Vreta kloster/Lifvet i klostret

←  V. Klosterpersonalen

Vreta kloster av Frans Oscar Wågman

VII. Klostrets ekonomi  →

Lifvet i klostret

Underrättelserna härom måste vara sparsamma. Lifvet inom klostermurarna skulle ju vara och var i det väsentliga en sakta framflytande ström, och hvem räknar väl dropparna i floden? Några spridda drag från olika håll må användas till en flyktig konturteckning.

Såsom under «Byggnader» är förmäldt, var systrarnas boningshus beläget strax norr om kyrkan. Byggdt af kalksten, måste det hafva varit kallt och fuktigt. Rummen voro hvälfda celler af små dimensioner och måste likafullt bebotts af mera än en person - utrymmet i huset hade eljest varit alldeles otillräckligt. Eldstäder funnos knappast; de små, smala fönstren insläppte endast otillräckligt ljus och saknade naturligtvis glas; om natten och vid oväder stängdes de med träluckor. Bohaget var det allra torftigaste, likaså bäddens utredning. Ihågkommas bör, att nunnorna ej ofta annat än under natten vistades i sina kamrar.

Dagen begyntes tidigt, den första gudstjänsten hölls redan klockan 3 om morgonen. Arbetet begynte dock ej omedelbart därefter, men till hvilan fick man icke återgå utan skulle använda tiden till läsning, fromma betraktelser eller inlärande af psalmer. Först efter andra gudstjänsten, kl. 6 f.m., och sedan ett kapitel i bibeln blifvit läst med särskild tillämpning på dem, som begått någon förseelse, begynte dagsarbetet.

Måltiderna intogos gemensamt i matsalen, refectorium. Denna matsal synes äfven ha nyttjats till kapitelrum. Under måltiden skulle man undvika samtal, i stället lästes under densamma högt ur någon gudlig bok eller legendsamling. Man åt tvenne gånger om dagen, stundom tre, men då var tredje måltiden af lättare slag. Enligt ordens ursprungliga stadgar och sedvänja skulle alla, de sjuka undantagna, afhålla sig från köttmat, men denna blef sedermera lofgifven på söndagar, tisdagar och torsdagar. De vanliga kyrkliga fastetiderna blefvo naturligtvis iakttagna. Att kosthållet i allmänhet var långt ifrån yppigt framgår däraf, att föräldrar tillförsäkrade sina i klostret inträdande döttrar bättre mat genom att därtill anslå afkastningen af något jordagods.

Det faller af sig själft, att gudstjänst och gudaktighetsöfningar upptogo ett betydande rum i nunnornas dagliga lif; detta skulle ju vara helgadt åt Gud. Andakten förrättades i kyrkan eller i något af de kapell, som äro sammanbyggda med henne. Vid de allmänna gudstjänsterna deltog äfven sockenmenigheten i andakten - kyrkan tjänstgjorde ju äfven som sockenkyrka - och hade sin plats i kyrkans skepp, medan troligast klostersystrar och noviser intogo koret, som också i Vreta är ovanligt stort.

Liksom kyrkans arkitektur var enkel, så skulle äfven efter cisterciensersed allt som hörde till gudstjänsten vara enkelt och osmyckadt. Orgel fick ej finnas, ej målade eller skulpterade bilder utom det stora krucifixet vid triumfbågen. Kyrkokärlen måste vara af trä, järn eller koppar, endast kalken af silver, mäss- och altarklädnader af simpelt material och konstlöst arbete. Dessa stränga grundsatser kunde dock ej i längden uppehållas; vi hafva redan sett, hur Ingrid Svantepolksdotter gaf till kyrkans prydnad både relikask af silfver, altarutstyrsel, präst- och diakondräkter. Dock torde medeltiden igenom gudstjänstrummet tett sig skäligen enkelt.

Dagligen samlades klosterfolket till bön och andakt ej mindre än 7 gånger vid de s.k. kanoniska timmarna: matutinen, primen, tersen, sexten, nonan, vespern och completorium (kl. 3 f.m., 6 och 9 f.m., 12 midd., 3, 6 och 9 e.m.); med hänsyn till årstiden och andra omständigheter jämkade man något med klockslaget, särdeles med matutinen, liksom man sökte draga ihop denna och primen i ett sammanhang under stränga vintertider. Sön- och helgdagar hade sina rikare och högtidligare mässor, och systrarna borde då bikta. Såsom kyrkans födelsedag firades årsdagen af hennes invigning med särskild högtidlighet. Antagligen förekom predikan, huru ofta vet vi ej. En predikan utan ord var den öppna graf, som alltid skulle finnas i kyrkan eller klostret till påminnelse om allt det jordiskas förgänglighet.

Lifvet i klostret var dock ej afsedt allenast till ett lif i gudaktighetsöfningar; efter ordens grundtanke skulle arbetet, kroppsarbetet, ingå såsom en integrerande del. Om också ej nunnorna, såsom munkarne under ordens äldre dagar, hade att förrätta grofarbete på åker, fält och i skogsmarker, så hvarken fingo de vara sysslolösa, eller behöfde de vara det. Det stora hushållet gaf nog bestyr i kök, bagarstuga och brygghus eller om sommaren i örtagården. Säkerligen ägde likväl systrarna härvid biträde för det gröfsta arbetet, åtminstone vid tilltagande välstånd och mindre stränga kraf på iakttagande af regelns bokstaf.

Men till det egentliga hushållet tillkommo i klostret en hel del andra omsorger och plikter. Där funnos, som vi sett, åldriga och sjuka, hvilka tarfvade omvårdnad; åt vägfarande skulle beredas härbärge och vederkvickelse, ty gästfrihet tillhörde ordensplikterna; besökande, ofta af högt stånd, anlände och skulle omsorgsfullt och välvilligt tillgodoses; äfven tänkte man väl på de sjuka och fattiga i omnejden, helst denna snart nog kom under klostrets ägovälde.

En viktig uppgift hade äfven klostret i den undervisning och uppfostran, hvilka där meddelades barn och unga flickor, mest men ej uteslutande af högre stånd och lefnadsvillkor. Från det mått af bildning dåtidens förnämligare kvinnor ägde hade de väsentligen att tacka nunneklostren, och att Vreta härvidlag spelade en rätt betydande roll, kunna vi antaga på grund af dess stora anseende och dess medlemmars släktförbindelser med flera af samtidens stormansätter. Vi hafva äfven skriftliga intyg härom. En gammal anteckning^[1] underrätttar oss, att «herr Algot satte sin dotter i Vreta kloster att nimma bok», och vi känna, att den heliga Birgittas sondotter, en flicka om 8 à 9 år med sin farmoderns namn, här var insatt för uppfostran.^[2] I dylikt ändamål vistades väl konungadottern Helena i klostret, då hon röfvades därur af herr Sune. Att likväl ej blott de rika och förnäma kommo i åtnjutande af denna förmån utan att bland systrarna äfven fanns rum för den kärlek, «som ej söker sitt», visar det redan anförda om nunnan Hylleka, som upptagit och uppfostrat från barndomen en fattig flicka.

Om arten och graden af den bildning systrarna besutto och meddelade kunna vi endast draga slutsatser af tidens allmänna ståndpunkt. Att nunnorna, åtminstone somliga, lärt att «nimma bok», är klart; abbedissorna kunde skrifva, åtminstone sitt namn. Att kunskapsmåttet i öfrigt, sedt med vår tids ögon, var synnerligen ringa, är gifvet, likasom äfven att kunskapen fick sin färg af den litteratur, som utgjorde klostrets enda läsning: bibeln, andliga betraktelser, helgonhistorier och legender. Emellertid hade en del af systrarna, innan de tagit doket, lefvat ute i världen och i samtidens mera bildade kretsar, hvarigenom de, ehuru ej ur böcker, förvärfvat en fond af världserfarenhet och omdöme, som visserligen ej är att förbise eller förakta. Att allehanda dåtidens handaslöjder utgjorde en ej obetydlig del af undervisningen, kunna vi anse som visst.

Ett prof på dåtidens legender må här finna plats, enär skådesplatsen för där skildrade händelser just är Vretaklostret och legenden nog därstädes ej sällan blifvit läst. Den rör sig om den heliga Birgittas nyssnämnda sondotter, den lilla Birgitta Karlsdotter, och anföres här i sin medeltidsform men med modern stafning.

«Jungfru Birgitta, vardt sjuk och fick sin helsot, och klerken kallades till henne, som henne skulle skrifta. När klerken var utgången från henne kom Sankta Brigitta (sic) och talade till henne och sade: 'Birgitta, skrifta dig! Du skall nu dö.' Hon svarade: 'Min kära fru, jag hafver så gjort.' Sankta Birgitta sade: 'Skrifta dig för det, att då du skulle hafva din matel och din krona, då förmådde du ej sofva om natten för glädjes skull.' Och genast lät hon kalla klerken och skriftade sig, som Sankta Birgitta hade henne budit. Därefter vardt hon lysten efter jordbär. Och de, som henne skötte, sade det omöligt vara, att de kunde finnas, förty att det var mellan jul och kyndelsmässa. Jungfrun sade: 'Gån ut uppå denna jordhögen som ligger när klostret, och skrapen af snön, där fån I nog; så sade mig min moder S:ta Birgitta, som här var nu genast när mig.' Och de gingo ut och funno i sanning, att så var, som jungfrun hade sagt, och aldrig visste de där växa bär förr.»

Vi hafva förut liknat lifvet i klostret vid en sakta framglidande flod. Nog förgingo dagar och tider därinne i ett tämligen enahanda förlopp; världslifvets brus fick ej tränga inom klostrets helgade murar, och nunnorna, abbedissan undantagen, fingo ej utan särdeles tvingande omständighter träda utom dem. Så alldeles utan omväxling, endast medförande tystnad, tomhet och tyngd, var dock ej systrarnas lif. Arbetet växlade art, gudstjänstritualen var rik, noviser intogos, nunnor vigdes till doket eller grafvens ro, vissa helgdagar samlades vallfärdande skaror till kyrkan för att få del af därmed förbunden aflat. Enformigheten upplifvades af den barnaflock, stor eller liten, som vistades inom klostret, och äfven klosterfolk hade sinne för världens små fröjder; därom vittnar den nyss anförda legendens ord och den lilla Birgittas glädje öfver att få bära sin mantel och krona. Härtill kommer de besök, som aflades i klostret. Vid anförvanter fingo nunnorna tala, ehuru endast med abbedissans tillstånd, på bestämd tid och i ett bestämdt samtalsrum; med öfriga besökande kommo de naturligtvis ej i personlig beröring, men vi kunna vara förvissade, att såväl deras personer som ärenden blefvo föremål för systrarnas både tankar och samtal, helst då de utgjordes af så notabla personer som t.ex. drottning Hedvig, grefve Henrik af Gleichen, lagmännen Magnus Karlsson och Svantepolk Knutsson, herrarne Tord Bonde, Ragvald Puke, Sune Sik och andra jämte deras följe, om hvilka alla vi veta, att de besökt och vistats i klostet. Oftare sedda gäster men likafullt omgifna af den andliga och världsliga höghetens gloria voro linköpingsbiskoparne, hvilka äfven hade sin väg alldeles förbi klostret, när de från stiftstaden reste ut till sin biskopsgård Bro, nu Kungsbro, där de gärna vistades.

En gång om året fingo systrarna afkasta försakelsens tvång och hålla fest, ej af andlig utan af rent materiell art. Riddaren Ulf Håkanssons hustru, Katarina Brynjolfsdotter, testamenterade 1338 sina gods i Saljuryd i Eksjö socken till klostret med förordnande, ej blott att hon skulle i klostret erhålla lägerstad och en mässa läsas för hennes själ utan äfven att konventet skulle årligen erhålla en festmåltid af egendomens afkastning, en bestämmelse hvilken vittnar lika mycket om äkta kvinnligt behof att sprida en smula lifsglädje som om hennes egen och äfven samtidens förgätenhet af klosterstiftelsens ursprungliga grundtanke.^[3]

Någon gång, om än sällan under klostrets nära 400-åriga tillvaro, afbröts hvardagslifvets jämna förlopp af hvad man, åtminstone inom klostret, kallade stora tilldragelser.

En sådan, hvilken länge måst hafva fortlefvat i klosterfolkets minne, var den högtidliga invigningen af kyrkan den 13 juni 1289. I stället för det gamla afbrunna templet hade man uppfört ett nytt ansenligare; det var frukten af flera årtiondens arbete och stod färdigt att invigas. Akten förrättades af linköpingsbiskopen Bengt, konungens broder, en gång Finlands hertig. Till högtidlighetens förhöjande hade föregående dag vigts ej mindre än tio nunnor till inträde i samfundet samt abbedissan Katarina Svantepolksdotter högtidligen insatts i sin värdighet. Huru betydelsefull en dylik tilldragelse ansågs, framgår däraf, att både konungen, Magnus Ladulås, och hans drottning jämte flera rikets stormän bevistade högtidligheten.^[4]

Storhändelser af annan, bekymmerfullare art utgjorde de eldsolyckor, hvilka tid efter annan öfvergingo klostret. Något år före 1248 hade en härjande eldsvåda förstört klostrets såväl kyrka som bonings- och förrådshus.^[5] En andra vådeld, om hvilken intet är bekant, inträffade senare, och tredje gången afbrann klostret S:t Georges dag den 23 april 1432^[6], en tilldragelse som försatte klostret i ekonomiska svårigheter.

Till klostrets märkligare händelser må väl äfven räknas det beryktade klosterrofvet i Vreta.

Inom klostret vistades, sannolikt efter faderns död, den yngre kung Sverkers dotter Helena eller, som folkvisan kallar henne, Elin. Den unge Sune Folkesson, en jarlason af folkungarnes mäktiga och våldsamma ätt, hade fattat kärlek till konungadotttern, och då hinder - man vet ej hvilka - ställde sig i vägen för hans önskan att äkta henne, bröt han sig in i klostret och bortförde mön, hvilken sedan blef hans hustru. Att något straff följde på gärningen finnes ingenstädes antecknadt; de oroliga tidsfårhållandena med strider mellan täflande konungaätter samt folkungasläktens öfvermakt förklara, att näpsten uteblef. Huru tilldragelsen emellertid väckte stort uppsenede, ådagalägges emellertid af en folkvisa,^[7] som i ej mindre än 66 verser skildrar den jämte dess följder, visserligen med åtskilliga misstag och utsmyckningar. Enligt visan spelade Sunes broder Karl hufvudrollen vid bortförandet; «stolts Elin» var oblid herr Sune och hade ofta svurit: «Herr Sune skall mig aldrig få»; hon bortfördes med våld och mot sin vilja «barhuffd och barfött»; «aldrig höres någon konungadotter så ynkelig blifva förd». Äktenskapet blef högst olyckligt.:

«De voro tillsammans i femton år,

och lefde de nu så,

att ingen till den andra med glädje sade

antingen nej eller ja.»

Fru Elin «lefde sig till dagelig sorg». Ändtligen kom befrielsen, som löste det tunga bandet.

«Det var om en onsdag

stolts Elin fick håll i sin sida.

Hon bad till Gud så innerlig,

den tiden måtte snart lida.»

En försoning skedde dock på fru Elins dödsdag.

«Det var herr Sune Folkesson,

han fäller tårar på kind:

Förlåt mig all min skuld och brott,

hjärtans allra kärestan min!

Förlåter mig all min skuld och brott

och allt det jag gjort eder emot,

så vill jag mig till Rom att gå

uppå min bara fot.»

Fru Elin gaf honom tillgift; men ett törne af den gamla förbittringen fanns kvar hos henne:

«I lägge nu bort edert skarlakans skinn,

I slite väl kappa blå!

Tagen er en riddares dotter.

En konungadotter I aldrig mer få.»

Hon dog, och herr Sune lät henne ärligt begrafva och beslå hennes kista med förgyllda bokstäfver.

Sådan är visans skildring. Den allvarliga häfden nämner allenast, att paret lefde ännu 1237, då det gifver sina arfvegods i Kimstad till Vreta kloster «till Guds och hans moder S:ta Mariæ ära».^[8] År 1240 skänkte Helena jordagods till Alvastra kloster, där hon önskade blifva begrafven bland sina förfäder. - Af parets barn blef dottern Katarina Sveriges drottning, dottern Bengta gift med Svantepolk Knutsson och sålunda moder till den Ingrid, som rönte mormoderns öde att röfvas ur ett kloster.

Hvad som hittills berörts af lifvet i klostret har varit dess yttre sidor. Men dess inre, det andelif, som rörde sig i dessa yttre former, hvad vittna våra källor därom? Såvidt de få antydningarna i forntida handlingar medgifva, må vi söka att i korta drag belysa den frågan.

Klosterlifvets grundtanke var askes: själf- och världsförsakelse i hängifvenhet till Gud. Häri hade de tre stora allmänna klosterlöftena, fattigdom, lydnad, kyskhet, sin grund.

Vi kunna med trygghet antaga, att vårt klosters första medlemmar voro lifligt besjälade af dessa grundsatser. Det fanns då för tiden ej mycket af yttre lockelser, som kunde draga dem inom klostermurarna. Lika tryggt kunna vi hålla före, att hvad som var själens inre drifvande kraft, det sökte man verkliggöra i lifvet. Från vårt kloster äga vi inga skriftliga vinnesbörd härom; men om ett samtidigt med Vreta stiftadt fransk nunnekloster^[9] säger en med saken väl förtrogen författare: «Nunnorna buro hvarken linne eller pälsverk, sysselsatte sig ej blott med att sy och spinna utan gingo i skogen att plocka grenar och törnen, arbetade oafbrutet, iakttogo sträng tystnad samt efterbildade i allt munkarne i Citeaux.»^[10]

Huru länge vårt kloster bibehöll sig på denna sin höga andliga ståndpunkt, kunna vi ej afgöra; att den sänktes är otvifvelaktigt. Tiden utöfvade sitt förslöande inflytande, personliga element med mera förvärldsligadt sinnelag inkommo i samfundet, den växande förmögenheten, gagnade i yttre hänseende, verkade motsatsen i inre; «religion föder rikedom, men dottern uppslukade sin moder» har någon sagt.^[11] I sin mån drabbades väl äfven Vreta af det klander, konung Karl Knutssson framförde till påfven, då han klagade öfver de missbruk, som i alla svenska kloster ägde rum i fråga om lefnadssätt, klädedräkt, försummande af gudstjänst med mera.^[12] Alltför djupt har dock ej klostrets religiösa och sedliga ståndpunkt blifvit sänkt; man förmådde väl ej hålla sig kvar på de soliga höjderna men stannade ej heller i sumptrakter och dy.

Man saknar all anledning att antaga, det man ej inom vårt kloster hållit hårdt på lydnadslöftet. Abbedissorna synas hafva varit personer utrustade med nog kraft och anseende för att uppehålla ordning och tukt. Att samfundet såsom ett helt sökte frigöra sig från ordens inseende och uppsikt, är däremot sant och redan visadt.

Däremot undergick fattigdomslöftet desto större modifikation. Enligt ordensregeln fick ej den enskilda klostermedlemmen besitta egendom. «När klosterfolk lofva fattigdom, lofva de det, att de ej vilja hafva eget gods och rikedom» säger Olaus Petri. Man hade också tidigt nog ögat öppet för den lära, som låg däri, att samfundet samlade för stora ägodelar; å generalkapitlet i Citeaux 1190 beslöt man, att klostren skulle afhålla sig från jordköp.^[13] Men redan från 1200-talets midt börja Vreta-klostrets jordegenomar tillväxa i rask följd, och inom kort är klostret en stor jorddrott med vidsträckt ägovälde. Det är gifvet, att abbedissans och de öfriga i klosterstyrelsen deltagande personernas tid och uppmärksamhet alltmer drogos til praktisk-ekonomiska bestyr, hvarigenom deras andliga värf lätt åsidosattes, likasom att bland systrarna insmög sig en lösare uppfattning af plikten till själf- och världsförsakelse. Senare begynte äfven enskilda medlemmar besitta enskild egenom. Förut ha anförts flera exempel, huru föräldrar tillförsäkrat sina döttrar, som ingått i klostret, vissa personliga förmåner eller ställa en viss årlig inkomst till deras privata disposition. Äfven lyxartiklar och prydnadsföremål skänkas till nunnor och abbedissor och emottagas. En nunna, fru Margareta Magnusdotter, får i testamente af en fränka ej blott 1 attung jord, af hvilken hon i sin lifstid skall erhålla 5 tunnor säd och 5 öre penningar årligen, utan äfven en guldring och ett paternosterband år 1334, och samma gifvarinna skänker abbedissan Ingrid en guldring;^[14] 1382 får abbedissan en «guldbratz»,^[15] 1513 erhåller abbedissan Sigrid 17 mark svenska penningar i en silfverskål;^[16] kaniken Herman i Linköping testamenterar sin systerdotter, som är nunna, 3 mark 1333.^[17] Visserligen kunde man anse, att gåfvorna till abbedissorna blifvit tilldelade dem såsom representanter för hela klostret och till dettas gagn, men så är tydligen ej alltid fallet. Då abbedissan Ingrid får sin guldring, gifves särskildt till klostret en jordegendom; och om en gåfva af en kvarn säges uttryckligen af givaren, att han upplåter den åt den berömda frun och sin blodsförvant abbedissan, som i sin lifstid disponerar gåfvan, hvarefter den tillfaller klostret.^[18] Det ser äfven ut, som om Ingrid Svantepolksdotter äfven efter inträdet i systrasamfundet ägt enskild jordegendom.

Man får tvifvelsutan ej göra för mycken affär af dessa nunnornas enskilda tillhörigheter; till synnerligen stort värde uppgingo de aldrig. Dock ådagalägger deras befintlighet, att man börjat lossa på ordens gamla stränga principer. Större betydelse och inflytande hade samfundets ökade besittningar och rikedomar. I mer eller mindre grad blefvo de svampar, som sögo på det ädla trädets must och lifskraft; de blefvo äfven till sist orsaken, hvarför yxan sattes till roten på trädet.

Den vulgära traditionen har haft mycket att förmäla om lättjan och vällefnaden i klostren men mest kanske om okyskheten. Ännu lefver i nejden, där det gamla Vreta-klostret stått, sägnen om en underjordisk gång hvilken ledt till ett munkkloster i Linköing och förmedlat otillåtna kärleksmöten;^[19] det förvända i sägnen är i ögonen fallande; en dylik gång, som måste ledas under Svartåns botten, har ej funnits och ej kunnat finnas. Allvarsammare är den anklagelse, som framkom i en år 1580 af en präst skrifven bok,^[20] hvari det heter: «I Vadstena, Vreta, Alvastra, Nydala och Skokloster, sedan de äro förstörde vordne af den mäktige store götakonungen konung Gustaf Vasa och källarbrunnar äro upprensade, alla hål uppfunna ini murarne, item alla trä däromkring omkullhuggna, då hafver där funnits svåra många barnakroppar, att utaf ett litet hål eller en liten källa och ödelagd brunn är funnet mera än 5 eller 6 lass, afförda af bönderna, såsom skulle besitta klostren: ja, i Köcklingen vid Vadstena är fler barnaskallar än där är stenar. Sammaledes vid Vreta i Hästholmen.»

Bokens författare är Jon Petri Klint, kyrkoherde i Ö. Stenby, om hvilken ärkebiskop Lindblom både berättigadt och mildt dömer, att han visar mycken bitterhet mot katolikerna och tillika en lättrogenhet, som icke är så ovan i hans öfriga skrifter. Omdömet är mer än befogadt. Boken är författad under de liturgiska striderna i vårt land, och dess partisyfte är ögonskenligt. I här ofvan citerade utdrag äro uppgifternas öfverdrifter tydliga för den enfaldigaste, hvartill kommer, hvad Vreta angår, att något ställe som bär eller burit namnet Hästholmen ej kunnat uppspanas inom hela socknen.

Efter hvad numera kan dömas, hafva väl förseelser och brott mot kyskhetsbudet kunnat förekomma och väl äfven förekommit i klostret under den långa tid, som en skara kvinnor, delvis unga, där haft sin vistelse. Men den allmänna ståndpunkten i sedligt hänseende synes ej ha varit låg. För Vreta veta vi ej om någon räfst lik den som 1419 måste anställas i Vadstena, hvarvid bland annat uppdagades, att abbedissan och nunnorna mottagit gåfvor och prydnader af världsliga, att lekmän fått slippa in i klostret, att nunnorna samtalat med män på otillåtna tider. Reuterdahl dömer, att systraklostren voro mer ansedda än munkklostren, ett omdöme hvars sanning är på mångahanda sätt bestyrkt. Hade Vreta-klostret burit på sig okyskhetens skamfläck, skulle det ej som det gjorde behållit sitt anseende, skulle ej fromma och framstående män och kvinnor dit lämnat sina barn att fostras, där insatt sina döttrar till Guds tjänande eller, ännu i klostertidens sista skede, dit gifvit stora gåfvor, skulle ej en Ebba Leijonhufvud, hvars fromhet efter tidens sed ej kan betvifvlas, där sökt trosfränder och ålderdomsfrid midt i det sammanstörtande klostrets spillror.

---

1. I Chronic. Margar. abb.
2. Borenius, pag. 51.
3. Dipl. Suec. 3368.
4. Linköpings domkyrk. registr. i Linköpings Bibl. Handl. I: s. 90,91. Dipl. Suec. 994.
5. Dipl. Suec. 356.
6. Linköpings domk. reistr.
7. Se Svenska fornsånger, utg. af A. I. Arwidsson, II: s. 393 ff. Här göres till Elins fader en konung Magnus, kanske på grund af sammanblandning med det senare klosterrofvet, då Ingrid Svantepolksdotter bortfördes och hvari Magnus Ladulås spelade en roll som rättvisans skapare - Folkvisor, utg. af Geijer och Afzelius, n:r 27.
8. Dipl. Suec. 295.
9. Montreuil-les-Dames nära Laon.
10. Hélyot anf. st. V: 370.
11. Janauschek anf. st. I: s. x
12. Reuterdahl anf. st. III: 187 f. På grund af denna anmälan anbefallde påfven allmän visitation i klostren, men den kom ej till stånd på grund af den utsedde visitatorns, ärkebiskopens, död och de orofulla tiderna.
13. Lagerbring anf. st. II: s. 254.
14. Dipl. Suec. 3056.
15. Riksarkiv. Pärmebr. 1777.
16. Handl. i Riksark.
17. Dipl. Suec. 3002.
18. Dipl. Suec. 2237.
19. Man visar ingången därtill - igenmurad - i prostgårdens källare.
20. «Om then Romerska gudstjäneste», handskrift i Linköpings stiftsbibl.