Ynglingens afskedssång
| ← Kom till mig |
|
Till min mor → |
Ynglingens afskedssång.
Det är så swårt att afsked taga
Af lifwets skönsta fröjder all,
Det är så swårt, så swårt att egna
Sin håg åt något lifwets kall.
Och dock hwi är det ljuft att träda
I werksamhetens friska werld,
Att göra sig, sitt eget wäsen,
Sitt eget namm, som menska wärd.
De swinna alla dessa bilder
Om ewig lycka på wår stig,
Nödwändighet! för dina maktspråk
De swaga makter buga sig.
De swinna, o! men i mitt minne
De bo för ewigt der ändå,
De friska upp mitt kalla sinne,
Då stum jag ser hwar fröjd förgå.
Men du, o helga, blida känsla,
O, blif mig alltid huld och när,
O du, som flätats i mitt wäsen,
Som blifwit mig oändligt kär.
Du bild af lifwets skönsta sida,
Min kärlek, blif hos mig min vän,
Medwetande af flydda fröjder,
Som i mitt minne lefwa än.
O, dröj i hjertat, stråla ljusning
Ikring min bana fall och tom,
Och gör att hjertat ewigt blifwer
Mitt wäsens skönsta helgedom.
O lefwen wäl i tusen stunder.
Då lifwet war en lek och dans,
Då allt war ljust och godt och wackert,
Omstråladt af min ungdomsglans.
Jag lemnar er — jag går i lifwet
Min törnbeströdda wilda stig,
Jag träder stolt uppå min bana,
Will wandra den okufwelig.
Will wärja twiflets mörka ande
Ett intrång i min tankes bo,
Will, eldad af min sköna längtan
Ej söka lust och frid och ro.
Will strida jemt för lifwets allwar.
För lifwets sköna lek också,
Ty öfwerallt, o ungdomsminnen,
I följen mig så ljuft ändå.
Sen när i dödens brodersarmar
Jag lutar hufwet blek och matt.
Sen tusen minnen mig omstrålen
Och sjungen mig ett skönt godnatt!
