Wår utkorelse och salighet i Kristus
|
| publicerad i Pietisten, Åttonde årgången, 1849, och inkluderad i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) nyutgåva 1877. |
1.
Djupt föll det i synd och i otalig nöd,
Som hela naturen förskräckte;
Hemskt dog det förbannelsens ewigfa död,
Wårt arma förtappade slägte!
Guds dom war orubblig – förtwifladt det låg,
I ewiga bojor och hörde och såg
Blott afgrundens hånande jubel.
2.
Men Gud, uti nåd och barmhertighet rik,
Ej kunde wår jämmer fördraga.
Till Sonen han sade: Blif menniskan lik,
Att menniskans sak dig antaga.
Stig ned och tag mandom i syndarens werld,
Och bryt du Cherubens bewakande Swärd,
Och öppna ett paradis åter.
3.
Så Fadren sig slöt till sitt hjerta sin Son
Och milde hugswalande Anden.
Ett treenigt rådslut nu hördes ifrån
De goda och saliga landen:
Att åter skall lifwets wälsignade träd
I herrlighet blomstra, och ”Qwinnones Säd”
Den helwetes-ormen förtrampa.
4.
Och genast sig ingöt i menniskans själ
Ett darrande hopp om förskoning,
En wäxande aning om återstäldt wäl,
Om Nådens Förbund, om försoning,
Så dunkelt och gåtlikt, som löftet än ljöd,
Det redan den wägen till lifwet erbjöd,
Att rättfärdiggöras af trone.
5.
Dock rådslutet straxt i fullbordan ej går.
Än måste wårt slägte förbida
I träldomens natt fyratusende år,
Att kämpa, att hoppas, att lida.
En morgonens stjerna blott blickade fram,
Profetiskt förkunnande frälsningens Lam,
Den kommande , – hjelten, – Messias.
6.
Men tron fann sin näring, sin kraft och sitt mod
I Templets figurliga rening.
Hon såg i Jerusalems offer och blod
En underpant re’n af förening
Med Gud, som, försonad och faderligt mild,
I dessa förlänat en talande bild
Af Frälsarens blodiga pina.
7.
Omsider fullbordas den kärlekens lag,
Som strålar av ljus öfwer jorden,
Då Englarnas lofsång förkunnar: I dag
En Frälsare födder worden.
Wälkommen, O Jesu, med watten och blod
Att bygga din kärleks åminnelse-stod
I fattiga syndarehjertan.
8.
Förborgad och ringa i trettio år
Han döljer sin herrlighets krona.
Sist helwetet, döden till mötes han går
Att kämpa och welden försona.
Nu nalkas den stora afgörande stund,
Då Öfwerstepresten i nådens förbund
I blod skall döpas och wigas.
9.
Det heliga blodet nu flödade ned
Till jorden för gisslande slagen,
För törnekronans taggar, men djefwulskt kringwred
De himmelska anletes-dragen;
Och helwetets ångest nu blandas i ett
Men kärlekens bön, med Gethsemane swett,
Med spikarnas sår uppå korset.
10.
O synd, hwilket starkt och förfärligt förbund
Med afgrundens makter du swurit,
När himmelens Furste i lidandets stund
Så djupt din förbannelse burit!
Och dock, huru tålig, förlåtande, mild
Den helige lät sig förnedras till bild
Af trampade masken på jorden.
11.
Han böjer sitt hufwud, han är icke mer!
Så kärleken klagar och gråter.
O, sörjande Lärjungar, hoppens! till Er
Snart Mästaren sluter sig åter.
Ett spjut i Hans sida! Ej mer återstod
Att offra för menskan, än watten och blod,
Som flöt ur hans öppnade sida.
12.
Begrafwen är Herren! Hwad! Afgrundens här,
Du jublar att segrande wara!
Men nu först i ewighet bunden du är,
Och menniskan fri ur din snara.
O Jesu, så går i Din heliga graf
Min synd och min död nu för ewigt i qwaf,
Mig lifwet för ewigt Du wunnit.
13.
Uppstånden är Christus! – Gudomliga lif,
För oss Du nu dödade döden,
Uppstånden är Christus! – min fröjdesång blif
Mot synden och yttesrta nöden.
O Jesu, i hjertat jag gömmer Ditt ord,
Mer högt och mer dyrbart, än himmel och jord:
Jag lefwer, I skolen ock lefwa!
14.
Ditt werk är fullbordadt. Till Fadren du går,
De saligas lofsång till möte.
Åt oss Du bereder, i dag som i går,
Ett rum i Din herrlighets sköte.
På jorden, i himlen, Din kärlek, Din bön
Blott söker densamma Ditt arbetes lön:
Att syndare saliga göra.
15.
Osägliga nåd! Så allenast en Gud
Kan älska. Nu lefwer mitt hjerta!
Så syndig jag är, står jag prydd som en brud
I Frälsarens lydnad och smärta.
Från djup och till djup i Guds ewiga råd
Serafen ej blickar ett under af nåd,Mer herrligt, än menniskans frälsning.
16.
Men du, som nu härtill ditt bifall har gett
Och Jesum bekänner – hwad tar du
Till hjertat af allt hwad på korset har skett?
För lifwet, för hjertat – hwad har du?
Skall Kristus och blodet och korset ej bli
Dig mera, än endast en skön poesi?
O we, hur det blodet då ropar!
17.
Du Christen will heta, allt tro och förstå,
Men aldrig i Bibelens mening
Helt omwänd och salig, för alltid att stå
Med Jesum i werklig förening,
Och utgå ur lägret, Hans smälek att ta,
Men alltid i ok med de otrogna dra;
Hur blodet då ofwer dig ropar!
18.
Men salig den själen, som lefwer i tron,
Med Jesum i werklig förening;
Som funnit i blodet en ewig pardon,
En daglig och stundelig rening.
Fast werkligen brottslig, owärdig och swag,
Han aldrig mer dömes af Gud efter lag,
Ty Christus har dött i hans ställe.
19.
Kom fattig och rik, kom nu kall eller warm,
Kom, tag här hwad helst du behöfwer.
Om ock du har syndat, är usel och arm,
Att synd uppå synd flödar öfwer,
Här nåd öfwerflödar ändå mycket mer;
Ty tänk, när då sjelfwa Guds Son för oss ger
Sitt lif och sitt blod, hwad det gäller!
20.
Om tusende werldars otaliga mängd
Af synder jag ensam bedrifwit,
Men Skaparen kommit i dödenes ängd
Och sjelf min Försonare blifwit;
Tänk, Skaparen, klädd uti mennisko-kött,
Har sjelf för sin skapade warelse dött!
O Gud, hur all synd då förswinner!
21.
Så sannt som Gud skapat oss alla till barn,
Så sannt som wi alla måst falla,
Så sannt som Guds Son ifrån djefwulens garn
Har riktigt förlossat oss alla,
Så sannt som han riktigt utförde sitt wärf;
Så sannt är jag arme, med allt mitt förderf,
Rättfärdig för Gud genom trona.
22.
Om tron ock är swag, har hon skatten dock hel,
Oss wunnen af Christo allena,
Den kostliga perlan, som ren blef wår del
I Döpelsens watten, det rena.
Det är ju, O Jesu, Ditt ewiga råd,
Att syndare blott skulle lefwa på nåd,
Allenast af nåd, genom trona!
23.
Hwad är all wår sträfwan, wår ångest och nöd,
Wår fromhet, försakelse, rening,
Wår enhets prisade Mystiska död,
Att komma med Gud i förening,
Mot troslifwets wisshet och fröjdfulla mod,
Att Christus är död och hans heliga blod
Wår enda tillräckliga rening.
24.
Ej mindre wår helighet, fromhet och dygd,
Än synden, som flödar oss öfwer, –
Allt måste betäckas af nådens skygd,
Allt stundlig försoning behöfwer.
Pris ware Dig, Jesu, barmhertig och god,
Att paradisnyckeln är köpt med Ditt blod
Och syndaförlåtelse heter.
25.
O, syndaförlåtelse, dyrbara skatt,
Af oförskylld nåd åt oss wunnen!
Du är ju för oss i wårt eländes natt
Den flödande salighets-brunnen.
Med stundelig synd mot Guds heliga bud,
Hwart skulle wi fly, om ej blodet hos Gud
Hans nåd oupphörligt förnyar?
26.
Allt eget, det ware sig ondt eller godt,
O må det bli dödt och begrafwet,
Och anden i Christi rättfärdighet blott
Insjunka, som droppen i hafwet!
Ty är jag förlorad till intet i mig,
Då har jag ock allting fullkomligt i Dig,
O Jesu, för ewiga tider.
27.
På korset du sagt: Allt fullkomnadt nu är,
Men ej det fullkomnadt skall blifwa.
O Herre, gif nåd, att jag enfaldigt lär
Min tro med Ditt ord införlifwa.
När Du hafwer sagt Ditt "fullkomnadt" en gång,
Då lefwe mitt hjerta, då ljude min sång,
Ett ja och ett amen i själen!
28.
Men Tron, O hwad gåfwa! – och Otron! O we,
Hur denna wår själ kan martera!
Wi önske blott känna, begripa och se.
Gud hjelp oss, när det will regera!
Förnuftets förklarande djefwul utdrif,
Och Ordet, blott Ordet i hjertat inskrif.
O Jesu, föröka oss trona!
29.
Men är nu wår rika, omätliga skatt
I hjertat rätt lefwande skrifwen,
Då ser jag blott Christus i jordlifwets natt;
Mitt allt uti allt Han är blifwen.
Då twingar Hans kärlek att hålla Hans bud,
Och ljufligt erfares den nåden af Gud,
Att älska i Honom min nästa.
30.
Om blott i försoningens under min tro
Blir öfwad och salig och mogen,
Då blir det min endaste trefnad och ro
Att wara min Frälsare trogen.
Ja, wisshet i trone att wara Guds barn
Är starkaste wärnet mot alla de garn,
Som satan och werlden uppgillra.
31.
Så ömt och grannlaga, som kärleken är,
Ej något hos menniskan gifwes.
Blott Jesum med tron i sitt inre man bär,
Ej mera med synden man trifwes.
Man har icke hjerta, man har icke mod,
Att honom, som köpt oss så dyrt med sitt blod,
Med synder bedröfwa och såra.
32.
Så bli wi då lifligt inwigda uti
Det herrliga Christendoms-stycket,
Att mycken förlåtelse werkar, att wi,
O Jesu, ock älska dig mycket;
Ty nåden, ju mer af sitt flöde hon ger
Åt hungrande, törstande själar, ju mer
I Gud hon dem insjunka låter.
33.
Och bönen – nu blir den oss ljuflig, ty nu,
O Jesu, wi tro Du oss hörer.
Wårt rätta Bethesda för själen är Du,
Och Blodet, det watten sig rörer,
Ej stiger en bön här mot himmelen opp,
Att icke en Engel med tröst och med hopp
Nedstiger att bristerna hela.
34.
Så sköter oss Herren i pröfningens dal,
Tilldess han sin brud hemförlofwar
Och, efter all wexling af fröjder och qwal,
Med ewiga fröjder begåfwar.
Och hjertat sig widgar af längtan och lust,
Ju mera det klarnar mot Hemlandets kust,
Den säkra och fridfälla hamnen!
Text: C. G. Cassel, 1849
N.B.:
I Pietisten, åttonde årgången, 1849, angavs följande nottext efter poemet:
– Detta poem utgör egentligen ett till enklare form bearbetadt utdrag ur ett längre sådant, författadt af en uppsatt Statens tjensteman i Stockholm under Juli månad detta år (1849).
– Det kan sjungas som: “Wälsignad den dagen, då jag här fick se”.