Vreta kloster/Vreta klosters stiftelse
| ← I. Cistercienserorden |
|
III. Klosterbyggnaderna → |
Vreta klosters stiftelse m.m.[redigera]
En mil nordväst om Linköping i hjärtat af Östergötland utbreder sig en slättbygd, hvars urgamla odling bevittnas af talrika forngrafvar. Motala ström och Svartån omrama slätten i norr och söder, åt öster vidgar sjön Roxen sin vida yta, förr skogbevuna kullar genomskära slättmarken, hvars kalkgrund gör den högst fruktbar. Det är Vreta klosters socken.
Här blef platsen för Sveriges äldsta och länge förnämsta nunnekloster, instiftadt år 1162 av Konung Karl Sverkersson, som äfven försåg det med ett jordområde af sina här befintliga arfvegods.[1]
Sådan är den utan tvifvel riktiga uppgiften om klostrets stiftelseår och stiftare.[2]
Förnämligast med Messenius' auktoriet[3] till grund har man förr vanligen uppgifvit konung Inge den yngre som klostrets upphofsman och satt stiftelseåret till 1128 eller 1129.[4] För denna klostrets tidigare tillkomst har man äfven sökt stöd i den minsta rimkrönikans uppgift, att Inge d.y. dött af gift i Vreta kloster; uttrycket kloster visar sig emellertid tämligen tydligt endast vara en felaktig komplettering af en äldre riktig uppgift. Kungalängden vid Västgötalagen säger endast, att Inge blef «förgjord med ond dryck i Östergötland», den gamla svenska krönikan tilläger «i Vreta»; det är lätt att inse, huru rimkrönikan kommit att fullständiga uppgiften till «i Vreta kloster». Man har också hänvisat till de i kyrkan befintliga «konungagravarna», där Inge d.y., Ragvald Knapphöfde och Magnus Nilsson hvila; samtliga dessa prinsar och tronpretender hafva ostridigt slutat sina dagar före 1162. Men deras grafvårdar hafva tillkomit först i Johan III:s tid och, säger H. Hildebrandt,[5] hafva på grund häraf intet annat intresse än det att afgifva vittnesbörd om 1500-talets sätt att göra arkeologiska studier. Än mindre beviskraft kan tillmätas tillvaron i Vreta af en byggnad, den traditionen gifvet namnet «Kung Inges rådsal».
Klostret erhöll sitt namn efter den gård, hvarå det var beläget och helgades enligt vanlig cisterciensersed åt jungfru Maria; i urkunderna nämnes det «S. Maria de Vretis», «Monasterium sanctimonialium ord. cisterc. Vretis», «fruklostret som kallas Vreta» eller helt enkelt «Vreta kloster».
Dess sigill visar jungfru Maria, som sitter under en af kolonner uppburen baldakin med Jesusbarnet på armen och spira i högra handen; omskriften är: «mariæ in vretis conventus».
Enligt Messenius[6] och efter honom Rhyzelius[7] skulle Vreta först ha bebotts af oreformerade benediktinernunnor, men konung Karl Sverkersson ditfört nunnor af cistercienserorden. Reuterdahl[8] anser uppgiften utgöra endast messenianska gissningar, som ej förtjäna omsägas. Törhända har uppgiften dock någon grund, ehuru förhållandet är annorlunda, än Messenius antagit. Förut är anfördt, huru cistercienserna länge motsatte sig inrättandet af nunnekloster, och att dylika likväl uppstodo utan ordens erkännande men iakttagande ordens stadgar, hvilkas grundval var benediktinerregeln; först senare kom verkligt införlifvande i orden dessa samfund till del. Ett dylikt förhållande kan hafva gjort sig gällande vid Vreta-klostrets uppkomst[9] och gifvit anledning till Messenius' uppgift.
Äldre författare i ämnet omnämna flera, ja i allmänhet alla svenska nunnekloster af cisterciensernas orden som dotterkloster af Vreta. Vreta kloster säger Rhyzelius,[10] har gifvit ifrån sig åtskilliga nunnesvärmar, såsom till Gudhem, Risaberg, Skog och Askaby, och Borenius[11] har liknande uppgift. Möjligheten är ej utesluten, att vid dessa klosters stiftande man i viss mån tagit i anspråk krafter från det äldre samfundet, men med visshet vet man ingenting härom. Sannolikast är, att Askaby är en koloni från Vreta.[12]
- ↑ Vreta (grundades) af gamle K. Karl Sverkersson af hans eget gods nu öfver 360 år sedan och ej af kronans, som väl bevisligt är. - Bref af biskop Brask till Gustaf Vasa 1525. Se Handlingar rör. Skand. Hist. XIV, p. 36.
- ↑ Den återfinnes i Petri Olai Annales, hor Ericus Olai (p. 52), i en anteckning å ett blad framför S:t Eriks legend i Vatikanen (se Handl. r. Skand. Hist. VI: 5). Linköpings domkyrkas registratur har årtalet 1161, Johannes Magnus nämner konung Karl som stiftare men utan att utsätta årtalet. Årtalet 1162 antages äfven af Lagerbring, Strinnholm, Reuterdahl, Cornelius, H. Hildebrand, C. Silfverstolpe.
- ↑ Scondia illustrata I. 93; XII: 86.
- ↑ Så Örnhjelm, Spegel, Rhyzelius, Borenius m. fl. Äfven före Messenius fanns samma uppfattning; så uttalas den t.ex. af Gustaf Vasa i hans skyddsbrev för klostret af 1523.
- ↑ «Vreta kloster» i Sv. fornminnesföreningens tidskr. VII: p 73.
- ↑ Scondia illustr. XII: 86.
- ↑ Monasteriologia.
- ↑ Kyrkohist. I, p. 497.
- ↑ H. Hildebrand, anf. st., p 69 har en liknande uppfattning.
- ↑ Monaster.
- ↑ Coenobium Wretense, akad. disputation 1724.
- ↑ Så dömer äfven Reut. anf. st. II a, p. 200.