse. En oblatask af silver är en gåfva af ofvannämnde prost Palumbus 1659; brudkronan stor och tung, förfärdigad 1725. Äfven kyrkans skrudar och klädnader äro ej vidare anmärkningsvärda; mässhakarna äro från 1785 och 1825; ett bokställ af hvit sidensars, broderadt med guld, är från nyare tid, skänkt 1839 af fröken Josefina Kraft, ett vackert arbete ehuru söndrigt.

I sakristian finnas tvenne grafstenar, båda öfver aflidna pastorer. Den ena, rest mot muren, bär inskriften: «Ad hoc saxum jacet Vir, dum vixit, magnæ Eruditionis et Auctoritatis, Admodum Reverendus et Clarissimus Mag. Arvid Borænius, qui fuit atriusque fortunæ exemplum rarum, Constans tamen virtatum cultor. Testes sunt solum in Boeryd natale 1657, Schola Eksionensis 1673, Lyceum Lincopense 1678 et Upsalia 1681, abi Magister est creatus 1691, Lincopia, ubi notarius Consitorii fuit 1691. Mox 1694 Græce L. et 1701 S. Theologiæ Lector, simulque Consistorii Adsessor, et Pastor in Skeda laudabilis, donoec Præpositus et Pastor laudem evaserit Vretensis 1714. Quum anno ætatis suæ 65:to (multo ante ter Gymnasii Rector, trium uxorum maritus, Helenæ Pontin, Chath. Elisab. Lindebohm et Annæ Duræi, unici filii et 5 filiarum genitor) Moritur ac placide nunc quiescit A:no «MDCCXXI.»[21] Å den liggande stenen läses: Psalt 4:9 och Es. 26 samt inskriften: «Härunder hvilas i Herranom Magister Swen Sithelius uthi Linköpings schola Rector i 3 år, i Gymnasio Lector 1 år, sedan Pastor i Wreta och i thes contract probst 15 år, under echtenskapet aflat 1 dotter, afsomande år 1685 then 20 Martii. Cristus är mitt lif. Härunder hvilas ock i herranom magister Zacharias Reuserus uti Linköpings skola Rector 7 år, Lector Phil. 10 år, Theol: et Poenit 3 år, under then tiden pastor i Landeryd 12 år, sist i Vreta pastor och Probst genom döden afgick 1694 then 13 Sept. Sammalunda ligga härnedan thessa wyrdige mäns kära hustru, gudfruchtig och dygderik matrona h. Rebecka Danielsdotter, hvilken afsomnade 1695 then 2 martii.»

Från sakristian begiva oss till den i vinkeln mellan södra korsarmen och koret befintliga utbyggnad som går under namnet Magnus Nilssons grafkor. Det har kvadratisk grundplan, takhvalf, ett litet romanskt fönster samt därintill en fyrkantig nisch, troligen afsedd för förvaring af kyrkokärl. De i detta kor uppställda bilderna af trä hafva tillhört en altardekoration från 1600-talet. Här befinner sig äfven tronpretendenten Magnus Nilssons af Johan III uppsatta grift, hvarom förut är ordadt (sid. 14).

Från detta rum inträder man i ett större rektangulärt rum vid högkorets högra sida midt emot sakristian; det är hvälfdt, får ljus genom trenne små romanska fönster samt en bred hvalföppning utåt högkoret, hvilken är afstängd genom ett smidt gallerverk af järn. En bredvidliggande liknande öppning är nu igenmurad med en tunn mur.

Nära södra väggen är beläget hvad som enligt inskriften kallats Sune Siks graf. Om denna hänvisas till hvad förut (sid. 14) är omförmäldt. Här skola äfven enligt traditionen abbedissorna Katarina och Ingrid Svantepolksdöttrar hafva sina grafställen, en tradition som likväl knappt kan tillmätas betydelse; troligen fingo de sitt hvilorum i korsgången mellan kyrkan och klostret. Ännu 1724 fanns här en af ett staket omsluten grafvård, hvarunder hvilade Stellan Mörner samt hans fru Maria von Grünau;[22] men denna vård är numera försvunnen.

I detta rum förvaras en del af kyrkans äldre tillhörigheter, såsom det gamla orgelverket från 1747; en åldrig altartafla föreställande Jesu korsfästelse; en kyrkostol, målad och prydd med Vasavapnet, hvilken haft sin plats i koret och nyttjats af Gustaf Vasas son, hertig Magnus af Östergötland, under den tid han var bosatt å Kungsbro; åtskilliga lämningar efter den förut omtalade altardekorationen, en eller ett par illa medfarna bilder af trä från medeltiden; ett par brudpällar från 1787 och 1800-talets första år, hvilka stundom uppgifvas vara «hertig Svantepolks bårkläde»; flera vapensköldar tillhörande släkterna Oxenstierna (oxpanna), Koskull (3 blad), Klingspor (upprest hjort och ett träd), ett anträd tillhörande ätt, som ej kan bestämmas, m.m.

Här förvaras äfven ett par kyrkbänkar från medeltiden, groft arbetade men försedda med rörligt säte, så att gudstjänstdeltagaren kunde sitta, när sätet nedfälldes; när åter ritualen fordrade hans stående deltagande, uppfälldes sätet, hvilket dock var på undersidan försedt med ett delvis urhålkadt utsprång, så att det erbjöd den stående ett stöd och någon hvila. De andliga, för hvilkas bekvämlighet inrättningen var uppfunnen, gåfvo den erkännsamt namnet «misericordia» d.ä. barmhärtighet.

I östra väggen är en nisch med en uttömningssten liknande den i högkoret. I samma väg befinner sig en nu igenmurad hvälfd öppning, hvilken ledt till det s.k. D'Albedyhllska grafkoret, förr tillhörigt ätten Koskull. Det ligger under jorden, har varit försedt med öfverbyggnad, som borttogs 1846, och täckes nu utanför kyrkan af ett platt tak af kalkstenshällar och grästorf. Här hvila medlemmar af släkterna Koskull och D'Albedyhl.[23]

Vi träda åter ut i kyrkans södra korsarm. Denna afslutas åt söder med en tillbyggnad, hvilken utantill har kvadratisk form men innantill utgöres af en cirkel med fyra halfrunda nischer samt en större nisch mot öster, i hvilken befinner sig ett stenaltare; rummet täckes af ett kupolhvalf. Fönstret, ett åt öster och ett åt söder, äro ovanligt små, i romansk stil. Rummet har tydligen användts såsom kapell för gudstjänstöfningar under katolska tiden. Dess nuvarande uppgift är att utgöra lägerstad för tronpretendenten Ragvald Knaphöfde, hvars af Johan III upprättade epitafium här finnes. (Om detta se förut sid. 14.) Ett litet krucifix på altaret lär vara krigsbyte från Polen.

Väster härom intill södra sidoskeppet ligger den grefliga ätten Douglas' grafkor, upbyggdt 1663. Från kyrkan skiljes det genom en bred hvalföppning, försedd med gallerverk af smidt järn. Dess grundplan är 6 sidor af en något långsträckt 8-hörning, hvalfvet genomkorsas af sju breda hvalfstrålar, väggarna bära spår af förr befintliga målningar, fönstren äro tre. Under detta öfre grafkor befinner sig ett underjordiskt, helt och hållet fylldt af likkistor till ett 30-tal eller mera.

I öfre grafkoret stå på en upphöjning 5 kistor af driven metall, delvis rikt förgyllda, alster af parisisk konstslöjd. I midten, högre än de andra, är en synnerligen praktfullt arbetad kista med inskrift: «Kongl. Maj:ts till Sverige Troo Man Geheime Rådh, General Fältmarskalk och Kriigs Rådh Robert Douglas, Grefve till Skenninge, erf Baron af Hvittingheim, friherre till Skielby, Herre till Zewen, Högsätter och Sannagården.»[24]

Närmast åt väster en förgylld och målad metallkista, hvarå läsas bibelorden Psalt. 102: 12, 13 och Job 14:12 samt inskriften: «Grefve Adolf Douglas, grefve till Skiäninge Frijherr till Skiälby Herre till Högsätter Zefwend och Sannegården. Född i Stockholm 31 December A:o 1651, dödh i Brüsselen 11 Aug. A. 1672.»[25]

Väster härom en kista med bibelorden Job 7:7, 8, 9; Psalt. 3:5, Job 14:6 och inskrift: «Den högvälborne Herre her Carl Douglas, Grefve till Skiäninge frijherre till Skiälby, arfbaron till Hvittingham, herre till Zewen, högsätter och Sannegården, är född i Torn i Poland A:o 1656 2 aug. och döödh i Paris 27 april 1678.»[26]

Närmast öster om midtkistan är en annan till utseendet lik nr 2. Härå bibelorden Job 13:12 och 14:4, Fil. 1:21 samt inskriften: «Kongl. Maij:ts bestälte. öfverste, lieutenant af. det. skånska. infanteriet. och. cammarherre. dhen. högvälborne. herre. her Wilhelm. Douglas. grefve. till. skiäninge. frijherre. till Skiälby. arfbaron till Hvittingheimb. herre. till. högsätter. Zefwen. och. Sannegården. född. uti. swaben. åhr. 1646. den 20 novemb. och. i. herranom. afsomnat. vti. stockholm. den 17. februari. 1674.»[27]

Vid östra väggen står en kista med krigiska emblemer på locket, bibelspråken Psalt. 27:13 och 17:15 samt inskriften: «Den sahl. Högvälborne Grefve och herre, He Axel Dovglas. Grefve till Skäninge, Frijherre till Skiälby, Herre till Högsätter, Zefwen och Sannegården, född i Stockholm, Anno 1650 den 14 novemb. och död dersammastädes de 18 Maiji A:o 1673.»[28]

Bakom dessa kistor står på ett högt postament en porfyrurna med inskrift: «Stoftet af öfverste kammarjunkaren grefve Carl Wilhelm Israel Douglas, född på Katrineberg i Östergötland den 20 april 1824, död på Villa Douglas i Baden den 14 januari 1898.»[29]

I grafkoret förvaras vidare ett par mindre kistor utan namn men med den Douglasska ättens vapen. Väggarne äro fullkomligt betäckta med hufvudbaner och vapensköldar, tillhörande ätten Douglas och därmed befryndade, såsom de skotska släkterna Leslie, Maitland, Lander of Bass, Matheran, Borthwick samt svenska ätten Mörner. Dessa vapensköldar buros i fältmarskalken robert Douglas' liktåg jämte en del sorgefanor, af hvilka lämningar äfven finas i koret. - Här hänger äfven slidan till en silfvervärja, hvilken tillhört samme fältmarskalk, hans silfversporrar samt en hjullåsbössa med rik guldinläggning; ursprunglige ägaren synes af inskriften: «Jacobus, dei gratia livoniæ et curlandiæ et semigalliæ d.»

I grafhvalfvet under koret befinner sig ett stort antal - öfver 30 - likkistor, delvis väl arbetade, hvilka innehålla stoftet af medlemmar af släkten Douglas samt med dem befryndade personer. Af dessa må nämnas:

Fältmarskalken R. Douglas' öfriga barn: sonen Robert, f. 1662 28/8, ✝ 1665 16/4; dottern Kristina, f. 1652, gift 1680 med grefve Gustaf Adolf Oxenstierna af Korsholm och Vasa, f. 1648 3/9, ✝ 1697 9/12, öfverstelöjtnant vid Västg. kav. 1677, öfverste. Äfven han hvilar i grafhvalfvet. Hans vapensköld finnes i Sune Siks grafkor. - Gustaf, f. 1648 23/5, ✝ 1705 24/7, Major vid gardet 1673, öfverste för skånska dragonerna 1677, landshöfding i Västerbotten 1692. Deltog med utmärkelse i slaget vid Lund. Gift 1680 med grefvinnan Beata Marg. Stenbock, f. 1661 7/5, ✝ 1735 7/9, dotter af riksamiralen Gust. Otto S. och Kristina Katarina De la Gardie. Äfven hon har här sitt sista hvilorum, liksom parets barn: Ulrika Elonora, f. 1691 7/11, ✝ 12/9 - Karl Ulrik, f. 1699 4/1, ✝ 1700 21/1. - Jakob, f. 1693 16/4, ✝ 1710 16/11 i Stockholm af pesten. - Robert Adolf, f. 1690 6/7, kapten vid Dalregementet, stupade i slaget vid Gadebusch 1712. - Vilhelm, f. 1683 6/1, ✝ 1763 8/4 å Stjärnorp. Fänrik i fransk tjänst 1699, kapten 1702, afsked 1703. Löjtnant i svensk tjänst 1704, kapten 1705. Särdeles tapper krigare, vardt han fången vid Poltava 1709 och förd till Vologda, där han måste kvarblifva till krigets slut. Blef därefter ryttmästare 1722, generaladjutant 1723 och erhöll vid afskedet 1725 öfverstes rang. Slutligen generalmajor i holsteinsk tjänst 1738, R.S. O. 1748. Gifte sig under fångenskapen i Vologda år 1715 med Maria Houtman von Bouschhorn, f. 1682, ✝ 1771, dotter af en holländsk köpman af adlig släkt.

Detta par hade flera barn, hvilkas stoft förvaras i grafhvalfvet, nämligen: Maria Vilhelmina, f. 1717 18/3, ✝ 1803 2/8; Hedvig Kristina, f. 1719 24/12, ✝ 1805 24/6; Beata Margareta, f. 1716 24/4, ✝ 1805 13/11; Johan Vilhelm, f. 1718 24/8, förare 1732, löjtnant vid Östg. infant. 1743, kapten 1749, major 1760, öfverstelöjtnant 1761. Ådagalade stort mod, särdeles i affären vid Passewalk, och afled 1770 27/5. Samtliga dessa syskon voro födda i Vologda och dogo ogifta. Vilhelm Otto, f. 1721 26/2, ✝ 1776 14/9. Sergeant 1735, löjtn. 1747, ryttmästare 1759, kammarherre, hofmarskalk. Gift 1749 med Eleonora Lovisa Sofia Dohna, f. 1726 27/1, ✝ 1797 30/1, dotter af generalmajor grefve C.A.D. och Hedvig Soop.

Barn af detta par: Robert Delphicus, f. 1751 4/7, ✝ 1810 10/1. Kanslist i utrikes-expeditionen, lagmans afsked 1777. Gift 1791 med änke-assessorskan Anna Beata Fahstedt, f. Hellstedt, f. 1752, ✝ 1812. Äktenskapet barnlöst. Vilhelmina, f. 1753 6/10, ✝ 1839 10/2, gift 1781 med Johan Daniel Ehrenborg, f. 1744 15/5, ✝ 1815 26/1, kapten vid Svea artilleri, afsked 1794; begrafven här. - Karl Vilhelm, f. 1754 3/10, ✝ 1822 2/11. I krigstjänst 1772, major 1793, öfverstelöjtnant 1809, afsked 1816. Gift 1783 med Märta Kristina Montgomery, f. 1762 22/9, ✝ 1839 21/8, dotter af löjtnant C.D.M. och Ebba Holst. parets son var Vilhelm Kristoffer Robert, f. 1784 6/8, ✝ 1844. Volontär vid gardet 1802, kapten vid lifgrenad. 1810, major 1812, öfverste i armén 1823, öfverstelöjtnant vid andra lifgrenad.-regementet 1827, afsked 1830. Gift 1822 med Magdalena Sofia Lagerfelt, f. 1797 28/6, ✝ 1834 16/1, dotter af överstelöjtnanten, friherre Israel L. och Magdalena Sofia Falkenberg. Son af detta par var den förut omnämnde öfverstekammarjunkaren Carl Vilhelm Israel D.

Enligt uppgift hvilar här äfven Clas Rålamb, f. 1682 12/4, ✝ 1751 26/3, landshöfding, jämte sin maka Kristina Katarina Douglas, f. 1684 18/4, ✝ 1747 20/1, dotter af förutnämnde landshöfdingen Gust. D. och Beata Marg. Stenbock.

Asterisk.svg

Efter detta besök i det Douglasska grafkoret hafva vi genomgått kyrkans sevärda delar. Å ömse sidor om midtskeppets västligaste kvadrat finnas tvenne utbyggnader eller egentligen utvidgningar af sidoskeppen. Den norra begagnas till likbod och är nu helt och hållet afskild från kyrkan. De erbjuda intet af intresse.

Vi begifva oss ut ur kyrkan för att kasta några blickar på

Kyrkogården[redigera]

Den bildar en tämligen vidsträckt rektangel, omgärdad af en ringmur af kalkstensplattor, lagda på hvarandra utan bindemedel. På västra sidan är en större kyrkoport med järngrindar, kallad Brudporten, emedan brudpar härigenom tåga in till kyrkan. Södra sidans port benämnes Likporten, emedan begrafningsprocessionerna taga denna väg. En mindre port i öster hette förr Bergsporten.

Emellan kyrkan och norra ringmuren är blott en smal gång utan begrafningsplats, ett förhållande som är vanligt å gamla kyrkogårdar. Folktron menade nämligen, att kyrkorna på domedag skulle falla åt norr och hindra där begrafna att uppstå.

En gråstensbyggnad på kyrkogården hvarest enligt folksägnen «nunnorna förvarade sin sill och sitt salt», är säkerligen från tiden efter reformationen; nyttjas nu till materialbod. I närheten häraf stod förr en klockstapel af trä, nedtagen 1764.

Kyrkogården utgjorde länge ett kalt fält, öfversålldadt af grafkors och s.k. «grafhus», små byggnader, hvarunder en viss gård hade sitt grafställe. 1753 «planterades de första almar, oxlar, runnar och lindar»; gångar saknades till 1801, sitt nuvarande skick erhöll kyrkogården 1841.

Den erbjuder en för en landtkyrkogård ovanlig rikedom på minnesvårdar, delvis öfver rätt betydande personer; stundom är själfva inskrifterna det mest anmärkningsvärda.

Här hvila trenne linköpingsbiskopar, en sedan ärkebiskop. Den enes grafvård bär inskriften: «Biskopen J.J. Hedrén född den 4 mars 1775, död d. 14 febr. 1861.»[30]

Den andres vård, å s.ö. kvadraten, innehåller ett loftal i sin tids stil: «Magnus Lehnberg, biskop i Linköping, född 1758, död 1808. I honom förlorade religionens läror och store mäns minnen den vältaligaste tolk, som varit hos oss född; samtiden uppvaknade och blef hans lärjunge. Tider som kommen afundens, I läsen vi hörde honom.»[31]

Ärkebiskopen hvilar å s.v. kvadraten. Å vården läses: «Sepulcretum J.A. Lindblom, nat. 1746. Denat. 1819.»[32] Nära hans graf hvilar en annan biskop under en sten, som bär inskrifterna: «Ol. Wallqvist. Ep. Vexion. - Cetera famæ. - Natus in Edsberg Neric. D. VI Jun. MDCCLV. Den. Norcopiæ d. XXX Apr. MDCCC.» På stenens andra sida läses: «Regis sumptibus sub ipsis comitiis inhumatus Norcopiæ d. XV Maji MDCCC. Heic requiescit. Lapidem posuit lugens vidua Adolf. Lov. Schützercrantz MDCCCIV.»[33]

Nära dessa vårdar är en annan, som bär den rätt märkliga inskriften:

Petrus Lehnberg Nic. Lindblom
nat. MDCCXVII. nat. MDCCXXV
Denat. MDCCXCI Denat. MDCCXCII
Math. Proff.
In vita et morte conjunctissimi
cura J.A. Lindblom. Ep. Linc.[34]

Invid det Douglasskra grafkoret står på fyrkantig sockel en triangelformig sten. Inskriften är: Grefve Gustaf Otto Douglas född i Kärna 1759, död i Kaga 1830. Efter egen önskan här begrafven. G. Ps. 297:7.»[35]

Nära härintill är en vård af kolmårdsmarmor, rest till minne af «Justitieombudsmannen Casper Ehrenborgs efterlämnade maka Anna Fredrika Ehrenborg, född Carlqvist, född 1794, död 1873. 1 Cor. 13:12.»[36]

Grafstenen härinvid, ett hvitt kors på fotställning af sandsten, bör uppmärksammas för det sinnrika bibelcitatet. «Richard Bring. F. d. 24/11 1859. D. d. 6/12 1865. Därföre till äfventyrs for han sin väg till en tid, att du skulle få honom evigan igen. Phil. 1:15.»[37]

Nära koret hafva sin lägerstad tvenne af församlingens kyrkoherdar. På den enes grafsten läses: «E. P. Lodell, kyrkoherde i Vreta kloster och Stjernorp ★ 1811, ✝ 1875.» På den andres: «Mag. Tiburtz Tiburtius p: och p: j Vreta. Kongl. Sven: Vet: Acad: Ledamot. Född d. 25 Augusti 1706. Ord. d. 21 Dc. 1731. Extr. Ordin. Gardes Präst 1733. Ord: 1740. War med Gardet i Finska kriget 1741 och 42, i Bohus Län 1743. Past: i Wreta d. 8 Nov. 1744. Prep. 1751. Contracts Prost 176-. Död d. 12 Dec. 1787. Menniskovän ärlig rådig alltid sig lik.»[38]

Ej långt härifrån befinner sig en grafvård, som förtjänar uppmärksamhet för sin inskrifts skull; den är rest öfver löjtnant P.C. Bröms, född 1795, hans fru Maria Kristina Sjöblom, född 1796, båda döda d. 5 dec. 1829 jämte deras barn. Å ena sidan läses: «Wården rest af en huld Fader och Svärfader efter goda barns död af herr N. Sjöblom.» Å andra sidan är inhugget: «Kung, se ditt öde! Träl, se din vila (!)! Du sköna, skåda dessa ben, Du lärde, dessa tomma hufvudskallar! Du rike, detta stoftet! Du usle, denna värld!»

Originell är en grafsten från nyare tid, hvilken bär den korta inskriften: «Åt min svärmor».

Såvidt vi funnit är kyrkogårdens äldsta griftvård den som 1670 restes öfver länsmannen Nils Månsson. Å dess öfversta del är uthugget ett bevingadt änglahufvud af en typ, som förekommer på flera grafstenar.

Klosterruiner[redigera]

Från kyrkogården begifva vi oss öfver en stentrappa, hvilken vid korets nordöstra hörn leder öfver irngmuren in i klockarens trädgård. Här visar sig ett murstycke, illa sköfladt af tid, regn och storm, och hvarur träd och buskar skjuta fram i rik vegetation.

Det är en kvarlefva af det klosterhus, som innehållit ett antal celler eller kamrar, hvari nunnorna hade sin bostad. Ett synnerligen lågt och smalt fönster i romansk stil finnes ännu att se. Anmärkas kan, att under tidernas lopp jordytan höjts betydligt öfver förutvarande nivå, så att en del af ruinen är belägen under jorden.

Långt borta i sydväst i prostgårdens trädgågrd befinner sig en byggnad af huggen kalksten med spår af portal och fönster i lindrig spetsbågestil, det enda af det gamla klostrets hus, som i någorlunda skick bibehållit sig till våra tider.


  1. Öfversatt: «År 1764 under konung Adolf Fredriks regering uppfördes detta torn på kyrkans och Vreta församlings bekostnad enligt ritning af överarkitekten, riddaren af kungl. Nordstjärneorden, grefve Carl Johan Cronstedt. Länets landshöfding var Gustaf Adolf Lagerfelt, biskop i Linköping herr doktor Petrus Filenius, prost och pastor magister Tiburtz Tiburtius, komminister Joakim Balck.» Några af stenhuggaren gjorda språkfel äro såsom oväsentliga här rättade.
  2. Sannolikt är koret jämte de rektangulära tillbyggnaderna å ömse sidor därom yngre än långhuset, dock från medeltiden.
  3. Med hvilken tillfredsställelse man betraktade detta sitt verk visar en till Inrikes Tidningar i Stockholm insänd redogörelse, daterad den 24 dec. 1767. Häri anföres ej endast noggrant arbetet och dess kostnad, uppgående till 22 121 daler kopparmynt, jämte in natura levererade 1000 öke- och 20000 mansdagverken, utan äfven kyrkans högtidliga invigning af biskop och tio präster med procession, musik af pukor, trumpeter och valthorn, samt «åtta kanoners lossande i tvenne omgångar»; till och med invigningsmiddagen är ej glömd, «då de höga skålarna med underdånig vördnad under musique och kanonskott blefvo ihågkomna». - Vi veta ej, om känslan af tillfredsställelse i någon mån grumlades af det oblida omdöme om arbetet, som dåvarande kronprinsen Gustaf vid ett besök 1767 afgaf: «han fann den hvita rappningen olämplig på ett tempel af huggen sten, som har mera anseende i sig än all öfverstrykning». Gustaf III:s estetiska smak förnekade sig sällan. - Hvarje kyrkobyggnad från Kölnerdomen till det ringaste kapell i Småland, har sina mystiska traditioner, så äfven ifrågavarande restaurationsarbete. «Under det tornet byggdes, var det något besynnerligt, hvartill man ej kan utgrunda någon orsak, at sedan mörkt blifvit och alt arbetsfolk var bortgånget klappade och bultade på Tornet likasom då det om dagarne arbetades, det jag med många fler mäst hvar afton hörde. När flera personer stält sig på prstägården att höra derpå någon stund, afstannade alltsammans, men så snart alla eller de flesta bortgingo, begynte åter det förra bullret. Om detta ljud härrörde däraf, att något föll från ställning till ställning, som dock synes alldeles olikt, eller hvad det var, kan man ej säga.» Orden äro nedskrifna af prosten och ledamoten af kungl. Vetenskapsakademien Tiburtius.
  4. Kyrkan fick sin första orgel 1667 som gåfva af öfversten Gustaf Koskull; den var liten och kallades «lilla positivet» samt hade sin plats på en läktare, som sträckte sig tvärs öfver den s.k. triumfbågen, hvadan «den förtog allt ljus och utsikt» och nedtogs 1747.
  5. Död 1704, gift med riksrådet, fältmarskalken Robert D.
  6. S. Sithelius, ✝ 1685, prost i Vreta kloster.
  7. Öfversättning: «gåfva af M.(agister) Arvid Borænius P(rost) och P(astor) i Vreta år 1721.» Borenius född 1657, död 1721.
  8. Gladhem (1651-1712), 1696 kyrkoherde i Vreta, gift 1689 med H. Rönigh, rådmansdotter från Linköping.
  9. Möjligen har här varit uppgång till orgelläktaren den tid, denna var förlagd till triumfbågen.
  10. Öfvers.: «Här hvila Ragvald, Zakarias och Erik Larssöner jämte systern Ingrid, bidande de rättfärdigas uppståndelse. De afledo i Kristus den 24 och 30 maj år 1566.» Personerna obekanta.
  11. Den aflidna var dotter till Erik Abrahamsson L. och syster till Gustaf Vasas 2:a gemål. Hon var gift med Gustafs trogne vän och tjänare, riksrådet Axel Bielke ✝ 1559. Parets sondotter var Gunilla Bielke, konung Johan III:s gemål. Släktförbindelsen med den aflidna föranlät sistnämnda konung att låta måla det riksvapen, som finnes i koret på väggen mot sakristian.
  12. Per Stolpe (✝ 1598), ståthållare på Narva, hertig Karls trogne anhängare i striden mot Sigismund och underamiral på flottan, död på Kungsbro, då han af en bårdskärare skulle opereras för ett skott i munnen, erhållet i Stångebro slag. De prickade ställena utmärka tomrum å stenen. Fru Annas dödsdag har ej utsatts, antingen emedan hon ej här blifvit begrafven eller hennes efterlefvande underlåtit att tillägga datum.
  13. Inskrifternas öfv.: «människan en bubbla», «kom ihåg att du måste dö», «döden är viss, dödsstunden oviss.»
  14. Öfvers.: «I detta grafhvalf är jordad Laurentius Palumbus, hvilken var denna församlingens trogne predikant, och hans båda hustrur, Mechtild och Anna, den senare en ättling af Enanderska släkten, samt 8 panter af äktenskapet. Genom dina allraheligaste sår, o Jesu, renas vi. Din död vare oss till ära, lif och frälsning.» - Palumbus (1609-67) prost i Vreta från 1650. - Enander, biskop i Linköping (1655-70, framstående och mäktig kyrkopolitiker.
  15. Nicolaus Magni, född 1568, kyrkoherde i Vrete 1608. En hans son blef president och adlad Gripenclou.
  16. Mjölorp i Vreta klosters socken.
  17. Jöns Eriksson inlade mycken förtjänst om socknens angelägenheter, hvarför församlingen beviljade honom grafrum i kyrkan 1693.
  18. Tiburtius (1706-1787), kyrkoherde i Vreta 1744, prost, riksdagsman, led. af vetenskapsakademien.
  19. Jakob Axel Lindblom (1746-1819), professor i Upsala, bisk. i Linköping med Vreta kloster till prebende 1786, ärkebiskop 1803. Barnen adlades med namnet Lindersköld.
  20. Öfvers.: denna kalk gaf Johannes Monik prepolitz (?) ---- till den heliga martyren Viti ära.»
  21. Öfvers.: vid denna vård ligger begrafven en man, i lifstiden af stor lärdom och stort anseende, den högt ärevördige och berömde magister Arvid Borænius, hvilken var ett sällsynt exempel på ödenas växling och dock en dygdens ståndaktige utöfvare. Härom vittna hans födelsebygd Boeryd 1657, Eksjö skola 1673, Linköpings gymnasium 1678 och Upsala 1681, där han promoverades till magister 1691, Linköping, där han blef konsistoriinotarie 1691, snart, 1694, lektor i grekiska och 1701 i teologi, tillika ledamot af domkapitlet och berömlig pastor i Skeda, till dess han ökade sin heder såsom prost och pastor i Vreta 1714. I sitt 65 år (långt förut var han tre gånger gymnasii rektor och make till 3 hustur, Helna Pontin, Katarina Elisabet Lindebohm och Anna Duræus och fader till en enda son och 5 döttrar) afled han 1721 och njuter nu behaglig ro.»
  22. Stellan Otto von Mörner, arfherre till Zellin och Clossow i Brandeburg, herre till Högsäter. Inkom till Sverige 1597, öfverhofjägmästare 1606, ståthållare i Västerbotten 1611, på Åland 1622, naturaliserad svensk adelsman 1627, landshöfding 1634, ✝ 1643.
  23. Såvidt utrönas kunnat, ligga här begrafna: Henrik Koskull till Odenfors, kapten vid gardet 1646, major vid östg. kav., ✝ 1656, samt hans maka Maria Margareta Klingspor, dotter af majoren Joh. Gust. Kl. - Gustaf Koskull, d. f:s broder, f. 1636 21/12, öfverste, lefde ännu 1690, och hans hustru Anna Kristina Klingspor, f. 1636 17/5, ✝ 1686 26/1, kammarjungfru hos drottning Kristina och syster till förenämnda Maria Margareta. - Krister Henr. D'Albedyhll till Odenfors, f. 1679 19/4 i Riga, lifdrabant 1700, öfverste 1712, gen.-maj. och friherre 1720, landshöfding i Östergötland 1736, afsked 1747, ✝ 1750 11/11. En af Karl XII:s tappraste krigare; gift 1722 med Hedvig Ulrika Mörner, f. 1694, ✝ 1758, dotter af fältmarskalken grefve Karl Gust. M. och Katarina Marg. Bonde.
  24. Robert Douglas, ättens svenske stamfader, tillhörde en ätt, som mer än någon annan spelat den afgörande rollen i Skottlands historia. Det krönta hjärtat i vapnets hjärtsköld skall släkten bekommit, då «den gode lord D.» förde konung Robert Bruces (✝ 1329) hjärta till Jerusalem att begrafvas. Robert D., född 1611, kom med skotska trupper till Sverige, blef 1631 Gustaf Adolfs hofsven, 1632 major och 1636 öfverste; deltog med utmärkelse i Banérs och Torstenssons krigståg, sedan 1643 som generalmajor, blef 1647 generallöjtnant, 1651 friherre, 1652 riksstallmästare, 1654 grefve. Under Karl X Gustafs krig förde han viktiga befäl och vann flera segrar, blef fältmarskalk 1657, riksråd och afled 1662. Han samlade under fälttågen stor förmögenhet och uppbyggde det ståtliga Stjärnorps slott vid Roxens norra strand, nu i ruiner. Hans maka var Hedvig Mörner (✝ 1704), dotter af landshöfdingen Stellan Otto M. och Maria v. Grünau.
  25. Han var kapten i holländsk tjänst. Afled, enligt andra uppgifter, den 17 aug. af sina den 11 aug. erhållna blessyrer.
  26. Dog å utrikes resa.
  27. Kammarherre 1670, öfverstelöjtn. vid skånska infant. 1672.
  28. Kapten vid hertigens af Kurland dragoner i holländsk sold 1672, vid prinsens af Oranien lifgarde 1673. - Samtlige dessa grefvar Douglas; Wilhelm, Axel, Adolf och Karl voro söner till fältmarksalken grefve Robert D., och afledo ogifta.
  29. Badisk kammarherre 1853, svensk kammarherre 1859, kabinettskammarherre 1860, öfverste kammarjunkare 1882. ridd. af flera ordnar, gift 1848 med Louise Catherine, grefvinna af Langenstein och Gondelsheim, morgan. dotter af storhertig Ludvig af Baden och grefvinnan Katarina af Langenstein.
  30. Var kyrkoherde i Stockholm, biskop i Karlstad 1829, i Linköping 1833. Öfverhofpredikant. Den ende biskop, som erhållit Serafimerorden. Ägde praktiskt förmåga och en viss betydelse på det kyrkopolitiska området.
  31. Lehnberg väckte som pastorsadjunkt i Stockholm stort uppseende genom sitt af Svenska akademien 1787 med stora priset belönade «Äreminne öfver Birger Jarl». Den kungliga nåden öfverhopade honom nu med ens med befordringar; han blef kyrkoherde, öfverhofpredikant, ledamot af Svenska akademien, biskop (1805). Han ansågs som sin tids störste vältalare och predikant; senare tid vet dock ej att skatta hans svassande stil, bildprakt och lugna kylighet. Personligen var han en blid och aktningsvärd man.
  32. Öfv: «Här är begrafven J.A. Lindblom, född 1746, död 1819» Lindblom vardt år 1781 professor i Uppsala, 1786 biskop i Linköping, 1805 ärkebiskop. Saknade ej betydelse som politiker. Ståtlig, glad, vänsäll, driftig.
  33. Öfvers: «Olof Wallqvist, biskop i Växjö. - Det öfriga (förtäljer) ryktet. - Född i Edsberg i Närke d. 6 juni 1755, död i Norrköping 30 april 1800. - På konungens bekostnad under själfva riksdagen jordfäst i Norrköping d. 15 maj 1800, hvilar han här. En sörjande änka, Adolf. Lov. Schützercrantz, reste stenen 1804». - W. blef hofpredikant vid 25 års ålder, biskop 32 år gammal. En tid Gustaf III:s inflytelserikaste rådgifvare, sedan nitisk biskop och varm befordrare af läroverken.
  34. Öfv. «Petrus Lehnberg, född 1717, död 1791: Nic. Lindblom, född 1725, död 1792. Professorer i matematik. Synnerligen förenade i lifvet och döden. [Vården rest] genom försorg af J.A. Lindblom, biskop i Linköping.» P. Lehnberg, prostson från Vimmerby, var lärare vid artillerikadettskolan i Stockholm från 1747, professor 1757; tog afsked 1775. Hade liten och sjuklig kropp, stor sinnesstyrka. Ogift. - N. Lindblom, prostson från N. Vi. - Innehade liknande befattning som Lehnberg från 1757, professor 1758. Afsked 1783.
  35. Gustaf Otto Douglas, född 1759 14/9, son af hofmarskalken Vilhelm Otto D., vardt kapten i armén, erhöll majors afsked och dog ogift.
  36. Hon, som blef änka redan 1823, var en ovanligt begåfvad kvinna, har utgifvit åtskilliga skrifter i barnlitteraturen och på det religiösa området.
  37. Richard Bring var son till biskopen i Linköping, E. G. Bring.
  38. Tiburtius var en synnerligen kraft och inflytelserik man, ej heller utan betydelse som riksdagsman. Inom församlingen, där dock flera högt uppsatta herrar bodde, var han nära enväldig. När han, upptagen vid riksdagen, meddelade sockenstämman, att föregående års räkenskaper ej voro färdiga att framläggas till granskning , svarades detta vara onödigt, «herr prosten visste själf bäst, om han hade räknat rätt». Linköpingsbiskopen hade af Gustaf III erhållit löfte om det indräktiga Vreta till prebende efter den åldrige Tiburtii död. Denne uppvaktade hvar nyårsdag sin biskop med presenten af en hare, «en ringa gåfva, men han hade själf skjutit den».