Zigenargossens klagan

Zigenargossens klagan av Okänd

Söderns sol, det sköna Spanien,
Spanien är mitt fosterland
där den lummiga kastanjen
mörkt beskuggar Ebros strand.
Där cypressen härligt doftar
uti söderns sköna vår,
och de röda rosor dofta
medan näktergalen slår.

Ensam med min luta går jag
hungrande från dörr till dörr.
Ingen blick av ömhet får jag,
ingen hyllar mig som förr.
Hårda brödet som man räcker
söderns arme brune son
ges med knot. Hans armod väcker
endast köld, förakt och hån.

Till den fattige spanjoren
ingen har ett vänligt ord.
Han får vila sig på ängen,
sova där som ulvar bor.
Ingen kan förstå hans klagan
och hans sköna barndoms sång
eko kastar tomt tillbaka
döda toner utan klang.

Ack, när jag för folket sjunger
tårar i mitt öga stå
och ett längtans hopp sig smyger
då till bättre framtidsår.
O, uti det sköna Spanien
där jag sett min vagga stå
där jag hört uti kastanjen
näktergalen drillar slå.

Hem till Spanien nu jag längtar
därför allt försakar jag.
Hem till Spanien hjärtat trängtar
tills det slår sitt sista slag.
Hem till Spanien, hem till Spanien
med det solbeglänsta hav.
Där i skuggan av kastanjen
längtar jag att få min grav.

Så ljöd sången från den lilla
i den sköna aftonstund.
Det var kallt och det var stilla,
Ögat slutit sig till blund.
Mot ett träd sitt huvud vilar
han i dröm om Spaniens eld.
Själen till Allfader ilar,
Spanien kom han aldrig till.