Vreta kloster/Klosterbyggnaderna

←  II. Vreta klosters stiftelse m. m.

Vreta kloster av Frans Oscar Wågman

IV. Styrelse, förhållande till andlig och värdslig öfverhet  →

Klosterbyggnaderna

Dessa voro utan tvifvel i förstone af anspråkslös art, förmodligen efter tidens och landets sedvänja af trä; den stora eldsvåda, som något år före 1248 härjade klostret, skulle i annat fall knappast blifvit så förödande.^[1] Efter den då skedda ödeläggelsen började man ånyo uppföra husen och kyrkan «med stor omkostnad», säger legaten Vilhelm av Sabina, hvarför han meddelar 40 dagars aflat åt dem, som med gåfvor understödde byggnadsverket, en förmån som af en senare legat, Guido, utsträcktes till 100 dagar.^[2] År 1289 var kyrkan färdig till invigning,^[3] troligen öfriga hus också; de voro nu väsentligen byggda af kalksten. Ånyo timade en vådeld, om hvilken intet närmare är bekant, och S:t Georgs dag den 23 april 1432 afbrann klostret för tredje gången.^[4] Klosterhusen fingo härefter det skick, hvari de väsentligen bibehöllo sig till medeltidens slut.

Vid redogörelsen för klostrets byggnader vända vi oss först till kyrkan såsom utan gensägelse den förnämsta.

Redan före klostrets grundläggande synes Vreta varit en ort af någon betydelse, och antagligen fanns där en sockenkyrka, som i förstone användes äfven för klostrets åtminstone större gudstjänster. I allt fall fanns det en kyrka, som afbrann vid den första stora eldsvådan i klostret, hvarefter en ny uppfördes af dyrbarare och varaktigare material, kalksten, hvarå klostret ägde rikt förråd i egna stenbrott i sin närhet. Arbetet var i gång år 1248 men drog ut på tiden, så att kyrkans invigning skedde först den 13 juni 1289 men då med mycken högtidlighet. I det stora hela har kyrkan behållit den gestalt den då erhöll, om än en del förändringar och tillbyggnader skett under tidernas lopp.

Den har de för en landskyrka ansenliga måtten af 41,5 meters längd och 18 meters bredd, är uppförd i tidig s.k. öfvergångsstil - en utveckling af romanska former till gotik -, är enligt cisterciensersed mycket enkel, utan arkitektonisk utsmyckning med tämligen tunga former. Torn saknades under medeltiden - också detta enligt ordens principer -, korets altarvägg är rak utan apsis. Långhuset har trenne skepp, åtskilda af 8 tunga, fyrkantiga pelare i två rader,^[5] hvilka jämte kolonnettartade konsoler vid väggarna uppbära hvalfven. Dessa senare äro i midtskeppet liksom i koret lågt spetsbågiga, i sidoskeppen, hvilka äro betydligt lägre och hälften smalare än midtskeppet, tunnhvalf. Sidoskeppens östligaste kvadrater vidga sig, så att ett slags korsarmar bildas. Koret är ovanligt stort, utgörande tvenne kvadrater, ej såsom vanligt är, endast en; dess hvalf äro mera spetsiga och anordningen af kolonner och stafvar något rikare. Kyrkans fönster hafva ursprungligen på romanskt vis varit synnerligen små och sittande högt uppe; de äro numera till större delen förändrade; i utbyggnaderna finnas dock ett och annat kvar, äfvensom ett fönster i korets södra väg, hvilket är gjord i öfvergångsstil.

Med kyrkan äro förenade en del utbyggda rum, de s.k. konungagrafvarna, af hvilka de flesta tillhöra medeltiden. Vid korsarmens södra vägg ligger det s.k. «Ragvald Knapphöfdes kor»; utantill kvadratformigt bildar det innantill en cirkel med 4 halfrunda väggnischer samt en något större apsis mot öster, försedd med stenaltare. «Magnus Nilssons grafkor» är en kvadratisk fortsättning af södra korsarmen och har vid den norra ett motstycke, hvilket bildat första kvadraten af den hvälfda gång, som ledde från kyrkan till klosterboningarna; ännu befintliga rester af stafverk och konsoler bära vittnesbörd härom.^[6] Äfven de höga, hvälfda rummen, som utgöra utbyggnader på ömse sidor om koret, med hvilket de varit förenade genom breda men låga bågöppningar, tillhöra nog klostertiden om också icke kyrkans äldsta skick; törhända uppfördes de för att vid den offentliga gudstjänsten bereda det tillväxande antalet klostermedlemmar en afskild plats.

De öfriga klosterhusen äro till allra största delen numera försvunna; endast ett är bibehållet i dåligt skick; rester af en mur visa, hvar en annan boning var belägen. Vår kännedom om klostrets byggnader måste därför hämtas ur uppgifter från äldre tider, då större lämningar funnos kvar än nu.

Borenius uppräknar i sin disputation: «Coenobium Vretense»^[7] de på hans tid befintliga hus och ruiner hvaraf här göres ett sammandrag.

Den hvälfda gång, som utgick från kyrkans norra korsarm, ledde till det närbelägna hus, som troligen utgjorde nunnornas boning; en ringa återstod af muren finnes kvar, jämte ett lågt, smalt rundbågigt fönster. På Borenius' tid syntes ännu en af nunnornas celler, 4,5 meter i längd och hälften så bred; andra kammare skola ha varit större.

Längre i norr låg matsalen, refektorium, 19,5 meter i längd, försedd med en förstuga; taket var hvälfdt, det inre prydt med målningar och inskrifter.

En källare med fyra trånga rum var redan på Borenius' tid en ruin.

Väster om kyrkan invid den gamla pastorsbostaden låg en byggnad uppförd av huggen kvadersten, redan på Borenius' tid i ruiner. Folkspråket gaf den namnet «Börstuguskälet»; mera klingande nämndes den «Kung Inges rådsal», och Borenius gissar, att konungen här haft sin privatbostad. Gissningen tarfvar ej ens vederläggning, den förfaller på egen orimlighet. Husets användning för klostrets ändamål är okänd.

Om ett mindre, intill föregående beläget hus af ohuggen sten vet Borenius endast, «att det nu (1724) begagnas till hushållsbruk».

Längst i väster låg en byggnad, kanske näst kyrkan den ansenligaste, 27,3 meter lång, 9 meter bred, af huggen kalksten, ännu kvarvarande i hjälpligt skick. Borenius anser, att det af klostret användts till spannmålsbod, då det saknat fönster, hvilket är misstag; sådana hafva funnits, ehuru de längre fram igensatts.

Utom dessa af Borenius anförda byggnader måste flera andra hafva funnits inom klostret; det stora hushållet kräfde det och likaså tidens sed, enligt hvilken man uppförde ett särskildt hus för hvarje särskildt ändåmål. Så måste det hafva funnits «stekarehus» eller kök, bostäder för klostrets manliga tjänstemän och conversæ, härbärge för resande^[8] m.m. Dessutom äga vi åtminstone ett exempel, att klostret medgaf utomstående person, som ville tillbringa sin ålder i ro inom dess murar, rätt att där uppföra sig bostad.^[9]

Klosterbyggnaderna voro sålunda ej få och företedde utan tvifvel, medan klostet stod i sitt flor, en ganska ståtlig syn, äfven om folkvisans beskrifning: «det huset det är af marmorsten, det taket är täckt med bly», innehåller en påtaglig poetisk utsmyckning. Däremot torde samma visas uppgift om en mur kring klostret vara fullt riktig; en sådan omnämnes i ett bref till Johan III 1578.^[10] Invid klostret fanns nog också en örtagård; däremot kan till inbillningens och folksagans område med trygghet förvisas den underjordiska gång, hvilken enligt ännu gängse sägen ledde från klostret i Vreta till ett dylikt i Linköping.

Klosterbyggnadernas öden efter reformationen höra till teckningen af klostrets upplösning. Däremot välja vi här plats för några meddelanden om grafvar i klostret.

I klostret fingo naturligen främst dess medlemmar sin griftero, ej blott abbedissor och nunnor utan äfven klostrets öfriga personal.

En liknande förmån gafs helt säkert åt dem, som utan att aflägga klosterlöfte tillbringade sin ålderdom i klostrets ro och där afledo, t.ex. frälsemannen Nils Pyting och hans hustru, klostrets frikostiga gynnarinna Margareta Johansdotter, m.fl. Men ej blott dessa. Att erhålla grafplats, «lägerstad», i ett invigdt, åt Gud helgadt rum, kyrka eller kloster, ansågs under medeltiden som en stor förmån, för hvilken man tacksamt underkastade sig uppoffringar. Särskildt klostren voro eftersökta begrafningsorter, Vreta ej minst. Minnet, liksom själfva grafvarna, af dem som sålunda sökte den sista hvilan, är i de flesta fall försvunnet men någon gång förvaradt i öfverblifna urkunder. Så ville lagman Folke Karlsson i Värend begrafvas i Vreta, ifall han dog i Östergötland, eljest i Nydala, och gaf till Vretaklostret 1282 sin gård Eneby.^[11] Riddaren Ulf Håkanssons hustru Katarina Brynjolfsdotter testamenterade sina gods i Saljuryd i Eksjö socken för grafplats i klostret år 1338^[12]; Nils Petersson i Rakaro, af adlig börd (vapen: en flygande skäkta), gaf 1360 för sin och hustruns grafplats 2 attungar i Kölbäck och all sin fastighet i Bankeberg^[13]; Håkan Jonsson (vapen: 4 spetsar från sidan) gaf 1369 en hel mängd gods i Kind, och hans änka Margareta Johansdotter (vapen: sjuuddig stjärna) gaf jord till klostret för sin käre husbondes, Johan Rabeens, själarykt och lägerstad 1408 samt utlofvar ytterligare gåfva för sin egen, sin förre man Ulfs och sin son Dans själarykt och lägerstad^[14]; år 1350 gav Värends lagman, Magnus Karlsson, för sin syster Ingeborgs begrafning 100 mark penningar och pantsatte för summan sina gårdar Hög och Ugglesäter i Värmland.^[15] Samtliga dessa personer hafva varit af mera framstående samhällsställning eller åtminstone af adlig börd, och gifvetvis var det sådana, hvilka förnämligast kunde räkna på hedern af begrafning i klostet. Men sådan förunnades äfven ringare folk. En Thorund Anundsdotter gaf 1369 2½ attung i Gridby i Rakerö socken för lägerstad^[16]; Katarina Sunadotter 2 attungar i Västrusa 1354^[17]; en Sune Håkansson hade ej förmått gifva mer än 1 attung i Biærglösa för sin och sina barns grafplatser samt som ingift för dottern Elin^[18]; och Alver från Fallsberg anslår blott 1/6 attung samt hälften af sina rörliga ägodelar för grafplats åt sig och hustrun samt förbehåller sig tillika dispositonsrätt för lifstiden samt att, ifall han dör först, hustrun skall af klostret njuta kläder och underhåll.^[19]

Ännu efter reformationen sökte en förnäm kvinna sin sista hvila i det utdöende klostret. I koret midtför altaret ligger en grafsten med Bielke- och Leijonhufvudska ätternas vapen samt kring kanten följande inskrift: «her ligger begrafven salige fru Anna erikx dotter axel erickssons hvilken i christo afsomnade anno domini mdxl.» Vården förvarar minnet af Anna Leijonhufvud, gift med Gustaf Vasas vän riksrådet Axel Bielke och syster till konung Gustafs gemål Margareta Leijonhufvud samt farmoder till drottning Gunilla Bielke.

Äldre författare öka denna grafförteckning med många lysande namn. Borenius vet att uppgifva, enligt Messenius, såsom här jordade tvenne söner till den äldre Sverker, Alf och Burislev, och en den yngre Sverkers dotter, Ingegärd, samt med ärkebiskop Spegel till hemulsman konung Valdemar (Birgersson) och hans gemål Sofia, tvenne hertigar Ragvald och Johannes, söner till danske konungen Nils, Sverker den yngres dotter Ingrid m.fl.^[20] Uppgifterna äro ej alls eller högst illa bestyrkta, stundom beroende på uppenbara misstag och osannolikheter^[21]; de lämnas säkrast i sitt värde utan att vid dem fästa afseende. Sannolika är uppgiften, att herr Svantepolk Knutsson, lagman i Östergötland och klostrets store välgörare, är här begraven vid sidan af sina döttrar, abbedissorna Katarina och Ingrid samt nunnan Ingegärd.^[22]

Bland grifterna i Vreta klosterkyrka tilldraga sig mesta uppmärksamheten de s.k. konungagrafvarna. Konung Johan III har försett dem med delvis synnerligen vackra och väl huggna griftstenar, och Karl XI har låtit uppsätta förgyllda kopparkronor öfver deras vårdar. Följande korta beskrifvning må lämnas å dessa grifter.

Invid kyrkans högaltare finnes en vård i form af ett altare; på dettas skifva är inhugget Götalands vapen lejonet öfver tre strömmar, omgifvet af Sveavapnet tre kronor. Nedanför läses: «Hic sepultus est Ingo Suecorum Gothorumq. Rex Philippi Regis filius et Halstani Regis nepos cum consorte sua Helena Regina, hujus monasterii fundatores, qui veneno impetitus in villa Vretensis occubuit.»^[23]

De öfriga «konungagrafvarna» äro förlagda till hvar sitt sidorum å kyrkans södra sida. Vårdarna likna den föregående men äro lägre och längre, delvis bättre arbetade. Inskrifterna äro å ena vården: «Hic jacet Ragvaldus, Suecorum Gothorumq. Rex, Ingonis Regis, hujus Monasterij fundatoris, filius, qui a Vestrogotis in Villa Carlebij est occisus anno salutis 1139 indignissime cui' aia ap^d Deum perpet^o gaudio fruat^r.»^[24]

Å den andra vården löper kring skifvans ytterkant följande hexametriska verser:

«Nobilium proles Magnus, probitate probatus

quem tegit hæc moles, tibi sit Rex celice gratus.»^[25]

På skifvans midt är ristadt: «Hic Magnus filius Nicolai Regis Danorum et Ingonis Suecorum Gothorumq. Regis ex filia margaretha Nepos a Gothis in regem contra Ragvaldum Avunculi suum quem Sueci in regem assumserunt electus et postea occisus, hic sepultus est.»^[26]

Den tredje vården bär en vapensköld med en krökt orm och en stjärna - skall utgöra Sverkerska ättens vapenbild - samt kring kanten följande inskrift:

«Svercheri natus Suno Sych jacet hic tumulatus, gaudeat in celis roget hoc quicumque fidelis.»^[27]

Om de personer över hvilka minnesstenarna rests, må anföras: Man känner ej mycket mer om konung Inge d.y., än att han «for väl med Sverige» och dog «af ond dryck» i Vreta omkr. 1125-29. Hans gemål var enligt krönikorna den heliga Ragnhild, enligt Strinnholm.^[28] Håkan Finnsons dotter Ulfhild. - Ragvald Knapphöfde var son af Olof Näskonung, tvifvelsutan af Blotsvens ätt; han beskrifves som en båld och hugstor man af jättelik växt. Efter Inge den yngres död valdes han af svear och östgötar till konung men då han på sin eriksgata red in i Västergötland utan att efter sedvänja taga gissslan, mördades han af de uppretade västgötarne; året uppgifves olika, 1130 eller 1139. - Magnus Nilsson, son af danska konungen Nils och Margareta Fridkulla, den äldre Inges dotter, var en «mästare bland män i Danmark», reslig, tapper, härsklysten; valdes af västgötarne till konung efter Inge den yngres död; kallades till Danmark af där utbrutet inbördes krig och stupade i slaget vid Fotevik nära Skanör 1134. - Om en Sune Sik, konung Sverkers son, är ingenting mer än namnet bekant.

Grafstenarnas inskrifter innehålla sålunda flera genealogiska fel: Inge d.y. är son, ej sonson, till Halstan och broder, ej son, till Filip; om en hans gemål Helena veta ej häfderna något. - Ragvald var ej son till Inge, tillhörde ej ens hans släkt, och ej heller morbroder till Magnus Nilsson. Att den gamle kung Sverkers ätt ej nyttjat vapenmärke behöfver knappt anmärkas.

Vid åskådandet af de s.k. konungagrafvarna föres man nästan ovillkorligt att fråga sig: Ligga de personer, öfver hvilka vårdarna upprättats, verkligen begrafna i Vreta? Lätt förklaras, att Inge fått sin graf i dödsorten. Men af hvad anledning fördes Magnus Nilssons stoft hit upp från Skånes sydliga kust och Ragvalds från hjärtat af Västergötland? Hade Vreta varit ett berömdt kloster, kunde häri ligga en förklaringsgrund; men så var ej fallet, det var ej ens till. Vårdarna hafva intet vitsord; de, säger Hildebrand, bära blott vittnesbörd om 1500-talets sätt att göra arkeologiska studier. Traditionens betydelse får emellertid ej förbises. Men föreligger här ett förr ej ovanligt sträfvande att öka ett ställes märkvärdighet genom äfven falska sägner eller lösliga antaganden? Bestämdt kunna vi ej besvara frågan. Med säkrare tvifvelsmål vända vi oss till Sune Siks vård. Det synes högst ovisst, om en son till kung Sverker funnits, som burit detta namn. Däremot befinnes en senare verklig Sune Sik och hans släkt hafva stått i förbindelse med klostret och 1297 stadfästat en gåfva till det. Troligen är det denne Sune Sik, som jordats inom klostret och senare gifvit uppslag till traditionen.

Tilläggas må allenast, att efter cisterciensernas sed endast konungar, drottningar och biskopar fingo begrafvas i kyrkan, klosterföreståndarne jordades i kapitelhuset, den öfriga klostermenigheten i gången till yrkan; dock lärer man häri som i annat med tiden något lossat på banden.

Öfver de i klostret begrafna lade man hällar med inskrift; detta framgår af en ännu kvarvarande sådan öfver en i öfrigt okänd klostermedlem. Den är af kalksten, aflång och har i kanten en nu oläslig inskrift; mot ena ändan är ett kors uthugget med en ring i midten och därutom en större ring, hvari läses: «obiit soror maria MCCCXII IIII kal. maji.» Denna är kyrkans enda säkra minnesvård från katolska tiden; troligen finnas äfven andra men med längesedan utplånade inskrifter.

---

1. Så dömer H. Hildebrand, anf. st. IIa, p. 200
2. Dipl. Suec. n:r 356 och 519.
3. Linköpings domkyrkas registratur; se Linköpings stiftsbiblioteks handlingar, I. p. 91.
4. Linköpings domkyrkas reg., I. p. 92.
5. De två västligaste hafva sedermera blifvit inbyggda i tornets mur.
6. Sedan långa tider tillbaka - redan från 1700-talets början - har folkkvickheten belagt denna utbyggnad med namnet «skvallerkuren», liksom korsarmen därtill fått öknamnet «käringsucken».
7. Sid. 13-16.
8. Kanhända användes det längst i väster belägna huset just för dylikt ändamål.
9. År 1366 öfverlämnade abbedissan och konventet till hustrun Cecilia Persdotter att under hennes lifstid ägas en byggnadstomt för att därpå uppföra en stuga och tvenne härbärgen inom klostret, mot att hon afstod 1 attung jord i S. Larabo. Riksarkivets pergamentsbref n:r 701.
10. Historiskt bibliotek, utg. af C. Silfverstolpe II, p. 68.
11. Dipl. Suec. n:r 742. Han var lagman 1276-85; vapnet: en vinge.
12. Anf. st. n:r 3368.
13. Riksarkiv. Pärmebr. n:r 477.
14. Dipl. Suec. Ny följd n:r 973.
15. Dipl. Suec. N:r 4526.
16. Riksarkiv. Pärmebr. n:r 889.
17. Dipl. Suec. n:r 3680.
18. Riksarkiv. Pärmebr. 2854.
19. Dipl. Suec. n:r 1374.
20. Borenius anf. st., sid. 41-43.
21. Kol (ej Alf) och Burislef voro troligast söner af Sverker d.ä., enligt andra af hans son Johan; efter Karl Sverkerssons död synas de uppträdt som tronpretendenter och stupat i striden mot konung Knut Eriksson. - Ragvald och Johannes skola väl varit söner till danske konungen Nils och Inge d.ä:s dotter Margareta Fridkulla. - Konung Valdemar dog, efter att hafva förlorat kronon, år 1302, hans drottnng Sofia redan 1286. Om de jordats i Vreta, skulle man väntat anteckning därom i Linköpings domkyrkas registratur, hvilken anför flera märkvärdigare händelser från klostret.
22. Den sistnämnda bestämde dock 1315, att hon ville begrafvas i Linköpings domkyrka.
23. Öfversatt: «Här är begrafven Inge, svears och götars konung, konung Filips son och konung Halstans sonson, jämte sin gemål drottning Helena, stiftarne af detta kloster. Han afled genom förgift i byn Vreta.
24. Förkortningarna i inskriftens sista del betyda naturligtvis: cujus anima apud deum peretuo gaudio fruatur. - Det hela kan översättas så: Här hvilar Ragvald, svears och göters konung, son till konung Inge, detta klosters grundläggare. Han blef af västgötarne skändligen mördad i byn Karleby frälsningens år 1139. Njute hans själ beständig glädje hos Gud!
25. Öfversatt: Magnus, ättling af ädla fäder och af bepröfvad redlighet, dig, som denna sten betäcker, vare himlarnas konung nådig.
26. Öfversatt: Här är begrafven Magnus, son af Nils, danskarnas konung samt dotterson af Inge, svears och göters konung, genom dottern Margareta. Han valdes af göterna till konung emot sin morbroder Ragvald, den svearne tagit till konung, och vardt sedermera dödad.
27. Öfversatt: Sverkers son, Suno Sik, ligger här jordad. Hvar trogen bedje, att han må njuta den himmelska glädjen.
28. Sv. folkets historia III, p. 63.