Waxholmsresan

←  Lustresa till och från Gustafsberg d. 23 Junii

Waxholmsresan av August Blanche

Tankar på landswägen wid Wermlands gräns, den 19 Julii 1839  →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 54 (9 Juli 1839)

Waxholmsresan,

eller
Det rysliga skeppsbrottet d. 6 Juli 1839.

Klockan slog 3 i Storkyrkotornet eftermiddagen d. 6 Juli, då Bellman lade ut från Logårdstrappan och klöf med svart bringa den gamla vattuskråcksvågen till Wax- holmen, Vådret var vackert, vinden frisk, och låtta moln seglade på himlahvalfvet i kapp med vår lilla ångbåt, som hade den, åtminstone för bolaget, stora hugnaden att föra omkring 60 passagerare 1 sitt vaggande sköte^[1]. Hvem skulle väl för kanske blow ett år sedan förmodat, att någon ångbåt, gående till Waxholmen, hvarom man knappt visste mer ån hvad fisk- och mjölkbätar hade att förtålja, skulle kunna båra sig sjelf, ån mindre andra? Och likvål är den nu nåstan alltid fullsatt, och derigenom ganska in- bringande för Bolaget — ett nyuw bevis på hvilka nya vinster uppammas i kommunikationens lifvande sköte, Sällskapet, åtminstone det i förn, vår muntert ståmdt, utan att behöfva generas af det i aktern, som, fruntim- mersblandadt, tycktes hålla sig något allvarsammare. Ång- machinen, som skiljer förn från aktern, förhindrade ge- nom sitt buller det ena partiets vexelverkan med det an- dra. I förn var det, med ett ord, rätt lustigt, oaktadt en och annan tragisk historia, i och med anledning af det våta elementets farlighet, blandade sig i samtalet, hvaribland må nåmnas, hurusom, enligt en resandes från Pettersburg beråttelse, straxt efter H. M, Kejsarens af Ryssland återkomst från Sverige sistlidne sommar, vid en lastfård från Pettersburg, en ung officer af Furstlig familj, som lutat sig mot ångbåtens reling, baklånges 'sltörtat ned i vattnet och försvunnit under vaubjulen, utanfatt man, oaktadt H, M. Kejsaren genast befallte stop- pa machinen, sedermera kunde finna minsta spår efter den drunknade, En Svensk beråttade samma händelse om en Dalkarl, som på cnahauda sått omkommit; hvadan man temmeligen enhålligt öfverenskom, att ett fall från ångbåten helt såkert vore med många svårigheter förenadt, Under dessa och varierande samtal kom man 1 till 6 till Waxzholmen, Flera af sällskapet, som egent- ligen gjort resan i afsigt att bese fästningen och det befåstningsarbete, som derå drifves, begäfvo sig genast öfver sundet, anmålte sig vid porten, insluppo, efter af Kommendanten erhållet tillstånd, och, åtföljde af en artillerist, såsom vågledare, besågo allt, som ä stället förtjente ses, hvaribland naturligtvis utmärker sig det nya arbetet för sin blifvande prakt och 'åndamålsenlighet. Efter allt detta tog man i ögonsigte den boning, hvari fåstningsfångar förvarades, en grå byggnad med trådtak och med gluggar, försedda med jerngaller, till fönster, och hvilade med en högst sorglig känsla vid den barba- rism i vår lagstiftning, som tillstådjer försvarslöse personers sammanblandning med de gröfsta förbrytare. Nu var kl. 8, sällskapet om bord igen och Bellman i full fart till hemfård, Och på fåstningsvallen stod den vidtbekante statsfången med sin maka och trettonåriga dotter, Ängbåtens rabu- lister sågo theruppå, upplåto sina munnar, blottande på en gäng sina hufvuden och hjertan, och skrånade vildt, Men midt i den jublande skaran stod en gammal man, hvars ansigte blef lika mörkt, som hans hufvud var ljust; med svart bringa den gamla vattuskråcksvågen till Wax- holmen, Vådret var vackert, vinden frisk, och låtta moln seglade på himlahvalfvet i kapp med vår lilla ångbåt, som hade den, åtminstone för bolaget, stora hugnaden att föra omkring 60 passagerare 1 sitt vaggande sköte "). Hvem skulle väl för kanske blow ett år sedan förmodat, att någon ångbåt, gående till Waxholmen, hvarom man knappt visste mer ån hvad fisk- och mjölkbätar hade att förtålja, skulle kunna båra sig sjelf, ån mindre andra? Och likvål är den nu nåstan alltid fullsatt, och derigenom ganska in- bringande för Bolaget — ett nyuw bevis på hvilka nya vinster uppammas i kommunikationens lifvande sköte, Sällskapet, åtminstone det i förn, vår muntert ståmdt, utan att behöfva generas af det i aktern, som, fruntim- mersblandadt, tycktes hålla sig något allvarsammare. Ång- machinen, som skiljer förn från aktern, förhindrade ge- nom sitt buller det ena partiets vexelverkan med det an- dra. I förn var det, med ett ord, rätt lustigt, oaktadt en och annan tragisk historia, i och med anledning af det våta elementets farlighet, blandade sig i samtalet, hvaribland må nåmnas, hurusom, enligt en resandes från Pettersburg beråttelse, straxt efter H. M, Kejsarens af Ryssland återkomst från Sverige sistlidne sommar, vid en lastfård från Pettersburg, en ung officer af Furstlig familj, som lutat sig mot ångbåtens reling, baklånges 'sltörtat ned i vattnet och försvunnit under vaubjulen, utanfatt man, oaktadt H, M. Kejsaren genast befallte stop- pa machinen, sedermera kunde finna minsta spår efter den drunknade, En Svensk beråttade samma händelse om en Dalkarl, som på cnahauda sått omkommit; hvadan man temmeligen enhålligt öfverenskom, att ett fall från ångbåten helt såkert vore med många svårigheter förenadt, Under dessa och varierande samtal kom man 1 till 6 till Waxzholmen, Flera af sällskapet, som egent- ligen gjort resan i afsigt att bese fästningen och det befåstningsarbete, som derå drifves, begäfvo sig genast öfver sundet, anmålte sig vid porten, insluppo, efter af Kommendanten erhållet tillstånd, och, åtföljde af en artillerist, såsom vågledare, besågo allt, som ä stället förtjente ses, hvaribland naturligtvis utmärker sig det nya arbetet för sin blifvande prakt och 'åndamålsenlighet. Efter allt detta tog man i ögonsigte den boning, hvari fåstningsfångar förvarades, en grå byggnad med trådtak och med gluggar, försedda med jerngaller, till fönster, och hvilade med en högst sorglig känsla vid den barba- rism i vår lagstiftning, som tillstådjer försvarslöse personers sammanblandning med de gröfsta förbrytare. Nu var kl. 8, sällskapet om bord igen och Bellman i full fart till hemfård, Och på fåstningsvallen stod den vidtbekante statsfången med sin maka och trettonåriga dotter, Ängbåtens rabu- lister sågo theruppå, upplåto sina munnar, blottande på en gäng sina hufvuden och hjertan, och skrånade vildt, Men midt i den jublande skaran stod en gammal man, hvars ansigte blef lika mörkt, som hans hufvud var ljust; +) Bellman är vida mindre beqväm än Drottningholm, hvilken sednare dels går fortare, dels är nära I:del större än den för- ra. Det vore önskligt, att Bellman till nästa sommar lillöktes, ithy den låten behagade honom icke, Hastigt, som af en osynlig hand uppryckt, började den svarta hatten surra öfver det hvita hufvudet, liksom flugan öfver mjölkfatet, under det att aftonsolen vexlade sitt guld mot den åldri- ges silfverlockar, Skrånet tystnade småningom, IWVax- holmen förminskade sig allt mer och mer och Bellman samwm fredligt fram, omsmekt af vestliga vindar, Nu vid- tog Waxholmspunsch och försvann, som regndroppar i omåtliga Oceaner — allt var glådje, munterhet och lif, Man tager från Blockhusudden med sig en tullbetjent och gungar vidare — — — — Men hvem kommer der, såttande rakt mot Bellmans ståf? — År det vål en diktens svan, som utbreder mot det stora skaldenamnet de hvita vingar? Eller är det en gigantisk fiskmås, som fiskar strömming och spår elakt våder? Eller en hvit björn, som, från nordanfjells kommen, på sin isklippa hotar de i farkosten möjliga inteckningar? Nej, det år ett Skår- gårdslejon , en vedskuta, denna de vedfråtande ångbåtar- nas oförsonliga fiende, som flyger emot oss, tom på ved, men full af hin håle — — Ett skrik, nåstan måktigt att höras af de döfstumma å det i grannskapet befintliga Manilla, höjer sig från ångbåten mot möårknande sky — — Du skall då duka under, hedervårda bildade samling, för en rå, beckig bondtapp, som knappt kan låsa innan- till en gång! Dessa hoppfulla ynglingar och mån, som nyss så lifligt kannstöpt staters vål och ve, skola nu på sjöbotten kanntals stöpa i sig döden, under det att den simplaste löja eller spigg triumferande hoppar öfver de- ras bleknande nåsor! — Dessa sköna blixtrande ögotr, som från aktern af ångbäten hela eftermiddagen tillfiskat sig de manliges blickar, skola då inom nägra minuter binda nåt för saltsjöfiskarna der nere, under det att deras sköna ågarinnor i förtid och rakt emot sin vilja kanske tvingas blifva Christi brudar! — Braket af de hvarandra påstötande fartygen förtager nu det hem- ska dödsskriket, vedskutans storsegelsbom sopar öfver ångbåtens fördåck , håfvar med sig alla hattar och mös-. sor den får tag uti, och skulle åfven hafva tagit nägra hufvuden med sig, om den nb, funnit sådana i sin våg; — ångbåtens skorsten bråckes nu itu — — O, fasa! — »Hit med båt!» skriker en — »Den som nu hade sig duktig kork !» ropar en annan — »Gifve Gud, att jag hade ett par oxblåsorb klagar en tredje, och allt år förvirring, förskräckelse — — men lugnen eder! Ån har törhånda ej ödet beståmt, att J skolen fyllas med vatten, edra skrik- halsar! En ung krigare finnes om bord. Han ser, hur ångbåten kastas åt sidan — i ögonblicket har han kastat af sig sin bonjour, hksom ville han dermed såga ett bon soir åt sållskapet; han ser, hur skorstenspipan slites från sin plats — han sliter från sina benpipor pantalongerna, den våldige; han ser hur skofvelbladen beröfvas sitt skjul — han befriar fotbladen från stöfveln och strumpan, den ojemförlige; — och nu står han, en ny Adam i lust- gården, midt ibland de sköna å akterdäck, som mnatur- Jigtvis vid denna syn allt mer och mer stärkas i den förmodan, att paradiset kommer allt nårmare och når- mare, Att komma dit, kan vara godt och vål; men att dessförinnan taga sin lethes-dryck i saltsjön, år bittert nog ; derföre gifva de, medan tider år, sina lungor all den luft, som kan åstadkommas — — Hvad gör nu dennei naturens okonstlade tillstånd varande krigaren? Naturligtvis tröstar det förtviflade sållskapet? Nej han talar ej, han hand- lar bara, ty »beslut och handling år ett hos» — Löjtnanten; Han tager ett skutt från ångbåten — i sjön, kanhånda? Nej, i den vid ångbåten upphissade och fastgjorda jullen, der han lågger sig rak lång, den oupphinnelige! förmod- ligen i ådelmod, at låta det nödstållda sällskapet berga sig, båst det ville, på bans qvarlemnade effekter. Dock, förgåfves har den tappre visat si mod — Med nedrakad skorsten och vattenrör går likvål Bellman temmeligen orakad genom faran, och landsätter sina passagerare vid vanligt stålle, och hvar och en af dem finner af detta skeppsbrott, att ångbätskaptenen varit den ende, som tagit vatten öfver hufvudet^[2].

—e.

1. Bellman är vida mindre beqväm än Drottningholm, hvilken sednare dels går fortare, dels är nära ⅓:del större än den förra. Det vore önskligt, att Bellman till nästa sommar tillöktes.
2. Visserligen var det kitsligt af Roslagsskutan ; men det hade va- rit lätt för den, som förde ångslupen, att manövrera u dan, om han varit något mindre främmande i sin konst, hvilken okunnighet likväl torde ursäktas honom, om det är sanning, som man påstår, alt han för 2 år sedan tjenstgjorde såsom Vaktmästare vid Auktionskammaren; men felet är så mycket större bos intressenterne, en koalition äfven af Vaktmästare, då man der- till lägger , att icke en gång nödigafsaker, såsom: ropare, spruta m. m., funnos ombord! Det vore således, för kreditens skull, af stor vigt, at omnämde Vaktmästare vore något mer” på sin vakt.