Vreta kloster: Klosterpersonalen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  IV. Styrelse, förhållande till andlig och värdslig öfverhet Vreta kloster
av Frans Oscar Wågman
VI. Lifvet i klostret  →


Klosterpersonalen[redigera]

Klostret slöt inom sina murar en ej obetydlig personal, ej blott de egentliga systrarna utan äfven personer, hvilka utan aflagdt klosterlöfte där sökt och fått en fristad på gamla dagar, barn och unga flickor, hvilka där skulle få undervisning och uppfostran, säkerligen äfven en kvinnlig tjänarskara för de gröfsta arbetena, samt klostrets manliga tjänstemän, andlige och världslige. Egentligast gäller detta naturligen om den tid, då klostret hunnit till större utveckling; i de första tiderna var allt mera enkelt, till och med torftigt.

De egentliga systrarnas antal tyckes ha uppgått till omkring 30. Ett påfligt sändebud uppräknar abbedissa, priorissa, subpriorissa och 29 nunnor.[1] 30 synes inom orden ansetts vara ett lagom medlemsantal i ett kloster.[2]

Systramenigheten benämndes «konventet», någon gång «klosterfruarna»; den enskilda medlemmen «klosterfru», «renlifves jungfru», «renlifves människa», «syster» - på latin sanctimonialis, virgo sacra. Abbedissan hette: «abbedissa», «fru», «den berömda frun», «den hedervärda frun».

Redan från sin begynnelse var Vreta en förnäm stiftelse; åtminstone under äldre tid tillhörde dess flesta medlemmar förnämligare ätter, äfven konungahuset; dock funno kvinnor af äfven ringare stånd och villkor inträde - en eller annan rubriceras i handlingar helt enkelt som «en fattig flicka». Tiden utöfvade häri som i annat inflytande i nivellerande riktning.

Flertalet nunnor hade som unga inträdt i klostret; för några var klostret den lugna hamnen efter lifvets stormar. Motiverna för inträdet voro naturligtvis växlande; religiösa bevekelsegrunder voro för många de bestämmande; andra hade i klostret fått sin uppfostran och stannade sedan för alltid; ofta var klostret den enda trygga platsen för en ung kvinna under medeltidens orofulla, våldsamma inre stridigheter; ofta ville föräldrar på detta sätt sörja för sina döttrars tryggade framtid, någon gång sätta af samma orsak fränder eller välgörare en ung flicka inom klostrets murar.

Enligt ordensregeln kräfdes föräldrarnes samtycke till intagandet i klostret, en grundsats, som i vårt kloster synes ha blifvit följd, möjligen med ett enda undantag. Romanlitteraturen har haft mycket att förmäla om unga, olyckliga synnerligast kärlekskranka flickor, dem hårdhjärtade fäder mot deras vilja tvingat in i klostret; det är själfklart, att klosterhandlingarna tiga om dylika tilldragelser - om de inträffat.

Vid inträdet i klostret sades den nya systern «anamma renlifves klädebonad»; föräldrarne «offra och presentera henne åt Gud Kristus, hennes brudgumme, till renlifves dyrkan».[3]

«Efter god och gammal sedvänja» medförde den nya klostersystern en gåfva till samfundet, någon gång i penningar, 40 eller 60 mark, vanligen i jordagods. Denna gåfva hade så blifvit regel, att undantag sällan skedde; när den nya nunnan saknade tillgångar, kommo välgörande vänner henne till bistånd.[4] Änkor, som rådde öfver sin egendom, skänkte betydliga områden, stundom allt de ägde i löst och fast. Gåfvorna sades gifna den inträdande nunnan «cum proventu», såsom «medgift» eller «ingift» eller helt enkelt «med henne». Stundom fästes vid dem vissa förbehåll om «förbättrad mat och klädebonad» eller dylikt, hvarmed en ömsint föräldrakärlek förvanskade ordens idé.

Asterisk.svg

Främsta rummet bland klosterpersonalen intogo abbedissorna. Värdigheten innehades i Vreta ej sällan af personer, framstående till börd eller rikedom, oftast genom duglighet. Huru de i förstone ej buro abbedissenamnet utan kallades priorissor, är redan anfördt.

Abbedisselängden är för de första 100 åren ofullständig och osäker; den meddelas här efter de tillförlitligaste källorna.

Abbedissor i Vreta Kloster[redigera]

Ingegärd, konung Karl Sverkerssons syster, klostrets första förestånderska, kallad priorissa; afled år 1204 efter att hafva styrt klostret i 40 år.[5]
Cecilia, kallad priorissa. Nämnes i ett bref af konung Johan Sverkersson (1216-1222).[6] Möjligen är hon samma Cecilia, som ännu 1237 styrde klostret; möjligen äro här olika personer med samma namn.[7]
K. (Katarina) nämnd som abbedissa 1248.[8]
Katarina Svantespolksdotter, vigd till abbedissa 1289, lämnade värdigheten 1323, död 1329. Utttryckligen säges, att hon var klostrets 7:e abbedissa.[9]
Ingrid Svantespolksdotter, den förras syster och efterträderska; lämnade sysslan 1344.
Kristina Karlsdotter. Var abbedissa i juli 1344 och ännu 1350; afled troligen sistnämnda år före september, då i ett bref af denna månad hon ej nämnes, men ej heller någon annan abbedissa.[10]
Ingrid; var abbedissa 1366.[11]
Cecilia; nämnd 1381.[12]
Margareta (Märeta), innehade sysslan åren 1393 och 1399.[13]
Elin Bruddadotter, abbedisssa, nämnd åren 1413, 1414, 1417. Hon återvann åt klostret genom räfstetingsdom flera gårdar, dem Esbjörn Djäkn afhändt det; äfven slöts under hennes styrelse förlikning i den långa tvisten om Håkan Jönssons testamente.[14]
Ingegärd var abbedissa 1444 och 1446. Under hennes tid ingicks förlikning mellan Vadstena och Vreta kloster om godsen i Lägerbobygd efter 50-årig fejd.[15]
Elin Nilsdotter innehade värdigheten 1465.[16]
Ramborg, abbedissa 1474.[17]
Kristina, nämnd 1486.[18]
Sigrid Botulfsdotter. Nämnes redan i oktober 1513 abbedissa[19] men invigdes enligt Linköpings domkyrkas Registratur den 5 febr. 1514. Var klostrets sista abbedissa, utan tvifvel en duglig och ansedd kvinna. Gustaf Vasa behandlade henne med mycken hänsyn, och under några år efter Västerås recess innehade hon såväl Vreta som Askeby kloster mot afgäld till kronan. Hon afled 1538.
Asterisk.svg

Vår kännedom om de flesta abbedissornas karaktär, lefnadsöden och gärningar inskränker sig till det här anförda. Endast om tvenne flyta källorna något rikligare.

Herr Svantepolk Knutsson var en rik och ansedd man, lagman i Östergötland samt af förnäm börd, tillika en på sin tids sätt from man. Tidigt stod han i förbindelse med Vretaklostret, och vi finna honom bland dess gynnare. Denne herr Svantepolks döttrar Katarina, Ingrid och Ingegärd blefvo alla nunnor i Vreta kloster, de båda förstnämnda abbedissor.

Katarina Svantepolksdotter synes hafva som ung inträdt i klostret. Dagen före klosterkyrkans invigning 1289 vigdes hon till abbedissa.[20] Såsom sådan verkade hon ännu i mars 1322 men hade i okt. 1323 lämnat befattningen och afled 1329.[21]

Hennes förvaltningstid är i flera hänseenden en klostrets blomstringstid. Skattelindringar, frihetsförmåner samt gåfvor komma klostret rikligt til del, och Katarinas personliga och släktförbindelser spela härvid en högst betydande roll. Det ser ut, som om till sist hennes krafter ej räckt till för sysslans mångahanda kraf: 1322 är klostrets ekonomi på obestånd och kräfver särskilda åtgärder; kort därpå nedlägger hon sin värdighet, troligen det ena en följd af det andra.

Klosterstyrelsen öfvergick nu till systern Ingrid. Äfven hon hade tillbragt sin tidiga ungdom i ett kloster, men ej för att taga doket, ty hon var trolofvad med danske marsken David Torstensson; hon skulle allenast fullborda sin uppfostran.

Västgöta lagman, den mäktige herr Algot, hade många söner, bland dem Brynjolf, biskop i Skara och sedan heligt förklarad, Folke, Karl och Rörek. Folke hade fått Ingrid kär, och hans känsla synes besvarad. Med hjälp af brodern Karl röfvar Folke ungmön ur klostret och flyr till Norge, där de gifte sig. Det var vid året 1287 eller 1288.

Äfven af detta klosterrof bevarar en folkvisa minnet. Enligt dess skildring hafva bröderna begifvit sig till klostret, i hvars härbärge de mottagas. Folke ställer sig först sjuk, sedan död. Då klosterfolket kommer att sjunga sina sånger vid den dödas bår, igenkännes han af Ingrid, som suckar:

«Ack, medan du här lefde,
du var allra kärestan min.»

Härvid springer den döde upp, griper jungfrun och bär henne till klosterporten, där brodern och hans svenner vänta, förklädda till änglar, med sadlade hästar. Nunnorna, som se dem försvinna i fjärran, tro sig ha sett ett underverk.

Det var de klosternunnor,
de läste uti bok:
«Visst var det en Guds ängel,
som bort vår syster tog.»
Och alla klosternunnor
de sjöngo hvar för sig:
«Krist gif, en sådan ängel
kom, tog båd mig och dig!»

Huru mycket af denna skildring som är ett folkfantasiens spel är ej godt att säga; någon verklighetsgrund har den troligen.

Den bortröfvade jungfruns mormoder hade genomgått ett liknande öde; den våldsgärningen blef strafflös i en laglös tid. Men nu fanns lag i landet och kraft på tronen, härskaren hette Magnus Ladulås. Det begångna brottet var edsöresbrott; den ett sådant föröfvat hade förverkat allt det han ägde «ofvan jord» och var därtill biltog. När lagens hämnande arm ej kunde nå de verkligen skyldiga, vände sig kungens vrede mot deras fränder såsom medvetna om våldet. Lagman Algot och Rörek fängslades; biskop Brynjolf måste en tid gömma sig undan i Alvastra. Omsider blidkades konungen därhän, att de fängslade frigåfvos, men lagmannen miste sin lagsaga. Karl trodde sig nu kunna i trygghet återvända till Sverige men greps och halshöggs 1290; Rörek flydde då till Norge.

Är månne Vreta skådeplatsen för äfven detta klosterrof? Åtskilligt talar därför, men klostrets namn uppgifves ingenstädes. Skulle biskop Brynjolfs 1289 utgifna indulgensbref för Vreta stå i någon förbindelse med tilldragelsen?

Det synes, som om herr Folke och fru Ingrid uppehållit sig länge i Norge. När den senare framträder i handlingarna, är hon änka och vistas i Sverige. År 1310 stadfäster hon en faderns gåva till vårt kloster,[22] och 1312 upprättar hon sitt första testamente. Hennes öden hafva nu riktat hennes sinne till andliga ting, och testamentet upptager rika gåfvor till andliga stiftelser, framför allt svågerns biskopssäte Skara. För Vreta har hon en gåfva af 10 mark.[23] Hennes riktning åt det religiösa utvecklade sig härefter allt mera och vände sig, kanske genom systern Katarinas inverkan, till klosterlifvet. Den 9 mars 1321 är fru Ingrid i Vreta och uppgör där ett nytt testamente. Till Vreta kloster gifver hon sitt gods Tegneby hela och i Ytter Tuna 6½ attung för sina synders förlåtelse; till kyrkans prydnad gifver hon en silfverask med reliker, all prydnad till ett kapell, nämligen hel altarprydnad samt präst- och diakondräkter. Skara biskopsbord får 100 mark mot mässor och vigilier, domkapitlet i Skara 2 baldakiner, till Skara 3 kyrkor skänker hon 1 mark till hvar och 1 till hvarderas präst, till Linköpings domkyrkas byggnad 20 mark, till minoriterna i Söderköping och Alvastra kloster 10 mark hvardera; till hvart rikets socknar, där hon äger gård, 1 mark. I pant härför sätter hon sina gårdar Sörby och Svärtinge med löst och fast. Till testamentsverkställare utses biskoparne Karl i Linköping och Bengt i Skara och deras efterträdare.[24]

Troligen upprättade fru Ingrid detta testamente vid sitt inträde som nunna i klostret. Visst är, att hon i mars 1322 tillhör systrarnas krets, där hon redan är en så betydande person, att hon i ett bref nämnes särskildt näst efter abbedissan.[25] När systern följande år nedlägger sin värdighet, är Ingrid klostrets styre under titeln «defensatrix» men kallas redan i okt. 1323 abbedissa.[26] Ännu i febr. 1344 innehar hon denna befattning, men i juli samma år har hon lämnat den.[27] Hennes inflytande fortfar dock att vara stort, och 1350 står hon i spetsen för klostret, förmodligen efter abbedissans död; hon kallar sig då «quondam abbatissa».[28]

Liksom systern var Ingrid en framstående ledarinna af klostrets angelägenheter; likaså förmådde hon mycket genom sina släktförbindelser och sin rikedom och använde sitt inflytande till samfundets förmån. Skattefriheten för klostrets gods på Öland var ursprungligen en välvilja, den hertiginnan Ingeborg bevisade fru Ingrid personligen.[29] Egna rättigheter, t.ex. patronatet till Mariakapellet i Linköping, ville och visste hon med kraft försvara. Hennes dödsår är obekant.

Asterisk.svg

Någon förteckning på de meniga nunnorna har ej funnits. Hvad vi om dem veta anföres här.

Nunnor i Vreta kloster[redigera]

Tvenne döttrar af lagman Svantepolk insattes i klostret 1256; som ingift gafs 6½ attung i Söderby, 1 1/6 att. i Lera, 4 att. på Öland i Histet, 1 i Qvinneby, 2 att. i Kind gränsande till Säby.[30]
Ulfhild Birgersdotter medförde till klostret gården Hultkil med 3 åbor och andra tillhörigheter. Birger jarl stadfäste gåfvan 1265.[31]
-væg, en dotter till Magnus och Ingegärd i Kalfstad. Fadern väckte klagan, att abbedissan Katarina upptagit henne i klostret mot föräldrarnas vilja. En undersökning anställdes midtunder kyrkoinvigningshögtidligheterna 1289,[32] hvilken undersökning gaf vid handen, att anklagelsen var falsk. Dottern hade vid inträdet i klostret ej medtagit mer än kläderna på kroppen, och fadern hade sedermera i sakristian inför biskop Bengt, lagman B. m.fl. förlåtit dottern och upptagit henne i sin vänskap, hvarjämte han vid samma tillfälle i närvaro af alla nunnorna skänkt klostret 1 attung i Ramstad, den han sedan utbytte mot Kedjevad. - Försoning lärer inträdt, ty senare, år 1206 (sic), skänka Magnus och hans hustru till klostret 1 att. i Kedjevad jämte husgeråd och redskap, mot villkor att klostret lämnade dem för deras lifstid 1 11/12 attung i Ramstad och att de fingo behålla Kedjevad till sin död.[33]
Dotter till Olöf, syster till Sveriges marsk Håkan. Modern och morbrodern gåfvo med henne «i högtidlig gåva» den egendom de af gammalt ägde i Sätuna jämte tillhörigheter 1289.[34]
Ingrid Digræ hade med sina arfvingars bifall medfört till klostret gården Karleby. En Johannes de Skornabyargh hade häremot väckt talan, men biskop Lars i Linköping förbjöd 1297 domhafvanden i Skeninge att upptaga målet såsom redan afgjordt.[35]
Maria, okänd; hennes grafsten finnes ännu kvar i kyrkan. Hon dog 1312.
Tvenne döttrar till Öjar Niclisson. Dem gafs «cum proventu» halfva Clypsna, «d.v.s. 1 marks jord», jämte alla tillhörigheter, år 1300.[36]
Kristina, dotter af Olöf Tunadotter. Ingick i klostret 1306; modern gaf med henne gården Jærunzlösa «till förbättrad mat och klädebonad».[37]
Dotter till Gudmund af Tipt; nunna före 1309. Ingift; torpet Skumpatorp vid Sigunnatorp.[38]
Ingegärd Svantepolksdotter, syster till abbedissorna Katarina och Ingrid. Hade varit gift med Mats Thyrneson. Stiftade 1315 prebende vid Linköpings domkyrka, där hon ville begrafvas.[39] Enligt uppgift af biskop Nils, som rannsakat klostrets handlingar 1360, inträdde hon i klostret, dit hon skänkte 5 att. i Tägneby, Rystads s:n.[40]
En systerdotter till kaniken Herman i Linköping. Morbrodern testamenterade henne 1333 3 mark.[41]
Margareta Magnusdotter erhöll 1334 i testamente af sin fränka, Bengta Håkansdotter, 1 attung jord i Hörnstäfve, af hvilken hon årligen skulle hafva 5 tunnor säd och 5 öre penningar, samt därjämte en guldring och ett paternosterband.[42]
Birgitta, dotter af Algot Bengtsson, som 1337 för dotterns inträde gaf 2 att. jord i Grenna och halfva skogen. Ena attungen skulle användas till dotterns klädsel, så länge hon lefde.[43]
Ingrid, dotter af Johan Kista, medförde vid inträdet 1365 en fjärdedel i Moglestadha i Tollstads s:n.[44]
Katarina och Bengta, döttrar af Håkan Jönsson och Margareta Johansdotter. Fadren gifver med dem 3 att. jord i Styrestad och en kvarnström i Norrköping; häraf skulle döttrarna under sin lifstid hafva 1/3 af afkastningen. År 1367.[45]
Margareta Johansdotter, föregåendes moder och änka efter Håkan Jonsson, skänkte vid sitt inträde i klostret all sin egendom i löst och fast. Året förut hade hon och hennes då ännu lefvande man gjort stor donation till klostret af gods i Kind.[46]
Kristina Haraldsdotter, «en fattig flicka», den en nunna i Vreta, Hylleka, från barndomen uppfostrat. Såsom ingift för henne gaf ridd. Jöns Hiernes änka, Kristina Nilsdotter, år 1379 1 att. jord i Norra Lund; släkten ägde rätt att återlösa den med 60 mark.[47]
Hylleka, nyss nämnd.
Märta Arvidsdotter, en jungfru, för hvilken Jakob Lena och Magnus Birgersson 1380 erlägga som ingift 40 mark, hvarför de pantsätta 1 att. jord i Halstra, Törnvalla s:n.[48]
Helena, en flicka, hvilken Kristina Dansdotter inlöser i klostret 1389 med sitt morgongåfvegods i Hugstadha.[49]
Elin, dotter till Sune Håkansson. Nunna före konung Albrekts inkommande i riket; ingift: 1 att. jord i Biærglösa.[50]
Kristina Olofsdotter blef «renlifves människa» 1410. Ingeborg Nilsdotter, änka efter Birger Larabo, gaf som ingift för henne 1 att. jord i Älfvestad.[51]
Katarina Bengtsdotter kallas «fru», då hon, ovisst vid hvad tid, inträdde i klostret. Fru Märta Folkesdotter gaf med henne 1 att. jord i Sioalstadhom.[52]
Ingeborg Magnusdotter. Magnus Eriksson, säkerligen hennes fader, gaf 1419 som ingift 2 att. i Vågerstad.[53]
Kristina Johansdotter, en jungfru, gick i klostret 1425; Botild Jönsdotter erlägger i ingift 20 mark.[54]
Bengta Pedersdotter inträdde i klostret 1427. Knut Karlsson Tuppfot gaf med henne 60 mark, för hvilken summa pantsattes 1½ att. i Harsby i Aa s:n i Östergötland «mellan vika».[55]
Talecha, dotter till Lasse Siggason och Bengta Gunnarsdotter, gick i klostret 1433; ingift: gården Birkebokil i Vårdsbergs s:n.[56]
Ingeborg Magnusdotter blef nunna 1435; Ingeborg Bengtsdotter gaf ingiften ½ att. i Biærlösa, Vreta s:n.[57]
Kristina Elifsdotter, en fattig jungfru, för hvilken ridd. Erik Holmstansson 1451 gaf som medgift gården Byg i Godegårds s:n.[58]
Birgit, dotter till nämnde riddare och hans hustru fru Gunar Torbergsdotter. Birgit anammade «renlifves klädebonad» 1451. Föräldrarne gifva med henne Glanstadha i Vreta s:n med 3 tunnors afgäld, Hwla, Hæsla, Uppsala och Bro, alla i Godegårds s:n. Glanstad och hvad däraf afgår skall dottern i sin lifstid njuta till eget behof.[59]
Asterisk.svg

Såsom förut är anfördt, bodde i klostret, utom systrar och noviser, personer, hvilka utan aflagdt klosterlöfte, sökt sig där en fristad, vanligen för att i stillhet tillbringa sin ålderdom, erhålla andlig och lekamlig vård samt fridfullt sluta sina dagar. I ersättning lämnade de åt klostret större eller mindre andelar af sin egendom. Klostret var således äfven ett slags sjuk- och ålderdomshem.

Bland de häri upptagna kunna nämnas:

Ingrid Sonadotter; mot villkor av lifstidsunderhåll gaf hon 1395 till samfundet 1½ attung i Bærlösa, en obebyggd hustomt och 3 åkrar; 5 år senare skänkte hon sin arfvejord i samma by, 2½ att. med förbehåll af föda och kläder ej blott åt sig utan äfven för en son.[60]
Benedikta Dansdotter, en förnäm kvinna, vistades i klostret 1397, då hon gaf ett testamente till förmån för Vadstena.[61]
Ramborg Karlsdotter ingaf år 1400 med sig för sitt underhåll till döddagar 2 att. i Bergha, ¼ att. i Hasla och ¼ i Karlstorps äng.[62]
Ebba Vasa. Dotter af den tappre men orolige Erik Vasa, var hon gift med den i Stockholms blodbad omkomne Erik Abrahamsson Leijonhufvud af Ekeberga. Hennes dotter Margareta blef Gustaf Vasas andra drottning, dottern Märta gift med Svante Sture, sonen Sten friherre, synnerligen ingripande i sin samtids politiska strider, dödad 1568 i Stockholm. Fru Ebba var varmt tillgifven den katolska läran, drog sig undan till Vreta kloster, hvilket hon understödde med lån, erhöll 1536 besittningsrätt till klostret, där hon afled i den gängse pesten i okt. 1549, och ligger begrafven i Linköpings domkyrka.

Äfven män hafva någon gång fått ålderdomsvård i klostret. En Andris Olofsson var där intagen «till bön och kost» och afled omkring 1440 i klostret.[63] Nils Pyting gaf 1412 sin gård Haghaby i Fornåsa s:n och gården Åby i Slaka s:n med tillägor och lösöre, som vid hans och hans hustrus död funnos i klostret, mot villkor att makarne därstädes fingo njuta föda och underhåll till döddagar.[64]

Om den förmån, som en Cecilia Pettersdotter erhöll 1366 att i klostret «bygga och bo», är ofvan taladt.[65]

Klostret hade andliga funktionärer, hvilka hade bostad inom klostrets område. En capellanus Nicolas är nämnd 1237,[7] och hans ämbetsgärning förvissar oss, att han hade efterträdare, ehuru deras namn ej nämnas.

Enligt en påflig bulla af 1447 hade svenska cistercienserna rätt att fritt välja biktfäder; i hvad mån man i Vreta begagnat denna rätt är obekant. Men år 1484 gifver påfliga sändebudet Bartholomæus de Camerino klostret rätt att anställa egen confessor, regularis eller secularis, kyrkoherde eller icke kyrkoherde, hvilken efter föregången bikt ägde rätt att meddela förlåtelse för alla synder utom brott mot påfven och romerska stolen samt våld mot biskopar och prelater. Om rättigheten blef utnyttjad, veta vi ej, intet namn på någon confessor förekommer i handlingarna.

Campanarius, klockare, hvilken ännu hade att bestrida den syssla namnet innebär, ringningen af kyrkklockorna vid de många bön- och gudstjänsttimmarna, hörde äfven till klostrets tjänare. Campanarius nämnes 1334, han får i testamente 2 öre, men att nämna hans namn vårdar sig ej testamentsskrifvaren.

Klostrets ämbets- och tjänstemän för de världsliga angelägenheterna äro förut omnämnda.[66] Ingen af dem har varit någon mera framstående person, som efterlämnat annat minne än namnet, där ens detta är förvaradt.

Asterisk.svg

En särskild ställning till klostret intogo personer, hvilka erhöllo delaktighet i dess andliga skatt men eljest lefde ute i världen. En sådan var herr Laurens Håkansson, som klostret «för hans gudeliga åstundans skull anammat i sitt brödraskap till delaktighet af det goda, som göres eller skall göras intill domen i klostret, som är i mässor, psalterier, vigilier, allmosor, vaka och fasta, gudliga böner och annat gudligt ämbete, honom lif och själ till hjälp, hugnad och glädje och så mycken själarykt efter sig, som klostrets egna rätteligen tillhör».[67] Flera funnos utan tvifvel, ehuru ej af urkunderna kända.


  1. Reuterdahl l.c. III: b: p. 197.
  2. Vid generalkonvent i Citeaux 1190 beslöts, att man skulle afhålla sig från jordköp, de kloster undantagna, hvilka ej förmådde underhålla 30 bröder och nödigt antal conversi. Lagerbring, Svea rikes hist. II: 254.
  3. Erik Holmstanssons bref 14 nov. 1451.
  4. för dylika gåfvor redogöres närmare under förteckningen på nunnorna.
  5. Linköp:s Domkyrkas Reg. se Linköp:s Biblioteks Handl. I p. 91.
  6. Dipl. Suec. 160.
  7. 7,0 7,1 Dipl. Suec. 295.
  8. l.c. 356.
  9. Link. Domk:s Reg. i Lkpgs. Bibl:s Handl. I p. 91.
  10. Dipl. Suec. 3811, 4552, 4616.
  11. Riksark:s Pärmebr. 701.
  12. l.c. 1575.
  13. Riksark. Pärmebr. 2677, 3000. Silfverstolpes ant.
  14. Dipl. Suec. Ny följd: 1846, 1900, 1901, 2312, 2313.
  15. Handl. i Riksarkiv.; Rääf: Beskr. öfver Ydre I: p. 249.
  16. Boren. l.c. p. 30.
  17. Handl. i Riksark., Silfverstolpes ant.
  18. l.c.
  19. l.c. Om henne se vidare här under «Klostrets upplösning».
  20. Linköp:s Domkyrk:s Regist.
  21. Dipl. Suec. 2326, 2500. Link. Domk:s Register.
  22. Dipl. Suec. 1654.
  23. Dipl. Suec. 1866.
  24. Dipl. Suec. 2286.
  25. Dipl. Suec. 2326.
  26. l.c. 2425, 2426.
  27. l.c. 3760, 3811.
  28. l.c. 4616.
  29. l.c. 3151.
  30. Dipl. Suec. 432. Hvilka dessa döttrar äro nämnes icke. Om Ingrid kan ju ej vara fråga; både hennes ålder och senare förlofning hindra det. Möjligen är Katarina en af dem. Skulle årtalet vara oriktigt?
  31. Anf. st. 500. Han var således Birgers närskyllda fränka.
  32. Anf. st. 994.
  33. Dipl. Suec. 1492.
  34. Dipl. Suec. 1492.
  35. Anf. st. 1209.
  36. Dipl. Suec. 1323.
  37. Anf. st. 1521, 1522.
  38. Anf. st. 1666.
  39. Anf. st. 2320.
  40. Riksark. Pärmebr. 438. Möjligen är uppgiften oriktig; Ingrid Svantepolksdotter gaf i sitt första testamente klostret hela Tägneby. Har biskopen läst Ingegärd i st. f. Ingrid?
  41. Dipl. Suec. 3002.
  42. Dipl. Suec. 3002.
  43. Anf. st. 3290.
  44. Riksark. Pärmebr. 680.
  45. Riksark. Pärmebr. 776.
  46. Anf. st. 943, 892.
  47. Anf. st. 1437.
  48. Riksark. Pärmebr. 1494.
  49. Anf. st. 2397.
  50. Anf. st. 2854.
  51. Dipl. Suec. Ny följd 1365. I brefvet uppgifves Älfvestad beläget i Vreta s:n., ett misstag som bör rättas till Törnvalla s:n.
  52. Dipl. Suec. Ny följd 1847.
  53. Anf. st. 2613.
  54. Handl. i Riksark. Silfverstolpes ant.
  55. Anf. st.
  56. Anf. st.
  57. Riksark:s handl., Silfverst. ant.
  58. Anf. st.
  59. Boren. Anf. st. s. 74 f.
  60. Riksark. Pärmebr. 2760, 3121.
  61. Riksark. Pärmebr. 2887.
  62. Anf. st. 3122.
  63. Handl. i Riksark.
  64. Dipl. Suec. Ny följd 1514.
  65. Se ofvan s. 10.
  66. Se förut sid. 17, 18.
  67. Boren. Anf. st. 70 f.